Det litterära systemet förändras när en ny generation definierar sig genom att avfärda den rådande estetiken utifrån andra kriterier än dom som gav den tidigare generationen dess övertag. Sen fastnar dom där slagorden i det allmänna medvetandet och definierar den nya hegemoni som gradvis uppstår när upprorspersonerna snart gör karriär.

Samtidigt finns en populistisk dimension, där själva estetiken ifrågasätts utifrån kriterier som begriplighet och folklighet, en kritik som egentligen vänder sig både mot de gamla och de nya, med det direkta tilltalets omedelbarhet som ideal.

Det litterära systemet förändras således cykliskt, närmast ekologiskt (och vilka slagord som får genomslag är i mångt och mycket en slump), medan icke-representationen utövar ett konstant tryck på litteraturens makthavare.

Problemet är att det litterära systemets självbild, byggd som den är på negativ historieskrivning (opposition mot föregångarna) är oduglig som kritiskt verktyg. Kategoriseringarna förmår inte säga ett vettigt ord vare sig om dom som befinner sig innanför systemet, i nåndera av generationerna, eller om dom som hamnat utanför. Skoltillhörighet och -ismer är negativ, förblindande information om ett författarskap eller ett verk.

Trycket från icke-representationen är däremot ständigt produktivt, eftersom all god konst är antiestetisk till sitt väsen, på den personliga uppgörelsens nivå. Däremot näppeligen populistisk.

Det går att göra karriär, i samband med ett generationsskifte för vilket tiden var mogen, genom att framställa sig som marginaliserad och verklighetsnärmare. Vilket också är sant, just då! Den negativa definitionen av föregångarna blir en språngbräda som tar en över staketet.

Väl där, med lånad energi från alla dom icke-representerade, vidtar ett annat slags prövning. Att uppfylla dom förvärvade mönstren, eller att söka sin egen väg, en väg som med nödvändighet är anti-estetisk, för att inte säga kufisk. Och som knappast kommer att röna omedelbar uppskattning. Därför att samtidens estetiska omdöme, en kollektiv skapelse, slumpmässig ifråga om vilka ideal den proklamerar, i så hög grad är med och förutbestämmer mottagandet (och därmed också vilken typ av böcker som har en chans att bli utgivna).

Det kufiska har att kämpa mot samtidens strävan efter normalisering i namn av en tillfälligtvis uppkommen estetik. Det kufiska kan nämligen aldrig bilda skola, åtminstone inte på hemmaplan. Den maximala framgången är att trots allt bli respekterad som unik solitär, okategoriserbar men genial (dom två sakerna hör ihop) och från den positionen verkligen kunna arbeta för det icke-representerade i kamp mot systemet, ända ner på syntaxnivå, och ifrågasätta vilkas berättelser det egentligen är som berättas.