Tobakshandlarna och kioskägarna hade ett speciellt redskap för att sätta upp tidningarnas löpsedlar. Ett järn drogs över papperet och perforerade mot ett underliggande spår av vassa piggar så att det satt fast om så i rusk och regn men kunde slitas ner vid stängningsdags eller sitta kvar till nästa nummer ifall det var veckotidningar. Järnet raskt men jämnt och det knattrande ljudet med nånting av ett utdöende i sig, ett inre ritardando, särskilt märkbart när dom kom två gånger på raken i tät följd. Nånstans torde en sån bottenplatta hänga kvar på nån vägg, rostig och dan. Men ritschjärnen får vi nog leta efter på museum.