Christina Ouzounidis nya drama har slutat ange vem som för ordet. Dom kallas inte ens längre 1 2 3. Men att det är fråga om repliker som följer varann linjärt är tydligt. Inte minst tack vare hennes lilla specialité. Att med ett snedstreck / mitt i ange när nästa replik ska börja, medan den föregående ännu fortsätter.

Därför måste en läsa boken Spår av Antigone (Modernista) genom att samtidigt själv ange vem det är som talar, och från vilket perspektiv. Det simultana regiarbetet gör läsningen ännu mer spännande och ännu mer ruskig.

Det handlar om en liten flicka som utnyttjas sexuellt av en äldre man. Och om en vuxen kvinna som kanske minns detta. Och om omgivningens reaktioner och ovetenhet.

Överlagrat är berättelsen om Antigones frihet när hon trotsar lagen och begraver sin bror. Ouzounidis kännemärke att väva samman dom antika berättelserna med våra egna ickeberättelser.

Men allrafrämst en bok om rädslans primat. Om hur erfarenheten föregår händelserna och formar oss, deformerar oss, därför att vi allra först blivit rädda. Eller ”vi”; detta är först och främst, åtminstone på pappersytan, en flickberättelse, om hur flickor tuktas. En central replik lyder så här:

Du misstar dig. Han våldtar inte. Härskaren våldtar inte. Han ristar skräck i köttet för att få behålla makt.

Jag önskar många att få läsa denna eminenta maktanalys. Av feministiska skäl, men också därför att den ringar in nånting allmänt angeläget: det obestämda hotets politiska makt, dess makt över politiken. Vi är alla små flickor.