Poesi

Fabel om vanans makt

faaangst Kort, Poesi

P2680750

Balkongdörren slogs upp av en vindby i förmiddags och spärren som håller den i önskad vinkel gick sönder. Därför petade jag dit vädringssnöret utifrån för att kunna jobba i lugn och ro. Eller så mycket lugn och ro var det inte pga blåsten. Som förstärktes megalomant därför att huset mittemot är inplastat.

Nåväl, när jag skulle in igen var det helt omöjligt att få loss snöret som slutar i en plastrundel som sticks ner i ett fack. Jag försökte lirka, jag försökte med råstyrka. Ingenting gick. Jag övervägde att såga av snöret med fickkniven, men bedömde att det skulle ta en timma. Pillade därför planlöst med kniven, eller rättare sagt ölöppnaren bakom rundeln, och då kom den loss lätt som en plätt.

Sensmoralen är att jag har använt den här grejen hur ofta som helst under 20 års tid. Men när jag skulle visualisera den utomhusifrån såg jag inte framför mig den lilla plastklaffen som fixerar rundeln. Och som jag alltså har tryckt på tusentals gånger utan att den fastnat i minnet.

Dom ryska formalisterna gav poesin rollen som desautomatiserare; orden skulle avslöja vanans makt och samtidigt leva upp till sig själva igen. Jag säger snarare: det är festligt att konfronteras med sin egen dumhet. Och tur att det var en varm sommardag.

En urkristen poet från Reykjavík

faaangst Poesi

Av nån anledning är det väldigt ont om urkristna poeter: såna som diktar om att gudsriket är så nära förestående att livet och verkligheten egentligen redan har förändrats, även om vi bara märker av det ibland. Samma stämningar som i första Thessalonikerbrevet.

P2660821

Men Island har en sån urkristen poet, Ísak Hardarson. Han gav ut sina första diktsamlingar på 1980-talet, blev frälst och skrev om det bland annat den underbara prosaboken Du som är i himmelen, du är här. Han är också en framstående översättare, och jobbar som busschaufför.

Ísak blandar erfarenheter av förmörkelse och utslagenhet med en livsglädje som gör världen många snäpp ljusare, och uthärdligare. Och besitter en pillemarisk humor som ger utrymme för vackra och ofta direkt filosofiska ordlekar.

För några år sen hade jag förmånen att få översätta hans diktsamling Stiger upp om natten, eftersom den var nominerad till Nordiska rådets pris. Den vann inte, och blev inte mycket uppmärksammad, och trycktes bara i de 20 ex som tillställs juryn. Men jag tycker väldigt mycket om den.

I år kom Ísak ut med en ny diktsamling, Ellefti snertur af ýfirsyn (”Den elfte slängen av överblick”, antagligen syftande på att det är hans bok nr 11), utgiven på det respekterade förlaget JPV men i synnerligen enkel utformning, bokstäverna är ett datortypsnitt som samspelar med ödmjukheten inför underverken, när de hela tiden dyker upp.

Det är samma tilltal som vanligt, och ymnigt med ordlekar – till exempel en återkommande fråga om Gud har befallt honom att tala eller att mäta (orden låter likadant på isländska men stavas olika). Samtidigt finns här en stadighet som ger en övertygande försmak av lyckan på jorden.

Jag väljer en dikt ur högen. Den utspelas i ett bostadsområde som håller på att uppföras strax utanför stan. Den innehåller också en oöversättlig ordlek, eftersom blå- blá- också fungerar som förstärkningsord, jätte-

Men ”blå tomhet” är ju också fint!

Här på Ártún är många hus ljusblå
vissa himmelsblå
– ja t o m nästan genomskinliga.

Råkar man på ett sånt
i den spårlösa nysnön
var då beredd på att inte bara porten
öppnas, utan själva
väggen –

ja på att hela huset ger vika
och försvinner där det står
inför ens blick och man griper
i tomheten

blå tomhet

– nej, man grips själv
av ett ljus så finvävt
att man knappt ens fattar
att det är

LYCKAN!

Uppläsningens dialektik (3): Instrumentet

faaangst Poesi, Pubiceringsformer, Scen

Mitt instrument består av följande:

• En tämligen förutsägbar satsintonation som grund.

• Som avvikelser ökad tryckstyrka (emfas), pauser och användandet av högton.

Tryckstyrkan kräver att så många onödiga betoningar som möjligt inte framhävs.

Pauserna har varierande längd och sammanfaller bara delvis med typografin i den tryckta dikten.

Tonhöjdsförändringar är kanske det effektivaste. Att framhäva ett ord genom att gå upp kanske en ters. (Samtidigt är det ett grepp som måste ransoneras.)

Vid uppläsning av polyfona dikter lägger jag till ett basregister. Vissa repliker ligger ungefär en kvint lägre och utan särskilda semantiska betoningar.

Allt handlar om betydelse. Om kontraster och likheter. Nånting som också kan användas men som annars mest förekommer i vanligt tal är olika grader av artikulation. Varje ljud måste vara med, men vissa kan uttalas extra tydligt. Vissa konsonanter eller vokaler kan laddas med psykisk energi, på enskilda ställen eller återkommande.

Uppläsning är en hermeneutisk praktik.

Uppläsningens dialektik (2): Lyssnaren

faaangst Poesi, Pubiceringsformer, Scen

Har uppläsningen en lyssnare? Jag tror faktiskt inte det.

En medskapare, en resonans, men inte en lyssnare.

Jag har åhört tusentals uppläsningar och inläsningar. Några av dom har stannat i minnet, några har stannat i kroppen.

Ann Jäderlund på Göteborgs konstmuseum som avbryter sig efter åtta minuter därför att dikterna kommer för nära (men det säger hon förstås inte). Det var precis lagom. Det var fullmatat.

Orden kan jag inte alls rekonstruera, men svävningen mellan rösten och orden och ljuset som föll.

Tomas Tranströmer jag minns inte riktigt var – men dikten om att stå vaktpost blev en bild av att stå där på scenen.

Jag har åhört tusentals uppläsningar och inläsningar. Statistiskt sett var jag en lyssnare. Fenomenologiskt sett var jag ett instrument ”som livet spelar på / med sina stora / händer”.

Och nästa gång jag själv läser upp? Jag vill nå fram till dikten, inte till lyssnaren. Endast på så vis kan jag nå fram till lyssnaren.

(Inspirerat av samtal på Kritiklabbet utifrån föregående inlägg.)

Uppläsningens dialektik 1: Vanvördnad

faaangst Poesi, Pubiceringsformer

Uppläsning är tolkning. Tyvärr antyder själva ordet ”upp-läsning” den allra tråkigaste varianten, text-till-tal, dvs neutralt, utan tolkning.

Men för att läsa upp måste jag förstå. Och en av dom finaste formerna av förståelse – därför att talapparaten och motsvarande område i hjärnan, Brocas område, är bland dom känsligaste och intelligentaste delarna av hela vår medfödda utrustning – är just uppläsningen, som kan jobba handgripligt och inte bara kognitivt.

Jag ordnade ett uppläsningslabb för några år sen tillsammans med Magnus William-Olsson och Paula Brandt. Vi läste upp, spelade in och diskuterade. Deltagare var skådespelare, författare, kritiker och andra intresserade.

Hur ska ett tomrum eller en radbrytning gestaltas? Såna frågor diskuterade vi. Och det finns aldrig några givna svar, inga färdiga algoritmer. Förståelsen-tolkningen kan leda till att en radbrytning ignoreras på ett ställe medan en paus sätts in nånstans där den inte alls är markerad i texten.

Uppläsning som ett sätt att komma bort från bokstavligheten, från det slags förståelse som ska redovisas för och godkännas av nån annan.

Vi gör tillnärmelser tillsammans

faaangst mat, Poesi

Om man tänker sig vinspråket inte som beskrivande men som ett hjälpmedel i en social praktik: att umgås med vin. Då blir alltsammans genast mycket mindre löjligt. Vi gör tillnärmelser tillsammans, hjälpta av mer objektiva fakta som syror, sockerhalt och druvsort.

Men tävlingsmomentet är fortfarande störande, och för många förlamande. Smaklökarna slår knut på sig. Doftreceptorerna strejkar. ”Sa jag nåt dumt nu?”

Språket hjälper oss att se, till exempel färger. Det är det samspelet som är teorin. Inte pretentiösa axiom om världens beskaffenhet. Och att lyssna, och att förnimma smak och doft. Känseln är nog däremot mer privat.

Ett kluster av smaker och dofter kommer emot mig med första klunken. Jag bemöter den med metaforer, minnen, begrepp. Det går inte att vara tillräckligt primitiv.

Men när allt det där ska in i samtalet gäller det tvärtom att vara sparsmakad. Det finns inte obegränsat med tid och uppmärksamhet. Man skulle vilja citera, som om det vore en text. Istället gäller det att lyfta fram nånting. Med referenser som passar sällskapet.

Hypotetiskt skulle man kunna tänka sig ett yttrande under en vinprovning med filosofer: ”Detta var som att gå från Tractatus till Filosofiska undersökningar.”

Ett annat imaginärt sällskap kanske en gång finge höra: ”Det där var en Madonna med rejält underbett!”

Men hela tiden finns risken att gå för långt och bli rejält utskrattad. Fast godmodigt. Dom har i alla fall tagit till sig synpunkten, och den finns kvar i fortsättningen.

Vad jag kanske ville ha sagt är att kunskapen är, likt drömmen, imaginär, men att den också har en kollektiv aspekt: att delta i ett oändligt lärande. Som också är en dröm.

Viveka Adelswärd skrev på 80-talet en utmärkt uppsats om det icke-deskriptiva vinspråket, men tyvärr finns den inte utlagd på Internet. Tankarna i det här inlägget är för övrigt inspirerade av Althussers version av den franska vetenskapsteoretiska traditionen i brevet till Kommunistpartiet, ”Freud och Lacan”. Och av en diskussion om citrus.

Dom minimala avvikelsernas poetik

faaangst Översättning, Poesi, Scen

Jag hamnar i en gammal polska, med den nya infallsvinkeln att den är gjord för att dansa till – i förlängningen att många av våra versformer har sina rötter i den folkliga dansen, men att många av dom förbindelserna har skurits av till förmån för stavelseräknande regelbundenhet, med sikte på uppläsning.

Det brinner en eld, den brinner klar, den brinner i tusen kransar.
Det brinner en eld, den brinner klar, den brinner i tusen kransar.

Så vänd dig om, ta mig i famnen en gång och dansa med mig mera.
Så vänd dig om, ta mig i famnen en gång och dansa med mig mera.

Scenen som beskrivs är själva danssituationen; texten utspelas i realtid. Elden är hänryckningen, förstärkt av hyperbolen ”tusen kransar” – kanske en tillnärmelse till den överväldigande kollektiva upplevelsen. Den lilla melodiskiftningen i upprepningen är magisk. Höjningen på sluttonerna blir uttryck för förhöjd livskänsla, kanske elevation.

Dansen som tradition, som kontakt med tidigare generationer på samma plats i årscykeln och livscykeln.

Men det som verkligen fångar mitt intresse är taktbytet och övergången till sextondelar under ”ta mig i famnen en gång”. Det känns (jag kan inte dansa folkdans, jag kan nästan ingenting) som om det motsvaras av en extra sväng eller snurr.

Sången som notation för fötternas rörelser (med utrymme för subtila variationer beroende på vana och inspiration). Texten som förstärkare av själva danssituationen. Eller det uppstår betydelsesamspel mellan olika nivåer, olika register – den betydelseproduktion som Kristeva kallar semiosis.

Och från detta vidare till dom minimala avvikelsernas poetik, till exempel Shakespeares vidunderliga förmåga att låta känslor komma fram när blankversen haltar: känslor som i sin tur ger orden nytt liv och uppväcker deras innebörder och förhistoria.

Replikerna som också innehåller kroppsliga instruktioner och riktningsanvisningar.

Frågan är hur man ska förhålla sig som översättare till dom betydelseskapande avvikelserna. Dom går sällan att direkt överföra. Däremot finns ett övergripande format som påkallar utfyllnader i form av olika slags lakuner och taktbyten. Jag översätter inför uppläsning och vill ge uppläsaren fria händer (fri käft?) att själv stoppa in grejer där dom behövs. Jag har också översatt sånger. Men skulle det gå att översätta med sikte på dans? Som inspiration, kanske som ett samarbetsprojekt.

(Fotnot: Jag har hamnat i den här undersökningen av flera skäl, bland annat via Gunnar D Hanssons hänvisning i förbigående i senaste diktsamlingen till Rickard Steffens avhandling Enstrofig nordisk folklyrik från 1898, som framhåller dansens primat.)

Typokoreografi

faaangst Poesi, Pubiceringsformer, Scen

Min dansante vän tror att dansen låg till grund för poesin, inte metrikens noteringar. ”Riktiga fötter, inte versfötter.”

Han har naturligtvis rätt. Men hur ska vi kunna rekonstruera det kollektiva framförandet ur den tryckta dikten?

Sången är mellanledet, framförd stillasittande eller upprättstående. Men ändå med riktiga fötter i.

Den skriftliga poesin samplar dansinslag. Den citerar kroppen. Men det går inte att röra sig rytmiskt regelbundet till den. Eller?

Kanske fridansen, framförd framför åskådare efter lång ihärdig övning, ska lyftas in som jämförelse till den fria versen och det på ett mer aktivt vis?

”Fallandets diskurs.”

Från tystnad till tystnad.

*

Går det att med hjälp av pauser klangmönster rytmer återge dikten en mer genomförd kroppslighet?

Inte enbart uppläsningens tid, om än aldrig så dramatiserad och välmodulerad.

Kanske i samspel med en musik.

Dansen sån den gestaltas i musiken, dess andra dotter. Återkomsten till samma plats efter en regelbunden men komplex omväg. En mer eller mindre intrikat cirkel. (Motsvarighet : strofen.)

Det är tystnaderna som måste in bland typerna. För att komma bort från uppläsningens estetik.

Dessa blodfyllda historier om vårt folk

faaangst Poesi, Samhällsdebatt

Årets skönlitterära bok är antagligen kavalkaden över samiska öden i den svenska historien, Ædnan av Linnea Axelsson. Den slog ner från ingenstans med en träffsäkerhet som gör att den redan från början känns som ett viktigt bidrag till den svenska litteraturen och till den koloniala självrannsakning som måste bli av.

Men en annan nyutkommen diktsamling förtjänar att nämnas i det sammanhanget, även om den än så länge bara har givits ut i mycket begränsad upplaga och inte finns i handeln.

Spelemansfanten

Håkan Bergstedt har företagit sig att skildra tattarnas erfarenhet utifrån en av deras mest framstående representanter, dragpelaren Carl Jularbo (som förstås själv använder t-ordet jämte andra uttryck som ”dinglare” och ”fant”). Han för ordet boken igenom och gestaltar både stolthet över sitt ursprung och osäkerhet inför det faktum att framgången på sätt och vis har gjort honom till ett slags främling, med burons levnadssätt – den fastboende bonden, som han är uppfostrad att förakta och ställa upp som sin motpol.

Just den där tveksamheten skapar ett  vackert vemod boken igenom. Karl Karlsson summerar sitt liv och är inte säker på vilka måttstockar som gäller. En osäkerhet som gör att hågkomsterna blir lärostycken utan självklar sensmoral – och därmed ger mycket att fundera över.

Ingående beskrivs hur det dåliga ryktet fungerar förtryckande och deklasserande; och i kontrast mot detta stoltheten över de goda skick och seder han uppfostrats till, snygghet och hjälpsamhet.

Vi var hänsynslösa fräcka tilltagsna
lurade skjortan av folk
saknade medmänsklighet – – –

Så sades – lögn!
Fråga  de gamla i fattigstugan –
de tog emot oss!
De visste att vi delade
det lilla vi hade
med bröder och systrar i nöden.

En annan konflikt som pejlas på djupet är den mellan å ena sidan rädslan för att uppslukas av välfärdssamhället och å andra sidan den sen långliga tider nödvändiga strategin att synas och höras så lite som möjligt – vilket kan få till konsekvens att traditionen bryts:

När det blivit folk av barnen –
då
skulle de få höra vilka de var – – –

Men då ville de inte lyssna – – –

Med detta hänger också samman igenkännandets glädje. Många dikter handlar om hur språk, musik och små detaljer i uppförandet ger besked om en samhörighet fanter emellan som definierar om hela situationen.

Sången tystnade
men när jag ropte ”Lattjo giat!”
brast de ut i skratt
och bjöd mig slå följe – – –

Litteraturlistan på slutet är imponerande och rymmer både vetenskap och förtal, liksom många av citaten ger prov på förtal förklätt till vetenskap. Men framför allt vimlar boken av smakprov på den egna kulturen: språket, sångerna, slagfärdigheten (”dessa blodfyllda historier / om vårt folk”). En lustig detalj är förkärleken för det storsvenskaste av alla verk: Tegnérs Frithiofs saga.

Att jag inledde med att hänvisa till Linnéa Axelssons Ædnan hänger samman med att det är väsentligt att bägge berättelsesamlingarna är författade på känslig frivers, så som väl redan  torde framgå av citaten. Den fria versformens förmåga att rytmisera talet och skapa kontraster och sammanhang är en nödvändig förutsättning för det här breda berättandet och för att språk och samhällshierarkier ska kunna samexistera på boksidan och på så vis bli överblickbara.

Håkan Bergstedt: Spelemansfanten. Karl Karlssons i Jularbo hemliga memoarer
Författares Bokmaskin, Stockholm 2018

Chi mi aveva chiamato lì?

faaangst kulturekonomi, Poesi, Pubiceringsformer

Litteraturen har förmågan att drabba, blixtlikt som förälskelsen och ihärdigt som kärleken. Och det är helt oförutsägbart vilken text eller snutt det blir. Och går inte att riktigt förklara för nån annan förutom kanske via abstrakta ord som skönhet och djupsinne. Och det behöver inte handla om särskilt märkvärdiga grejer heller. Jag brukar tänka på en Pasolinirad i samband med fenomenet: ”Vem var det som kallade på mig där?”

Men själva drabbadheten går att dela. Jag tolkar nån annans upplevelse utifrån min upplevelse. Kan ofta bli rätt kul samtal, över alla möjliga gränser.

L. byggde gemenskaper och institutioner kring den här drabbadheten. Och han lät dom institutioner han förestod genomsyras av den. Personlig uppmuntran, samtalskvällar, seminarieserier, resor. Med outsinlig öppenhet och jämlikhet. När jag tänker på honom nu är det ordet ”Välkomna” som dyker upp. I pluralis förstås. Välkomna. Ett ord som bara kan besvaras med ett annat ord som hör till samma sfär: ”Tack”.

(Kort minnestal 180727)

Efter omläsning av Barthes ”Skrivandets nollpunkt”

faaangst Poesi, Pubiceringsformer

Skrivandet utgår från min plats i världen och i historien och i språket. Det äger rum med den grad av nödvändighet jag eftersträvar. Jag kan ställa mig i ledet, representera ett ideal. Jag kan alternativt eftersträva en skrivandets sanning, som bildar hemlig allians med alla andras skrivförsök, i fjärran land, i andra tider. Och det är så jag läser dom också. Som om vi skrev för varann. Till varann. Var och en på sitt sätt. Verklighets-efterbildning och samtidsanalys är viktiga grejer, kraftfulla ingrepp. Men själva skrivandet måste också med i läsningen, synligt eller osynligt. Redovisat eller oredovisat. Arbetet med det som är, då. Inklusive lögnerna, slöjorna. Ingen ren sanning att avtäcka. Men ett sanningsarbete som direkt eller med möda känns igen, också när dom ideologiska striderna lagt har sig, blivit obegripliga. Och också kan återanvändas i en annan tid, i en annan historisk situation. Skrivandet består, som en verksam dimension av texten, långt efter att skrivaren är borta. Hen är redan från början borta. Hen är redan från början en av dom lögner hen inte vederlägger men via skrivandet sätter in i ett större sammanhang. Som är både historiskt och tidlöst. Alldeles nödvändigt då. Alldeles öppet framgent.

Musik som interpretativ praktik

faaangst Poesi

Ett besök på högre seminariet vid institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet gav mig en tanke om musik som tolkningspraktik. Det var organisten Per Högberg, verksam i Vasakyrkan, som redovisade sin forskning kring ”klangikonografi” — samspelet mellan musik, text och bildkonst i kyrkorummet.

Det intressanta samtalet gav mig följande idé, som jag också framförde: Det är dogm att språket har företräde, därför att det kan tolka andra teckensystem. Med Benvenistes ord: Endast språket har en semantik.

Men är inte musiken också tolkande? Fast på ett annat sätt?

Språket kan tillskriva betydelser. Men musiken ger en form åt ord och rörelser, liksom åt bilder och filmer. ”Multimedial” var ett vanligt ord under seminariet.

Ett exempel som föresvävade mig, men som jag inte hann nämna är höjningen i slutet av varje strof av ”Stilla natt”. Den referensen är förmodligen stapelvara inom musikforskningen, och kanske hela min tankegång, men jag framhärdar i alla fall.
I ursprungsversionen mal texten bara på. Men efter en revidering kommer det numera en höjning vid ”Kristus till jorden är kommen”. Och allt faller på plats.

Det går att ge resultatet av justeringen en evangelisk tolkning. Men det är då det slags tolkning som går via språket. Om vi istället säger: Musiken ger en tolkning genom att omforma texten och därmed också sångarens/åhörarens relation till den.

Musik som interpretativ praktik. Också i litteraturen.

Musik som ackompanjerar videospel. Vad som än händer på pixelslagfältet. Den tolkar i ögonblicket genom att vara med och forma uppmärksamhetsflödet. Den beskriver inte.

Musik som inte relaterar till text eller dans? Den formar sig själv. Den kräver ett lyssnande efter dess återkomster och variationer. Dess föregångare och fortsättningar.

Bilden bakom dikten

faaangst Översättning, Poesi

Som poesiöversättningsworkshopsledare lär man sig också alltid nånting själv. I det här fallet, i Jokkmokk, att hålla koll på bilden. Hur ser det ut? Det här är inte bara ord! Det finns ett landskap, dess förflyttningar och sysslor. En samisk förläggare berättade att hon ibland väljer översättare efter deras hemtrakt. Åt bägge hållen.

Och det där seendet påverkar utformningen av språket, att återge mesta möjliga perception: riktningar ljus och mörker. Senghor i Senegal är inne på liknande tankar: att rytm och bild förstärker varann, möjliggör varann. Rytmväxlingar som sammanfaller med perspektivförskjutningar eller rena filmklipp. Sen kommer orden. Ofta överraskande. Igår i den lulesamiska gruppen:

Den svenska dikt vi utgick från pratar lagom abstrakt om ”skålar”, med superi som undertext. Men i översättningen dök det exakta ordet för ”supskål” upp, ett nästan rituellt föremål, reserverat för nära relationer. Gávttja. Det fanns där hela tiden (latent) men dök upp sent i själva diktöversättningsarbetet. Och riktade om allt ljus.

Det blev en ny dikt, fast samma.

Þýðendaþing

faaangst Översättning, Poesi

Att träffa andra översättare från hela världen via vårt gemensamma språk isländska gör att redan själva umgänget blir en master class, även fast kunskaperna är väldigt olika; själv pratar jag till exempel rätt illa eftersom jag aldrig har bott eller pluggat på Island men jag kan bidra på andra sätt i ett jämlikt samtal kring ämnen och texter som den här gången var väldigt väl förberedda.

Den höga nivån gör i sin tur att lyssnandet blir väldigt kvalificerat, till exempel när författarna vi översätter kommer och presenterar sin erfarenhet av samarbetet. Auður Ava var inne på en väldigt komplex tanke om att det är det oöversättbara som ska översättas – en idé som utanför sammanhanget låter som en sofism men allesammans förstod vad hon menade med att översätta tystnaderna och den avslutande liknelsen om att befinna sig på en roddbåt ute på Atlanten.

auduravaanteckningarna

Sen manifesteras den här känsligheten i själva övningsuppgifterna som aldrig blir tävlingar och där missförstånden nästan är mera givande än dom lyckade lösningarna. Också den allra enklaste mening kan översättas på tiotusen sätt, och mångfalden inspirerar till att välja dom lite ovanligare lösningarna och se vad som händer.

Jag tar med mig från tvådagarsseminariet i Reykjavík ett slags skapande distans till texterna. Vi utnämndes gång på gång till ambassadörer, sendiherrar, och det är en viktig funktion. Men framför allt är vi hantverkare i varsitt språk och känner igen vad bordsgrannen gör eller när hen berättar om vad som inte går att uttrycka på sitt språk. Exempelvis finns inte verbet ”vada” på särskilt många språk (fastän det kommer från latinets vadere, ”gå” upplyste Valentin) — och det ledde till att jag strök ”vada” i min egen översättning och nöjde mig med ”gick ut i ån” eftersom allt blev tydligare då i Vilborgs dikt.

Erfarenhet

Jag tror det var i slutet av den sommarn jag fyllde åtta år. Det var mitt på dan som jag begav mig ner till ån på egen hand. Det stod alltid ett träkar fullt med vatten invid ån, tanterna använde det till tvätten men vi barn stoppade ibland ner småfisk som vi hade fiskat i ån. Vi släppte ut dom igen ganska snart, vi ville bara titta på dom. Jag tog av mig skorna och gick ut barfota i den den grunda ån. Vattnet var klart och kallt. Stora öringar pilade fram mellan stenarna. Jag lyckades fånga en och tog upp den med händerna och lade ner den i karet. Då upptäckte jag att vattnet var kokhett, det var tvätt på gång – öringen hov upp ett skärande vrål och flöt omkring död så att den vita magen stack upp ur vattnet. Vad är fakta och förnuft ifall erfarenheten utmanar bägge två? Fiskar har ingen röst säger du kanske; dom kan inte åstadkomma ljud. Men jag kommer att minnas den där öringens genomträngande skrik så länge jag lever.

Sen hamnade alla i en intressant genrediskussion. Är detta en prosadikt (prósaljóð) eller kortnovell (örsaga)? Diskussionen är livlig på Island där traditionen är så stark. Jag föreslog i kaffesamtalet efteråt att dikten (som jag gjorde till en kortnovell) också skulle kunna översättas på ett helt annat sätt, till en prosadikt, med helt annat tempo och många pauser.

Arkéer

faaangst Ekopoesi, kulturekonomi, Poesi

Jag drömde om näringskedjor och vaknade med frågan om vad som är det allra minsta.

Drömmen var en bearbetning av insikten att vi upphovspersoner — med vissa undantag — tjänar så lite på vårt arbete att det inte går att försörja sig på.

Allra minst är arkéerna: termen är en förkortning av ”ärkebakterier”, men dom räknas inte som bakterier längre, utan som en tredje grupp … vare sig eukaryoter (djur växter svampar) eller bakterier. Dom förökar sig genom replikering (”asexually”); men det är en definitionsfråga om dom lever eller ej. Svenska Wikipedia formulerar frågan fumligt fint:

Det finns arkéer som ”lever” i avfall från kärnreaktorer. Forskare antar att de har lyckats utveckla ett skydd mot joniserande strålning, som i vanliga fall skulle förstöra DNA:t och döda cellen. Exakt vad de skulle kunna leva av är osäkert men det finns inga andra arter där som konkurrerar med dem om näringen. Man vet inte ens om de är aktiva eftersom alla metoder för att identifiera arkéer innebär att man dödar cellen och då är det svårt att veta hur aktiv den var innan identifieringen. Det troliga är att de befinner sig i en form av dvala och därför inte behöver någon näring.

Arkéerna utvinner energi ur ickeorganiskt material eller ur solljuset. En sort omvandlar väte till metan i tarmen. Det finns en klassifikation utifrån vad dom lever av: ljus, kol, kväve, svavel …

Deras roll för andra livsformer visar sig allt större ju mer forskningen framskrider.

Dom första arkéer som upptäcktes var dom som lever där inget annat kan leva: extremofilerna. Men överallt påträffas nu normalofiler som samexisterar med eukaryoter och bakterier.

Nån borde skriva en dikt om det här.

Litegrann om min estetik

faaangst Kort, Poesi

En yngre släkting fick till födelsedan ärva en Meccanobil. Jag slängde kartongen och instruktionerna som visar vad det ska bli, men lät några delar, såsom motorn, vara halvmonterade. Och la med dom sidor som visar upp själva grundgreppen.

Redan halvdemonteringen var mycket stimulerande. Allt måste göras i rätt ordning med rätt valt verktyg, ibland med irriterande många upprepade små vridgester. Det finns en logik också i hur grejer sitter ihop. En tidsdimension bakåt.

Nu kan det bli vad som helst, utan förebild. Men vad det än blir, blir det nånting som bär sin historia (inklusive nycker och infall) i själva sin konstruktion. Kanske blir det liggande i sin plåtlåda länge. Varje Meccanobit är också värd att skärskåda, eftersom dess abstrakta möjligheter ligger inneboende i konstruktionen och materialet.

Vackrast är egentligen kanske dom genomgående dimensionerna på hålen, skruvarna och axlarna. Allt kan kombineras med allt. Men det blir svårare ju längre arbetet pågår.

Minnesforskaren Å. W. till minne

faaangst Poesi

Det enskilda minnet består av en mikroberättelse, ännu utan personer eller miljöer, men sånt där kan fyllas på efterhand (minnesarbete, drömarbete).

En skiftning, ett annat ljus kan vara en sån mikroberättelse.

Jag minns hur vi stod utanför Brunos sextiårsfest och rökte och pratade om avgörande musikupplevelser och du nämnde vissa klanger hos Lambchop, hur dom hade gått in och förändrat dig.

Men själva minnet för mig ligger i ordet Lambchop. Jag är en sån som minns röstklanger – och vet ju väl att alla vi människor är olika.

Själva ordet, akustiskt, lämtjåpp, är en mikroberättelse. Det var första gången jag hörde omnämnas en av mina favoriter. (Han ska spela på Fasching 25 februari.) Ljudet rymmer en förändring som kan byggas ut i det oändliga, had we but words enough, and Time.

Sen kan minnet tillnärmas från ett annat håll också, intentionalt, med inriktning på ett i förhand definierat objekt. Sånt resulterar i en blandning av ord, fakta och förhoppningsvis mikroberättelser som glimmar till. I god prosa finns mikroberättelserna där nästan oavsiktligt.*

Detta andra slags minnesarbete är objektivt och/eller sörjande. Det byggs ett monument i text och kanske ett inne i själen.

minne-av-marie-a-litrenBrechts dikt ”Minne av Marie A.” är ett toppexempel på vad jag menar med mikroberättelse. Proust är förstås också relevant: det förflutna triggras motoriskt, av en ojämnhet i stenläggningen.

Till slut så har vi minnet som själslig och neurologisk fakultet. Lagringen. Det är min bestämda uppfattning att mikroberättelserna är förbisedda därvidlag, precis som dom flesta av oss är dränkta i namn och fakta och därför sällan kommer åt mikroberättelserna. Dom stiger möjligen upp i själen vid behov eller i samband med skrivande, målande.

Mikroberättelserna, såna jag uppfattar dom och såna du varit med om att visa mig att dom finns, befinner sig alltså vid sidan av medvetandet. Och deras kopplingar till själens djup är lika oavvisbart som outgrundligt. Varför dom dyker upp, varför dom stannar kvar. Och hur dom finns som hemliga ingredienser i dom konstverk som är riktigt minnesvärda. Skiftningarna.

Men med vilket organ är det vi uppfattar dom? Inte med hjärnan, inte med sinnena. Jag vill lägga fram hypotesen att mikroberättelsernas reception äger rum i ansiktet. Tänk på hur under en uppläsning ansiktet gör ofrivilliga miner av glädje, tvivel, fasa etc. åt skiftningar och paradoxer som medvetandet knappt registrerar.

Ansiktet som mikroberättelsernas mottagare.

P.S. Om Edfelts översättning. Den är strålande; men i första raden tappar han ordet ”blå” som bestämning till ”september”. Därmed får molnet mycket svårare att framträda som gestalt i fortsättningen, även fast ordet ”blå” återkommer i rad 5. Figure/ground, det är förstås också relevant. Men i det här sammanhanget kanske det går att resonera om att figure också är en berättelse, en skiftning i tiden, snarare än en fast struktur.

*Det är i hög grad syntaxen som åstadkommer dom.

 

 

 

 

Nyårsessä

faaangst Poesi, Pubiceringsformer

Texter som skriver sig själva, texter skrivna av en jävla författare; textilier som hänger på väggen, textilier som blir trampade på, luggna på, etc.

Varför ville ni träffa mej?

Läs mina mörker istället.

Dom är förblommerade,

Nån måste förtala Josef K så att han blir glad.

Gränsen är aldrig absolut; den är ett etiskt riktmärke. (liksom semikolonet)

A maker of sentences.

Vem är det egentligen som står för knäfallet, va?!

Vem står i stormen?

Språkforskaren använder alltid sin erfarenhet av att också vara en språkvarelse. Det är för att påvisa detta som vi har uppfunnit behaviourismen.

När såg jag för första gången Lunds domkyrka? Var det inte i samband med deduktionen av dom transcendentala kategorierna?

Rättstavning avaktiverad. Det överdrivna ljudet från snöplogar. Som om dom försökte bryta upp natten.

Kom och drick thé med oss. Kom och drick vår text.

Nej den är min nu. Jag gör vad jag vill med mig.

På avigan

faaangst Översättning, Kort, Poesi

Jag är van att tänka på dikter som helheter (och föreslår ofta att bitar ska tas bort). Men på sistone har jag kommit att tänka på det koncentrerade flödet också. Glimret av språk och associationer i ögonblicket, till exempel vid en uppläsning. Uppmärksamheten blir så vittfamnande.

Överblickandet är ett perspektiv. Och en ganska asketisk övning. Överhörandet är mer omedelbart, oreflekterat, även om det inbegriper sinnena och erfarenheten. Nånting kallar på mig i dikten, musiken …

Att gå in i det aviga. Att bortse från mönstret och ta in materialiteten. Det är inte tolkning. Kanske kan det kallas oöverskådlighetskontemplation.

Tack, Ingibjörg

faaangst Översättning, Poesi

En av dom stora nordiska diktarna har lämnat oss. Men storheten hos Ingibjörg Haraldsdóttir kommer så lätt bort på grund av hennes dikters anspråkslöshet. Först när jag fick tillfälle att översätta, först för Lyrikvännen, sen för Nordiska rådets pris, uppfattade jag till fullo samklangen mellan form och existens, ljudens exakthet. Sen dess finns den alltid med mig.

Ingibjörg pluggade i Moskva, och översatte sedermera många ryska klassiker. Senare hamnade hon på Kuba, som återkommer i många av hennes dikter. Men det är den inre uppgörelsen som är så stark, i diktsamlingar som Kvinnans huvud och Vart än det bär. Ingibjörg använde diktens form för att ställa dom där frågorna som inte har nåt annat svar än ”Jag vet inte, jag har bara levat.”

Det passar väl att publicera den minnesdikt hon skrev till en diktarväninna. Och tända ett ljus:

ib-for-dig

 

Kristeva och Dylan

faaangst Poesi, Pubiceringsformer

Konferensen på Södertörn med och om Julia Kristeva sammanföll på ett intressant sätt med Nobelpriset till Dylan. Dom är jämngamla och fortfarande på never ending tour – i hennes fall sånt som att jobba gratis med vilsna tonåringar på ett sjukhus i Paris och sätta deras lidande i samband med hela världens problem. Dom har betytt mycket för mig på varsitt håll, utan att jag nånsin gjorde kopplingen.

För Kristeva är texten inte ett objekt utan en ”produktivitet”: dikten (eller andra konstnärliga praktiker) tillverkar betydelse och lyfter in i dom gängse betydelserna det som hittills varit förskjutet och otillgängligt. Hon är också den som har beskrivit språkets klangliga sida som nånting mer än bara dekoration. Tillika är hon en revoltens tänkare, som ger goda råd om hur världen ska bli bättre: inte att bara störta det gamla utan även (först) skapa nya uttrycksformer och kommunikationer, som låter oss förvandlas.

kristevaklotter

Klotter från föreläsningen i torsdags ”Att tänka det radikalt onda” Som också finns att läsa i Divan 1–2 2016.

Allt detta är relevant i jämförelsen. Men jag tänkte ett steg till. Nobel verkade i sin tid, och med sina förföreställningar, till exempel om vad litteratur är för nånting. Jag uppfattar förvaltandet av priset som en ständig omtolkning av just det där ordet, en tolkning som kommer att skifta igen genom tiderna. Det är som bekant inte ett pris för litterär kvalitet; det handlar om att ha gjort mänskligheten en tjänst. Och dom två motsatserna hänger förstås ihop, även om en del pristagarval haft ideologiska undertexter.

Diktkonst utvecklar ”mänsklighetens mänsklighet” (det är en formulering från Lévinas) och det är vad Kristeva letar efter också, till exempel i talet hon höll när hon fick ett annat fint pris, Holberg-priset. Vad den sen har för plattform utöver språket känns irrelevant. Språket, och skulle jag vilja säga, i ”idealisk” och kristevansk bemärkelse”: uppfordran till att förvandlas.

Natur

faaangst Ekopoesi, Poesi

Bakom idrottsplatsen (Släda) låg en äng mitt i skogen, rektangulär, välskött, som om nån var inriktad på själva artrikedomen. Den ledde heller ingenstans. Det var verkligen bara en äng mitt i skogen, omskött.

Där hade jag möte med korsspindlarna, skulle jag säga i en annan litterär tradition. Sanningen är att jag en gång kom in där, på väg ingenstans (dagarna på Alnön var långa och måste fyllas med ingenting). Det hade just regnat och ljuset var snett (sommarkväll). Då stannade jag upp och tittade på ett spindelnät; det var väl nånting i formen som tilltalade mig. Och i nätet arbetade en spindel, eller bara hängde där, och den hade som ett kors på ryggen. Jag tänkte, utan insektsbok eller insektskunskap, att det måste vara en korsspindel.

Varför kommer jag att tänka på det här dryga fyrtio år senare? Vi planerar ett utomhusseminarium om Gunnar Ekelöfs och Harry Martinsons naturdikter, det måste vara triggern. Och vi har pratat mycket äng och ”hålla i hävd” på gården i Roslagen under sommaren. Men jag fick aldrig nån kontakt med spindeln, annat än att ge den ett artnamn som dessutom förmodligen var fel. Och den kom inte med nåt religiöst budskap, för jag är allergisk mot symbolik.

Det bärande i själva hågkomsten måste vara identifikationen med en okänd person som låter ängen änga för dess egen skull –och för dom förbipasserandes, människor och spindlar och andra. Nätet är också viktigt, och ljuset som föll över det, grått: en levande organisk struktur av nyss dött material, topologiskt oregerlig, växande. Dess underförstådda motsats är den kommunala fotbollsplanen, och tanken på lagidrott överhuvudtaget.

Ensamhet, det är kanske själva minnesbildens kärna. Inklusive att avbryta en arbetsträngd dag för att skriva ner det här till ingen som helst nytta, men med ett ilsket begär att formulera det som sen växte fram. Dom långa minuterna innan datorn vaknade var fulla av ilska och vresighet: jag hann gå igenom bilden från många olika håll och samla goda formuleringar av vilka sen nästan ingen kom till användning, och en av dom citerar jag bara för att sen göra narr av.

Är mitt språk då så artrikt som jämförelsen hävdar? Nej knappast, det känns bara så inifrån. Och det är nödvändigt att ha den känslan. Ett poetiskt språk är ett språk som inte benämner, men som sätter världen i arbete.