Marie Gueguen, en ung vetenskapsfilosof, redovisar i senaste numret av Philosophie Magazine (nr 90, juni 2015) erfarenheterna från sex månaders anställning som plockare på ett lager för livsmedelsleveranser, Courses U.

Hon beskriver arbetet som en “muterad taylorism”, därför att effektiviteten inte längre dikteras av instruktioner och mätningar utan läggs på den anställde.

Gueguens två viktigaste iakttagelser är 1. att den totala övervakningen är genomförd därför att den bärbara datorn/scannern dels ger order i an aldrig sinande ström dels rapporterar prestationerna till ledningen och till den anställde, och 2. att den enda strategi som fungerar mot de ständigt växande kraven är att uppföra sig som en gestalt i ett dataspel, vilket hon kallar “ludifikation”:

att väva ett nära band mellan produktivitetsökningen och lekens/spelets struktur, med utgångspunkt i den mänskliga psykologins finlir, genom att väcka den anda av tävling och spelberoende som slumrar i var och en.

Artikeln får mig att associera till Super Mario, till Simone Weil som rapporterade filosofiskt från ett helt annat slags industri, till Isaac Rosas bok Den osynliga handen. Men den ger också anledning till allmän självprövning av arbetsmoralen. Hur underkastande är det inte att prestera på orimliga villkor, överallt i samhället, också som konsument, som tyckare. Istället för att vara nöjd med resultatet. Nöjdhet är en stor lyx som en får bekosta själv.