Månad: juni 2015

Svenskans klumpighet inför det overkliga

faaangst Översättning, Pubiceringsformer

Verbet ”skulle” har två modala användningar: att ange att det som omtalas är hypotetiskt och att det är villkorat, dvs beror av nåt annat faktum. Men en följdbisats ”… då skulle jag” är ju per natur också hypotetisk, så ofta ser en två ”skulle” tätt på varann.

”Jag skulle äga millioner om tårar var guld” – här kommer premissen först och konsekvensen sist, och relationen mellan dom två är otvetydig. Med omvänd ordning (där på sätt och vis tidsföljden är mera logisk, avbildar pilen –>) blir det ofta istället: ”Om tårar skulle vara guld ägde jag millioner” eller t o m ”skulle jag äga miljoner”.

Det är som om ”skulle” är en bestämning till hela påståendet, följdsats och konsekvenssats, och därför måste in tidigt, för att ”flagga”.

Förr fanns konjunktivformer för att uttrycka hypotetiska resonemang och även för att skapa hierarkier mellan satserna. När Lucidor sjunger ”Skulle jag sörja, då vore jag tokot” är resonemanget solklart – till skillnad från känslostämningen.

Alltmer känner jag mig såsom översättare från språk med bevarad konjunktiv tvungen att använda ”skulle” för att bevara skillnaden mellan verklighetsnivåerna. ”Käme ein Mensch” behöver nästan bli ”skulle det komma en människa” för att inte tappa i substans.

Men det kan lätt leda till ett överskott av ”skulle” i texten som helhet – nånting som omärkligt fläckar ner helhetsintrycket. Därför måste jag gå på ”skulle”-jakt på andra ställen, till exempel för att uttrycka intentioner i förfluten tid: ”Jag skulle bara gå till slaktarhuset”. Men framför allt vill jag renodla villkorskonstruktionerna genom att i högre grad gå tillbaka till den tredje variant svenskan har för att signalera hypoteser: den omvända ordföljden:

”Hade jag obegränsat med pengar, då skulle jag köpa ny skrivare istället för att byta bläckpatroner.” Obeservera ”då”, som behövs ibland och blir överflödigt ibland, mycket beroende på rytmen.

Det viktiga är att relationen mellan satserna blir tydlig för ögat. Här har varje skribent mycket att vinna, och det rör inte bara villkorskonstruktioner, utan satsfogning och interpunktion i allmänhet. Ibland ska det vara ett kommatecken framför ”när”, ibland inte; och jag kan eller vill inte formulera en regel. Istället, lär jag mig hela tiden.

Modernitetens mystik

faaangst Poesi

Poeten och essäisten Bo Gustavsson har en säregen förmåga att både vara tidlös och modernistisk. Man kan säga att han ger mystiken en samtida gestalt och i andra riktningen framhäver de estetiska experimentens mer eller mindre bekända esoteriska sida.

Gustavsson ligger mycket nära de tankar som den syrisk-libanesiske poeten Adonis ofta givit uttryck för: att sufismen och surrealismen (m fl -ismer) möts i arbetet att befria människan från hennes tankebojor.

Poesi som praktik för att nå en verkligare verklighet.

FullSizeRender

I den senast utkomna essäsamlingen Det nya nuet (Celanders) görs många ögonöppnande kopplingar mellan konstnärliga, religiösa och filosofiska försök att rucka det timligas tyranni till förmån för nånting dolt. Essäer om författare som Artaud, Katarina Frostenson eller den blide öländske poeten Anders Johansson ställer deras strävan i ett delvis nytt ljus. Men också de filosofiska läsningarna kan vara häpnadsväckande.

I en utmärkt introduktions till den ryskortodoxe tänkaren Lossky görs följande konstaterande:

En mystik som också upphäver mystiken utgör därför målet för den ortodoxa spiritualiteten. Det är ett tillstånd som påminner mycket om moderna sekulariserade människors vilsna livskänsla. Att befinna sig i det existentiella mönstret med ovisshet och vilsenhet som enda kompass beskriver väl vår tids andliga predikament. Vi är alla mystiker utan att veta om det!

Med andra ord kan det konstateras att Gustavsson gör kritiken av moderniteten till en möjlighet och inte bara en ökenvandring. Här har vi förmodligen nyckeln till hans djupögda litterära förståelse.

Dessutom – och jag är inte alls förvånad – är Gustavsson ungefär den enda i Sverige som har begripit filosofen Alain Badiou på hans egna premisser och genomskådat hans djupa allvar.

Ritsch ratsch

faaangst Kort, Pubiceringsformer

Tobakshandlarna och kioskägarna hade ett speciellt redskap för att sätta upp tidningarnas löpsedlar. Ett järn drogs över papperet och perforerade mot ett underliggande spår av vassa piggar så att det satt fast om så i rusk och regn men kunde slitas ner vid stängningsdags eller sitta kvar till nästa nummer ifall det var veckotidningar. Järnet raskt men jämnt och det knattrande ljudet med nånting av ett utdöende i sig, ett inre ritardando, särskilt märkbart när dom kom två gånger på raken i tät följd. Nånstans torde en sån bottenplatta hänga kvar på nån vägg, rostig och dan. Men ritschjärnen får vi nog leta efter på museum.

Arbetet (livet) som dataspel

faaangst kulturekonomi, Samhällsdebatt

Marie Gueguen, en ung vetenskapsfilosof, redovisar i senaste numret av Philosophie Magazine (nr 90, juni 2015) erfarenheterna från sex månaders anställning som plockare på ett lager för livsmedelsleveranser, Courses U.

Hon beskriver arbetet som en “muterad taylorism”, därför att effektiviteten inte längre dikteras av instruktioner och mätningar utan läggs på den anställde.

Gueguens två viktigaste iakttagelser är 1. att den totala övervakningen är genomförd därför att den bärbara datorn/scannern dels ger order i an aldrig sinande ström dels rapporterar prestationerna till ledningen och till den anställde, och 2. att den enda strategi som fungerar mot de ständigt växande kraven är att uppföra sig som en gestalt i ett dataspel, vilket hon kallar “ludifikation”:

att väva ett nära band mellan produktivitetsökningen och lekens/spelets struktur, med utgångspunkt i den mänskliga psykologins finlir, genom att väcka den anda av tävling och spelberoende som slumrar i var och en.

Artikeln får mig att associera till Super Mario, till Simone Weil som rapporterade filosofiskt från ett helt annat slags industri, till Isaac Rosas bok Den osynliga handen. Men den ger också anledning till allmän självprövning av arbetsmoralen. Hur underkastande är det inte att prestera på orimliga villkor, överallt i samhället, också som konsument, som tyckare. Istället för att vara nöjd med resultatet. Nöjdhet är en stor lyx som en får bekosta själv.

Den lilla publiken

faaangst Pubiceringsformer

I ett vanligt samtal om konstens och kulturens åsidosättelse utbrast jag: — Problemet är ju att man inte når den lilla publiken längre!

Det vill säga den krets, mestadels obekant för en själv, som skulle vara intresserade. Det finns ingen offentlighet längre för det icke braskande, det som inte gör reklam för sig självt.

Vet en att grejerna finns hittar en fram till dem, till exempel på internet. Men det som bara har ett innehåll eller en stil, det finns knappt numera.

Ibland känns det som en underjordisk verksamhet att ägna sig åt litteratur. Friheten finns, formellt; men den slukas upp av snackisar och kändisar.

Samtalet är nästan den enda spridningsformen som funkar. Och dom få kvarvarande bokhandlarna. Och biblioteken.

Kan man tänka sig nya sätt att tala om för andra vad som finns? En katalog över böckernas och konstverkens inre? Google vet (förmodligen), och dom internationella nätbokhandlarna har ganska bra koll, i synnerhet amazon.fr.

Men hur skulle det gå till? Vad är det som vägleder läsandet vidare? När jag tänker efter så handlar det nog om tonfall. Hur nån skriver om nån annan. Inte alls olikt vad som i ett samtal framhävs på ett sånt sätt att en lägger det på minnet.

Kanske det rätta formatet vore ett slags anteckningsbok (som gärna får vara offentlig). Idag såg jag i London Review of Books att romanen J R av William Gaddis är ”perhaps the greatest of all financial fictions”, vilket jag skulle vilja lägga i högen för min kommande forskning kring vad pengar är.

Tänk om en sån anteckning också kunde bli offentlig, i all anspråkslöshet, och kanske eller kanske inte nå sin lilla publik, sin mikrooffentlighet.

 

Bokhandeln som gemenskapsform

faaangst kulturekonomi, Pubiceringsformer

En av mina favoritbokhandlar är hotad, därför att den är belägen på alldeles för dyr adress. Sturegallerians hyror är dimensionerade för annan verksamhet än att kränga böcker, samtidigt som konkurrensen från nätbokhandlarna får till följd dels att det inte går att ta ut så höga priser som skulle behövas, dels att butiken har förvandlats till ett showroom, där kunderna inte handlar, men hittar och beskådar böcker som de sen går hem och beställer. Skyltarna i lokalen som undanber sig fotografering och mobiltelefonanvändning handlar delvis om det – om oskicket att fysiskt befinna sig inne på Hedengrens men samtidigt handla på nätet.

I princip är det i dagsläget omöjligt att driva en kvalificerad bokhandel i ett land med fri prissättning på böcker, så som vi har i Sverige; än mindre på en plats som är till för detaljförsäljning med mycket högre avans per försåld vara och en mycket snabbare lageromsättning. Endast de nischade, tämligen avsides boklådorna har en chans att kunna hanka sig fram.

Det här läget måste upp på bordet, så att det står klart att det måste till ett kundansvar om vi ska kunna påträffa böcker i fysisk form. Ett slags ekologisk medvetenhet. Dagens kapitalistiska system bygger på en långt driven optimering som ödelägger levnadsbetingelserna för arter med långsammare omsättning. Därför måste vi som kunder hjälpa till efter förmåga: se ett bokköp i butik inte bara som en investering utan även som en investering utan även som ett sätt att bevara böckernas naturliga habitat och därmed hela litteraturens mångfald. Varje transaktion rymmer således en marginal för aktivt stödköp; därmed inte sagt att den som handlar till lägsta pris bör känna sig skuldbelagd eller skamsen: det räcker om vi handlar över disk ibland för att läget ska ljusna betydligt.

Men den här konsumtionsetiken måste få en generell form för att inte bara överlåtas till den enskildes val. Det borde gå att göra kollektivet av bokläsare till ett sällskap med gemensamma intressen, ett subjekt.

Gemenskapen skulle kunna ta formen av regelbundna framträdanden i bokhandelsmiljö som även läggs ut på webben: besök av författare, översättare, kritiker, forskare och vanliga bokläsare: framträdanden som är intressanta i sig men som också samlas till ett gemensamt statement om läsandets och publicerandets villkor i Sverige av idag. Dessa insatser måste vara oavlönade men ska heller inte kräva några märkvärdiga förberedelser, vilket underlättas av att ramen är given och återkommande: nånting som också ger utrymme för improvisationer. (Man kan tänka på de här framträdandena som en form av publicering, ett slags kulturjournalistik i en tid när kritiken går kräftgång i tryckta medier.)

Naturligtvis gäller resonemanget inte bara Hedengrens akuta läge; det avser alla kvalificerade bokhandlar och antikvariat, varav Rönnells och Söderbokhandeln, bägge i Stockholm, redan har blivit kulturella mötesplatser med stor rutin. Verksamheten skulle förstås också ha kopplingar till folkbildning och folkbibliotek. Kanske har vi här en folkrörelse i vardande.

Det ska erkännas att förslaget rymmer ett fackligt problem. I en tid när det blir allt svårare att försörja sig på skrivande är det magstarkt att tänka sig att proffs ska ställa upp gratis. Man får tänka sig att det skulle handlar om civila insatser, gjorda av privatpersoner, där belöningen utfaller på sikt: uppövandet av ett fungerande litterärt system som också kan ge ökad pengaomsättning.

Minnesarbete

faaangst Okategoriserade

Moa Matthis bad mig försöka rekonstruera min slutreplik i det vindlande, improviserade samtal vi hade på Söderbokhandeln i torsdags. Här är ett försök:

Djupast sett är H.D:s Tribute to Freud en övning i antideterminism. Hon befrias från föreställningen att det är myterna som styr den mänskliga tillvaron och kan gå vidare till större stordåd. Han å sin sida söker en lärjunge för att motverka en allmän missförståelse av psykoanalysen: att det skulle handla om att individerna styrs av drifterna och begären; när beskedet tvärtom är att människorna kan bli fria att själva forma sina liv. Kom ihåg att Freud under sin metapsykologiska period noga framhöll drifternas aldrig självklara kunskapsteoretiska status. ”Vår mytologi” kallade han dom.

Missmod i rimverkstan

faaangst Översättning, Poesi

Gamla metriska översättningar slamrar så förskräckligt att dom knappt går att stoppa in i prosa. Utmärkta grejer av hantverkare som Karl Asplund. Samtidigt har jag själv inte handlaget för att både fånga frasering och rim. Mina surrogattexter ger samma intryck som en talare som inte förmår hålla sig på jämnt avstånd från mikrofonen. Volymen går upp och ner och ibland blir det överstyrt.

Men det är inte bara en fråga om tradition, och om att jag inte har gått tillräckligt i de gamles stränga skola. Svårigheterna handlar väldigt mycket om modernismens outsäglighetsestetik, poesin i dialog med det som inte går att sätta ord på. Trasigheten i uttrycket måste synas; det ska komma en röst som är osäker och svajar därför att genombrotten sker i lakunerna.

Lösningen blir ofta en småtråkig medelväg, där briljansen tonas ner till förmån för betydelsebärande defekter.

Special defects.

Maskineriet startas utan föregående varning

faaangst Kort

Under en transport till eller från nån flygplats hamna jag inom hörhåll ett gäng amerikaner men såg dom aldri. Dom prata Kierkegaard, som jag också.

Å dä va en tävling, dä va ett spel.

Dom spela ut det lilla dom visste å va rädd för å bli synad, dä märktes.

Founded this little printing house so he could keep on criticizing the Church. Quite funny stuff.
But never got over Riginee. Miscalculated his life a bit there.
His thesis about Humor. Such a bore.

Vafför kom jag å tänka på dä här nu? Dä ä sådä ba. Röster spelas upp.

=

faaangst Översättning, Poesi

John Lennon accepterade i en intervju på ett bräde alla kufiska tolkningar av Beatlestexter med orden ”It’s all there”; till exempel tänker jag mig att psykedeliska experiment hörde till tidsandan men kanske inte därför återfinns direkt bokstavligen kodade i låtarna. Som nån tidigare låntagare av Beatles’ Lyrics på Sundsvalls Stadsbibliotek hade klottrat i marginalen: ”Obladioblada=knark!”.

Sen finns det en helt annan aspekt av tolkandet, den att man ger ut av sig själv. Den dialogiska varianten, kanske allra bäst beskriven i Freuds sena, eftersinnande texter ”Konstruktioner i analysen” och ”Den ändliga och oändliga analysen”.

Vad Freud begriper sig på – liksom förstås många andra slags praktiska utövare av själavård, litteratur, trollkonster – är den performativa rekylen. Tolkningshandlingen förändrar allt och lämnar allt orört. Men för tolkaren och hens krets ligger stormens vågor länge kvar djupt i havets minne.

Volta Gemini

faaangst Poesi, Samhällsdebatt

Stockholms sista dammsugarreparatör (åtminstone enligt dom själva) reparerade våran dammsugare så att vi slapp köpa en ny med osäker kapacitet. Det var ett kretskort som behövde lödas fast igen. Det handlar dels om pengarna, dels om handhavandet av jordklotets ändliga resurser, men också väldigt mycket om att få hålla fast vid en apparat som en trivs med. På papperet så är allt jämförbart, men i praktiken väldigt svårt att få pejl på vad som funkar och inte funkar för den enskilda användaren. Det finns en hel filosofi i det där — att laga grejer för att slippa vara konsument — men snart kommer det inte att finnas några reparatörer kvar och det blir till att sitta i sitt pörte och förtvivlat hänga med i YouTube-tutorials som förutsätter att dom rätta redskapen och reservdelarna finns till hands.

Ja – snart kommer verkligheten bara att bestå av okunnig personal som upprepar mantrat ”det kostar lika mycket att laga som att köpa en ny och bättre” och av förtvivlade egenreparatörer som på nåt ologiskt vis befinner sig tillbaka i en Hermodstidsålder innan allting var datorstyrt: apparaterna och vi själva.