Månad: juli 2015

Historien är inte med oss längre

faaangst Okategoriserade

imageAlain Badiou gav tidigare i år ut en liten essä i bokformat om historiens slut. Inte att historien är fulländad utan tvärtom att den period har upphört när mänskligheten hade den på sin sida.

Utgångspunkten är Lacans begrepp “det reala” som avser allt som inte låter sig tänkas och som just därför har en intensiv påverkan på tillvaron. Huvudexemplet är den dikt från femtitalet där Pasolini mediterar vid den store kommunisttänkaren Gramscis grav, den som slutar (i Arne Lundgrens översättning):

Men jag, medveten i hjärtat precis som en

som endast har liv i historien —

ska jag någonsin mer kunna verka med ren lidelse,

om jag vet att vår historia är till ända?

Badiou föreslår två förhållningssätt: dels att noga hålla koll på hur världen fungerar och ge alternativa beskrivningar; dels att satsa på lokal politisk aktion som återupprättar det undanskuffade och missgynnade. Eller rättare sagt förutspår han att såna “affirmativa” händelser kommer att uppstå spontant.

Ingen världsrevolution längre alltså. Och ett explicit erkännande från Badious sida av att tanken att “historien arbetar för oss” har haft fruktansvärda konsekvenser och hundratals miljoner dödsoffer, inte av blodtörst men i den dialektiska rationalitetens namn.

I tidiga Badiouböcker som Etiken fanns en egenartad framstegstro, byggd på “händelser” som förändrade historien och ökade världens komplexitet; ett slags evolutionslära både på samhällsnivå och individnivå. Om jag läser den här lilla boken rätt så har han backat till en position där vetenskapen och konsten inte kan befria människorna, men möjligen göra dom vaksammare.

Samtidigt som Gramscis strategiska tänkande (kring hur politikens grundval är vad som hålls för sant i ett givet samhälle) just nu är högaktuellt, mest på ytterst sorgliga vis. Extremhögern har läst in sig noga på hans skrifter, liksom vänsterpopulisterna. “Den sjätte generationens krigföring” med ursprung i Sovjet och Ryssland, som ser rapporteringen om krigshändelserna som primär, inte själva striderna.

Lokal aktivism känns inte tillräckligt. Om än nödvändigt. Badiou utlovar i bokens slutord “une passion joyeuse” som belöning för förståelsearbetet och kampen, men hur kul är det. Ungefär lika kul som ännu en ny Facebookgrupp. Och vem garanterar att den glädjefyllda passionen inte tar sig mordiska uttryck?

Jag skulle vilja komplettera hans analys med ett messianskt perspektiv. Informationsteknologin gör det möjligt att länka alla pågående frigörelseprocesser och allt politiskt förståelsearbete, pågående och tillbaka i historien, och genom spegling och igenkännande låta summan bli större än dom enskilda utbrotten.

Messias alltså inte som nånting som kommer vid historiens slut utan som en konstant kollektiv koll på alla frigörelseprocesser och deras inbördes kärna.

Det bidde en mekanism

faaangst Samhällsdebatt

Det märkliga med Yanis Varoufakis bok om världsekonomin, skriven långt innan han var påtänkt som grekisk finansminister, The Global Minotaur, är frånvaron av socialistiska eller socialdemokratiska idéer. Det stora problemet han ställer upp är att hitta politiska lösningar för vart bolagens vinster ska ta vägen. Tanken att återinvestera dom i välfärd och social utjämning verkar inte finnas på kartan.

Varoufakis analys är att det var det globala överskottet på kapital som drev fram den amerikanska lånebubblan på åttitalet, som slutade (?) med den stora kraschen år 2008. En virvel släpptes lös, bestående av fiktiva pengar “tryckta” av långivarna, inte av staterna, och dessa enorma penningmängder kunde ta hand om företagens överskott. Vilket han liknar vid Minotaurus på Kreta, monstret som levde på människokött och krävde regelbundna leveranser. Och i den liknelsen motsvaras labyrinten av alla nationalekonomiska teorier som rättfärdigar utsugningen och faktiskt har tagit över politiken.

Det är en oerhört intressant bok, som lär ut i detalj hur den stora bluffen gått till. Och lika besvikande är att Varoufakis kommer fram till att det som behövs är en politiskt reglerad världsvaluta som förnuftigt administrerar vinsterna, en General Surplus Recycling Mechanism, byggd på det förslag Keynes hade med sig till förhandlingarna i Bretton Woods på fyrtiotalet.

Minotaurus, men med förnuft. Så skulle en kunna karakterisera hans linje.

Därmed tar Varoufakis klassmässig ståndpunkt. Visst uttrycks medlidande med alla dom som i slutändan drabbats av svindlerier och nerskärningar. Men nåt alternativ erbjuds inte. Kanske har han gjort bedömningen att en omfördelning av den ekonomiska makten är en alldeles för utopisk möjlighet.

En förstår att han petades som förhandlare av dom grekiska skuldlånen. Uppenbarligen förstår han bäst av alla inblandade vad det egentligen handlar om: en bankledd omfördelning av medborgarnas egendomar och köpkraft från land till land och från klass till klass. Men jag kan av The Global Minotaur gissa mig till att han inte har musklerna att säga ifrån att det inte borde vara på det viset.

Hans insikter rymmer otroliga mängder bränsle för dom pågående och kommande folkliga protesterna. Men han har valt att inte vara dom folkliga protesternas representant, eller gjort bedömningen att det skulle vara en felsatsning.

Poesidebattens anatomi

faaangst kulturekonomi, Poesi

Det litterära systemet förändras när en ny generation definierar sig genom att avfärda den rådande estetiken utifrån andra kriterier än dom som gav den tidigare generationen dess övertag. Sen fastnar dom där slagorden i det allmänna medvetandet och definierar den nya hegemoni som gradvis uppstår när upprorspersonerna snart gör karriär.

Samtidigt finns en populistisk dimension, där själva estetiken ifrågasätts utifrån kriterier som begriplighet och folklighet, en kritik som egentligen vänder sig både mot de gamla och de nya, med det direkta tilltalets omedelbarhet som ideal.

Det litterära systemet förändras således cykliskt, närmast ekologiskt (och vilka slagord som får genomslag är i mångt och mycket en slump), medan icke-representationen utövar ett konstant tryck på litteraturens makthavare.

Problemet är att det litterära systemets självbild, byggd som den är på negativ historieskrivning (opposition mot föregångarna) är oduglig som kritiskt verktyg. Kategoriseringarna förmår inte säga ett vettigt ord vare sig om dom som befinner sig innanför systemet, i nåndera av generationerna, eller om dom som hamnat utanför. Skoltillhörighet och -ismer är negativ, förblindande information om ett författarskap eller ett verk.

Trycket från icke-representationen är däremot ständigt produktivt, eftersom all god konst är antiestetisk till sitt väsen, på den personliga uppgörelsens nivå. Däremot näppeligen populistisk.

Det går att göra karriär, i samband med ett generationsskifte för vilket tiden var mogen, genom att framställa sig som marginaliserad och verklighetsnärmare. Vilket också är sant, just då! Den negativa definitionen av föregångarna blir en språngbräda som tar en över staketet.

Väl där, med lånad energi från alla dom icke-representerade, vidtar ett annat slags prövning. Att uppfylla dom förvärvade mönstren, eller att söka sin egen väg, en väg som med nödvändighet är anti-estetisk, för att inte säga kufisk. Och som knappast kommer att röna omedelbar uppskattning. Därför att samtidens estetiska omdöme, en kollektiv skapelse, slumpmässig ifråga om vilka ideal den proklamerar, i så hög grad är med och förutbestämmer mottagandet (och därmed också vilken typ av böcker som har en chans att bli utgivna).

Det kufiska har att kämpa mot samtidens strävan efter normalisering i namn av en tillfälligtvis uppkommen estetik. Det kufiska kan nämligen aldrig bilda skola, åtminstone inte på hemmaplan. Den maximala framgången är att trots allt bli respekterad som unik solitär, okategoriserbar men genial (dom två sakerna hör ihop) och från den positionen verkligen kunna arbeta för det icke-representerade i kamp mot systemet, ända ner på syntaxnivå, och ifrågasätta vilkas berättelser det egentligen är som berättas.

Träddiagram

faaangst kulturekonomi, Poesi

Det är ett dåligt granår, fick vi lära oss av Göran. Toppskotten bara 10-12 cm, ett annat år kan dom bli över halvmetern. Sen grenar dom sig högst opp och väntar på nästa år. Utmärkt exempel på epigenes: att celltillväxten äger rum i samspel med omgivningens förutsättningar.

GrankottarVi fick också lära oss att döende granar producerar en massa kottar. Det är alltså motsatsen till ett friskhetstecken. Kanske granpoesi. Jag försökte hitta ett Chlebnikovcitat som går ut på att ”när människan dör, då sjunger hon sånger”, men den dikten ville inte dyka upp.

Luftskrift

faaangst kulturekonomi, Samhällsdebatt

Jag har svårt att tycka illa om vindkraftverk, ensamma eller i flock. Dom avspeglar så fint vad lufttrycket håller på med, litegrann som molnen eller väggbarometern. Däremot kan deras grannar berätta om ett illvilligt oljud strax nedanför vad örat kan uppfatta. Det verkar inte alls trevligt eller hälsosamt.

Det största problemet är snarast att snurrorna kräver så stora investeringar att dom måste finansieras genom försäljning av överskottsel. Och därmed har naturresursen förvandlats till handelsvara. Om det fanns lagringsmöjligheter. Då skulle snurrorna kunna avpassas till geografin och till dom lokala behoven på ett helt annat sätt. Ett liv utanför nätet.

Är inte det ett väldigt akut ideal att eftersträva? Att slippa tvingas förvandlas till en vara för att få existera.

Lövskogsbete

faaangst mat, Poesi, Pubiceringsformer

Bonden berättar, i salen bland släktfotografier och tavlor och vackra föremål och en malmsjöflygel, att ost är koagulerat solsken, men processerna bestämmer vilka näringsämnen som kommer i. Har getterna eller fjällkorna fått beta i skogen då fylls osten till exempel av nyttiga fettsyror. Stordriften ger många gånger fler liter mjölk, men den mjölken är mycket mindre lämpad för förädling. Jag tänker på bröd som fått jäsa så fort att kroppen inte kan tillgodogöra sig dess innehåll. Jag tänker på prosan.

Språkexperiment

faaangst Översättning, Samhällsdebatt

Sysslandet med frågor kring kritikens plats och olika tiders journalistik mynnade ut i vad som mest var en vadslagning med mig själv: Skriv ner allt du samlat på dig om Greklandskrisen på det här papperet och se vad som händer. Att offentligt tävla med allt klokt och oklokt som sägs och skrivs vore ett fåfängt företag. Att se efter vad språket kan åstadkomma för att bringa mer reda var däremot stimulerande.

Kanske kan det beskrivas som ett slags översättning. Håll till godo:

Grekland har hamnat i klorna på ockrare efter att ha låtsats vara fullvärdig medlem av EMU utan att egentligen ha de ekonomiska och industriella förutsättningarna att tävla på lika villkor – särskilt som valutasamarbetet tog bort möjligheten att konkurrera genom nedskrivning av valutan. De blev lurade att överanstränga sig, och när staten kom på obestånd slog fällan igen – som för så många andra länder. Att tvingas till utförsäljning av offentliga tillgångar och måsta skrota stora delar av omfördelningarna frigör enorma summor som blir direkta vinster för dem som står kapitalflödet nära. David Harvey likställer detta förfaringsätt med äldre epokers imperialism och med den ”ur-ackumulation” som Marx beskriver i Kapitalet: den stöld som är grunden för alla kommande klasskillnader genom historien, men som alltså också ständigt fortgår.

Att låta Grekland slippa ut ur ockrarnas grepp och få chansen att åter bygga upp ett samhälle på villkor som inte riktigt liknar de mer industrialiserade länderna är alltså en politiskt mycket laddad fråga, som inte alls bör tolkas utifrån ett privatekonomiskt och moraliserande perspektiv. Vad som försvinner i den allt snabbare snurrande lånekarusellen är det gemensamt ägda, och därmed grundvalen för ett fungerande samhälle som kan sträva mot jämlikhet och omfördelning och garantera medborgarna en grundtrygghet. Ingen annan drabbas än grekerna själva. Ockrarna och deras köpta politiker och medier gråter krokodiltårar över förluster som aldrig existerat, som bara uppstått genom att ränta lagts på ränta; men dessa pengar är virtuella och saknar förankring i de ekonomiska kretslopp som rör människornas verkliga väl och ve. Om dessa miljarder hade investerats i Grekland istället för att hamna i främmande fickor, skulle landet vid det här laget vara på grön kvist. Istället har det ägt rum en urlakning, vars konsekvenser kommer att vara under lång framtid och kanske aldrig helt och hållet kunna repareras.

Återigen rör vi här vid själva kärnan av vad som pågår (och jag har Island som jämförelse): fasta värdens försvinnande i ett virtuellt kretslopp av spekulation som nominellt omsätter enorma värden; men dessa har ingen verklig motsvarighet utan hela upplägget är ett svindleri där spelanordnaren till slut rakar in jättelika intäkter: banker och de som på grund av en privilegierad ställning i samhället och nära samröre med den politiska makten kunnat sko sig medan tid är och samla in från de ekonomiska virvlarna för att samla i egna lador och på så vis komma i besittning av verklig egendom … som består också sen vanvettet upphört: när rouletten stängts av och kan ställas upp på museum bland andra exempel på storslagna bedrägerier.