I världens mitt finns hjärtat, som är en konstruktion, en stor civilisation. Det kan korrumperas (ofta) och det kan nedstörta. Men hjärtat är också en överblick som smärtsamt ser fastheterna och flödena och förfallet, det pågående, tidens invändningar mot allt, dess vresiga anteckningar. Hjärtat är alltså alltid redan i förfall. Men inte dess strävan! Den, strävan, oberoende av material och skick, bär upp nånting, bildar ett valv över ett rum som är ett förrum till nånting vi vet ingenting om.

Hjärtat är runtom kringvärvt av en smutsvacker älv och civilisationen är samtidigt i en mycket långsammare tid översvämmad; den långsamma erosionen pågår överallt, anteckningarna förs i Atlantis.

Utanför tiden finns ingenting. Det är därför vi bara har lov att utforska förrummet –vissa av oss dock i flera dimensioner samtidigt, vissa av oss med tecken som är som föraningar om det där helt andra som vi kanske är på väg till i en helt annan riktning: det där Göteborg de Compostela som vi alla mer eller mindre bor i och vallfärdar till eller förfaller i. Ty ingenting som varder upprest skall stånda.

Sista dan idag av utställningen av Walther-samlingen på Fotografiska. Jag gick dit tidigt och hängde länge vid August Sander-väggen. 60 porträtt i ett blickfång.

Varför är jag så hänryckt? Det är – förutom det rent mänskliga, själen – det att klasskillnaderna skildras i så många dimensioner. Hyn, händerna, hållningen, ansiktsminen. Sättet att gruppera sig inbördes. Och kläderna. Så välskräddade för att passa vars och ens funktion i samhället och i levnadsloppet, och bland högtiderna.

Sammanställningen av originalplanscherna med yrkesbeteckningarna längst ner i ett slags stämpeltryck förstärker också intrycket av att det var Sanders ambition och projekt att åstadkomma ett tvärsnitt av samhället i all dess olikhet. Klassmångfalden som är svår att göra en tabell över framträder i fotografierna, just därför att var och en får vara sig själv och framträda på olika vis: som arbetande, som på olika sätt njutande av andras arbete, som ungdom, konstnär eller excentriker.

Det skulle vara kul att placera in allesammans i ett sociologiskt axeldiagram.

Sen är det så mycket annat att titta på också den här sista dan. Jag går från mångfalden hos Sander till Avedons djävulska projekt att fotografera hela USA:s maktelit 1976 i identiska vinklar så att man hatar varenda en innerligt. Eller dom vackra porträtten av sydafrikanska transpersoner. Och hundra märkliga grejer till. Dom flesta med själva fotograferingsinstitutionen så närvarande och bestämmande. Också hos Sander: Vilka får sitta, vilka får stå, vilka får bära tunga lass?

Till yttermera visso putsas klassanalysglasögonen så att upplevelsen av den konstiga konsthallen och dess olika habituser fördjupas ännu mer än vanligt.

Tbilisi fotograferat från linbanan, påsken 2014.

I denna politiskt blodfattiga för att inte säga vampyriserade tid var det stimulerande att lyssna till Georgiens Europaminister David Bakradze på Utrikepolitiska Institutet förra veckan.

Han presenterade en genomtänkt reformpolitik som påminte om gammal svensk socialdemokrati. Samhällsservice, infrastruktur och välfärd byggs ut offensivt, också i Sydossetien och Abchazien, som formellt brutit sig ut. Det görs stora satsningar på antikorruption, rättvisa och juridisk likställighet, samtidigt som administrationen snabbas upp för att stimulera företagande.

Ett mål med det här är att kvalificera för EU-medlemskap, men det primära är att vinna över folkflertalet och kyrkan på moderniseringens sida. Med sakargument, framhöll Bakradze flera gånger, inte med känslomässighet.

I bakgrunden finns förstås närheten till Ryssland och dom pågående gränskonflikterna. Och att alternativet till en EU-anslutning är den Eurasiska unionen, vad nu det blir för nånting. Militärt är Georgien oerhört offensiva och låter mer som en samarbetspartner till NATO än som en medlemaspirant. Åtminstone att döma av Bakradzes tonfall. Han berättade stolt om Georgiens mangranna medverkan i många internationella fredsinsatser.

Det hela kändes hippt. Att både stimulera företagandet och verka för rättvisa och utjämning. Och det mest socialdemokratiska av allt: att se reformerna som en kommunikation med väljarna i framstegets tecken.

Visst var ministerns framträdande ett led i en insäljningskampanj för att få EU-länderna bättre stämda. Det delades även ut ett praktverk om georgisk kultur, som jag återkommer till. Men det kändes genomtänkt och trovärdigt, och det är nog ingen dum idé att ansluta EU till Georgien.

Och naturligtvis väcktes min längtan efter att åka dit en gång till. Den här blandningen av orörd uråldrig kultur, fungerande modernitet och vräkig hyperkapitalism sida vid sida, den är lika smakrik som maten.

Island är fantastiskt, bland annat därför att så många av dom främsta författarna deltar aktivt  i politiken genom debattartiklar, och inte minst genom att hålla tal på Austurvöllur framför parlamentet.

I dessa skakiga tider, sen Panamaskandalen fick premiärministern att avgå, skulle jag lätt kunna översätta flera artiklar och brandtal i veckan. Illugi Jökulssons på temat ”Jag skäms” har klassiska kvaliteter.

Den 30 april framträdde Hallgrímur Helgason med ett tal som innehöll många inslag av stand up comedy (det var islänningarna som uppfann stand up comedy) och som går ut på att två partier, Självständighetspartiet och Framstegspartiet, har haft makten nästan jämt och använt den till att berika sig själva.

Hallgrímur var en av dom främsta vedersakarna redan under kastrullrevolutionen 2008–2009. Och hans roman Stormland, som jag fick översätta, är en av dom bästa källorna till att förstå den isländska samhällsstrukturen, trots att (eller tack vare att) huvudpersonen är spritt språngande galen.

Efter långa uppräkningar av vad som gått fel och vilka som blivit rika på kuppen kommer Hallgrímur i sitt tal fram till en viktig distinktion, som rimmar med många politiska analyser världen över, till exempel Podemos utpekande av La Casta, kasten, som sin huvudmotståndare: det korrupta konglomeratet av företagsledare och folkvalda.

Hallgrímur skiljer mellan ”íslendingar” och ”aflendingar” och säger att det finns två slags folk på Island. Dom sistnämnda betecknas med ett nyord, aflendingar. ”Brevlådeföretag” heter på Island ”aflandsfélag”. Den konkreta översättningen är förmodligen ”brevlådingar”.

Och den stora gåtan, som talet tar upp, är varför folk fortsätter att rösta fram dessa brevlådingar. Eller som det hette i Argentina: ¡Que se vayan todos!.

Här är en inspelning av talet, njutbart rent fonetiskt. Och inspelningen gjordes med mobil av en annan av Islands bästa författare, Kristín Ómarsdóttir!

Och här är själva texten, ur Kvennabladid.