I världens mitt finns hjärtat, som är en konstruktion, en stor civilisation. Det kan korrumperas (ofta) och det kan nedstörta. Men hjärtat är också en överblick som smärtsamt ser fastheterna och flödena och förfallet, det pågående, tidens invändningar mot allt, dess vresiga anteckningar. Hjärtat är alltså alltid redan i förfall. Men inte dess strävan! Den, strävan, oberoende av material och skick, bär upp nånting, bildar ett valv över ett rum som är ett förrum till nånting vi vet ingenting om.

Hjärtat är runtom kringvärvt av en smutsvacker älv och civilisationen är samtidigt i en mycket långsammare tid översvämmad; den långsamma erosionen pågår överallt, anteckningarna förs i Atlantis.

Utanför tiden finns ingenting. Det är därför vi bara har lov att utforska förrummet –vissa av oss dock i flera dimensioner samtidigt, vissa av oss med tecken som är som föraningar om det där helt andra som vi kanske är på väg till i en helt annan riktning: det där Göteborg de Compostela som vi alla mer eller mindre bor i och vallfärdar till eller förfaller i. Ty ingenting som varder upprest skall stånda.