Just hemkommen från TTIP-seminarium på Utrikespolitiska Institutet, lika mörkrädd som för en månad sen efter seminarium om samma ämne. Huvudtalare var den amerikanske opinionsmätaren Bruce Stokes, medverkade gjorde också EU-byråkraten Christian Leffler.

Det förs som bekant förhandlingar mellan EU och USA om att definiera vilka krav stater kan ställa på företagen. TTIP omtalas som ett frihandelsavtal, men nyckelordet i diskursen runtomkring är ”standards” — närmast översättbart med ”mått”. Visionen är att bara reglerna definieras för vad politiken kan lägga sig i  kommer investerarna att börja ösa in pengar.

Att investeringsnivåerna är så låga idag beror med andra ord endast på ängslan för vad dom politiska beslutsfattarna kan ställa till, men med fasta standards kommer allt att bli annorlunda. Vi kommer att gå från en spekulationsekonomi till en ny industrialism.

Mycket av fokus i kritiken har riktat in sig på ISDS, den del av TTIP som handlar om företagens rätt att föra rättsliga processer mot stater som ändrar sin politik, till exempel efter ett regimskifte. Men såna åtal är redan praxis, lugnade oss Atlas Copcos styrelseordförande Hans Stråberg, det hör till – huvudsaken är att reglera samspelet mellan stater och investerare. Och de svenska fackförbunden, representerade av LO:s Susanne Lindberg Elmgren, vill helst lämna ISDS utanför diskussionen och istället åstadkomma en transparens så genomgripande att USA för första gången ratificerar ILO:s konventioner.

Mörkrädd alltså därför att politiken är på väg att för evigt reduceras till spelregler som inte får ändras, och alla verkar överens om att detta är jättebra, därför att det ska delas ut en massa investeringskapital så fort alla kommer överens. Fast det kommer nog att kännas lite nostalgiskt för oss alla att behöva stryka den fina formuleringen ”All offentlig makt utgår från folket.”

Sociala medier sprider berättelser och länkar om folk som har ingripit på offentlig plats mot rasism, mobbing och hotfullhet. Läsningen väcker empatin, och tror jag ökar även vaksamheten och beredskapen när det dyker upp en situation. En kan kalla det ”antirasistisk mindfulness”. Kollektiva transporter skapar introversion. Om det finns en beredskap på att dåliga grejer kan uppstå riktas uppmärksamheten utåt, vilket är bra i sig. Jag kan försjunka i enorma tankekedjor, och nästan alltid till ingen nytta (det är mest ett försvar). Att iaktta runt omkring ger mycket bättre resultat också för dom inre processerna. Tråkigt om anledningen är att det finns verbala våldsverkare, men det handlar om en beredskap och inte om generell misstänksamhet. En beredskap som också styr in funderingarna på vad som är viktigt. Förmodligen också en förbipasserande löpsedel tolkas annorlunda i ljuset av sån vaksamhet.

När nu det börjar en EU-omspännande polisjakt på papperslösa i morgon den 13 oktober, kommer det också att påverka uppmärksamheten. Jag minns hur det var under REVA, en blev medparanoid och såg civilsnutar överallt. I ett annat blogginlägg ska jag återkomma till ny polisforskning.

Glömde direktrapportera från seminarium i tisdags hos den fina diskussionsklubben Södersocialisterna. Göran Greider gästade och inledde och han framhöll att dom flesta som röstar på SD gör det av andra skäl än att dom är rasister. Därför måste vänstern erbjuda nånting mer än att bara haka på antirasismen, även om den i sig är nödvändig och en god kraft.

Sen blev det en bra diskussion, där påfallande många av dom som yttrade sig hette Göran – vilket också Monica Pourshahidi från Tro&Solidaritet syrligt konstaterade när hon inflikade perspektivet att väldigt många inte känner sig representerade av politiken, till exempel det låga valdeltagandet i Botkyrka.

Vad som istället växte fram i samtalet var strategier för att inte brännmärka SD utan istället beskriva och kritisera deras politik, ur klass- och könsperspektiv. Historikern Håkan Blomquist konstaterade kallt att dom är ett konservativt parti av klassiskt snitt, ungefär som gamla Högern.

(Och vem kan stå för att gilla nåt sånt?)

Fikat väntade, så allt hann inte bli sagt. På hemvägen tänkte jag två saker i förlängningen. Att vänstern kan bidra med att tillhandahålla en klassanalys åt antirasismen, och vice versa. Och att mycket handlar om att ta tillbaka upphovsrätten till välfärden. SD ger sken av att kunna återställa ett fungerande samhälle. Men det där är bara parasitär nostalgi, därför att vi som gjorde jobbet är dåliga på att ta åt oss äran.

Det här är förstås inga avancerade eller ovanliga tankar. Göran Rosenberg föreslår i en bok han skrev på engelska om hur det går till att vinna över väljare från högerextremismen att det är läge att göra välfärdsstaten till grundläggande nationalmyt.

Och Mats Wingborg har sen länge, bland annat i två folkbildande böcker, lanserat strategin att bekämpa rasismen genom att fokusera på politiken.

I En röst på SD är en röst på högern – om varför arbetarklassen bör sky Sverigedemokraterna (förlag: Katalys) beskrivs med statistik, citat och analyser deras verkliga politik och vem den gynnar.

Men argumentationen har också en intressant undertext; nämligen att föreslå tanken att främlingsfientligheten mest är en politisk strategi, även om många i partiet tar den på allvar och säger och gör vedervärdiga saker.

I sin diskussion av vad som är SD:s kärna presenterar Wingborg i slutklämmen följande prioritering:

… den ideologiska kärnan består av en nationalkonservativ dröm om ett auktoritärt och enhetligt samhälle. I ett sådant perspektiv skulle kritiken mot invandring och mångkulturalism snarare vara politiska medel underställda ett politiskt mål.

Det är en rimlig tanke. Högerpopulismen behöver en fiende av lägre stående sort, men vilka som drabbas kan variera över tid och plats. Dessutom är främlingsfientligheten oftast så känslokall och grund, liksom inte riktigt på allvar. Även om de som utnyttjar den leker med elden och kan frammana monster och atrofiera hela demokratier.

Christina Ouzounidis nya drama har slutat ange vem som för ordet. Dom kallas inte ens längre 1 2 3. Men att det är fråga om repliker som följer varann linjärt är tydligt. Inte minst tack vare hennes lilla specialité. Att med ett snedstreck / mitt i ange när nästa replik ska börja, medan den föregående ännu fortsätter.

Därför måste en läsa boken Spår av Antigone (Modernista) genom att samtidigt själv ange vem det är som talar, och från vilket perspektiv. Det simultana regiarbetet gör läsningen ännu mer spännande och ännu mer ruskig.

Det handlar om en liten flicka som utnyttjas sexuellt av en äldre man. Och om en vuxen kvinna som kanske minns detta. Och om omgivningens reaktioner och ovetenhet.

Överlagrat är berättelsen om Antigones frihet när hon trotsar lagen och begraver sin bror. Ouzounidis kännemärke att väva samman dom antika berättelserna med våra egna ickeberättelser.

Men allrafrämst en bok om rädslans primat. Om hur erfarenheten föregår händelserna och formar oss, deformerar oss, därför att vi allra först blivit rädda. Eller ”vi”; detta är först och främst, åtminstone på pappersytan, en flickberättelse, om hur flickor tuktas. En central replik lyder så här:

Du misstar dig. Han våldtar inte. Härskaren våldtar inte. Han ristar skräck i köttet för att få behålla makt.

Jag önskar många att få läsa denna eminenta maktanalys. Av feministiska skäl, men också därför att den ringar in nånting allmänt angeläget: det obestämda hotets politiska makt, dess makt över politiken. Vi är alla små flickor.