I ett vanligt samtal om konstens och kulturens åsidosättelse utbrast jag: — Problemet är ju att man inte når den lilla publiken längre!

Det vill säga den krets, mestadels obekant för en själv, som skulle vara intresserade. Det finns ingen offentlighet längre för det icke braskande, det som inte gör reklam för sig självt.

Vet en att grejerna finns hittar en fram till dem, till exempel på internet. Men det som bara har ett innehåll eller en stil, det finns knappt numera.

Ibland känns det som en underjordisk verksamhet att ägna sig åt litteratur. Friheten finns, formellt; men den slukas upp av snackisar och kändisar.

Samtalet är nästan den enda spridningsformen som funkar. Och dom få kvarvarande bokhandlarna. Och biblioteken.

Kan man tänka sig nya sätt att tala om för andra vad som finns? En katalog över böckernas och konstverkens inre? Google vet (förmodligen), och dom internationella nätbokhandlarna har ganska bra koll, i synnerhet amazon.fr.

Men hur skulle det gå till? Vad är det som vägleder läsandet vidare? När jag tänker efter så handlar det nog om tonfall. Hur nån skriver om nån annan. Inte alls olikt vad som i ett samtal framhävs på ett sånt sätt att en lägger det på minnet.

Kanske det rätta formatet vore ett slags anteckningsbok (som gärna får vara offentlig). Idag såg jag i London Review of Books att romanen J R av William Gaddis är ”perhaps the greatest of all financial fictions”, vilket jag skulle vilja lägga i högen för min kommande forskning kring vad pengar är.

Tänk om en sån anteckning också kunde bli offentlig, i all anspråkslöshet, och kanske eller kanske inte nå sin lilla publik, sin mikrooffentlighet.