Þýðendaþing

Att träffa andra översättare från hela världen via vårt gemensamma språk isländska gör att redan själva umgänget blir en master class, även fast kunskaperna är väldigt olika; själv pratar jag till exempel rätt illa eftersom jag aldrig har bott eller pluggat på Island men jag kan bidra på andra sätt i ett jämlikt samtal kring ämnen och texter som den här gången var väldigt väl förberedda.

Den höga nivån gör i sin tur att lyssnandet blir väldigt kvalificerat, till exempel när författarna vi översätter kommer och presenterar sin erfarenhet av samarbetet. Auður Ava var inne på en väldigt komplex tanke om att det är det oöversättbara som ska översättas – en idé som utanför sammanhanget låter som en sofism men allesammans förstod vad hon menade med att översätta tystnaderna och den avslutande liknelsen om att befinna sig på en roddbåt ute på Atlanten.

auduravaanteckningarna

Sen manifesteras den här känsligheten i själva övningsuppgifterna som aldrig blir tävlingar och där missförstånden nästan är mera givande än dom lyckade lösningarna. Också den allra enklaste mening kan översättas på tiotusen sätt, och mångfalden inspirerar till att välja dom lite ovanligare lösningarna och se vad som händer.

Jag tar med mig från tvådagarsseminariet i Reykjavík ett slags skapande distans till texterna. Vi utnämndes gång på gång till ambassadörer, sendiherrar, och det är en viktig funktion. Men framför allt är vi hantverkare i varsitt språk och känner igen vad bordsgrannen gör eller när hen berättar om vad som inte går att uttrycka på sitt språk. Exempelvis finns inte verbet ”vada” på särskilt många språk (fastän det kommer från latinets vadere, ”gå” upplyste Valentin) — och det ledde till att jag strök ”vada” i min egen översättning och nöjde mig med ”gick ut i ån” eftersom allt blev tydligare då i Vilborgs dikt.

Erfarenhet

Jag tror det var i slutet av den sommarn jag fyllde åtta år. Det var mitt på dan som jag begav mig ner till ån på egen hand. Det stod alltid ett träkar fullt med vatten invid ån, tanterna använde det till tvätten men vi barn stoppade ibland ner småfisk som vi hade fiskat i ån. Vi släppte ut dom igen ganska snart, vi ville bara titta på dom. Jag tog av mig skorna och gick ut barfota i den den grunda ån. Vattnet var klart och kallt. Stora öringar pilade fram mellan stenarna. Jag lyckades fånga en och tog upp den med händerna och lade ner den i karet. Då upptäckte jag att vattnet var kokhett, det var tvätt på gång – öringen hov upp ett skärande vrål och flöt omkring död så att den vita magen stack upp ur vattnet. Vad är fakta och förnuft ifall erfarenheten utmanar bägge två? Fiskar har ingen röst säger du kanske; dom kan inte åstadkomma ljud. Men jag kommer att minnas den där öringens genomträngande skrik så länge jag lever.

Sen hamnade alla i en intressant genrediskussion. Är detta en prosadikt (prósaljóð) eller kortnovell (örsaga)? Diskussionen är livlig på Island där traditionen är så stark. Jag föreslog i kaffesamtalet efteråt att dikten (som jag gjorde till en kortnovell) också skulle kunna översättas på ett helt annat sätt, till en prosadikt, med helt annat tempo och många pauser.

Arkéer

Jag drömde om näringskedjor och vaknade med frågan om vad som är det allra minsta.

Drömmen var en bearbetning av insikten att vi upphovspersoner — med vissa undantag — tjänar så lite på vårt arbete att det inte går att försörja sig på.

Allra minst är arkéerna: termen är en förkortning av ”ärkebakterier”, men dom räknas inte som bakterier längre, utan som en tredje grupp … vare sig eukaryoter (djur växter svampar) eller bakterier. Dom förökar sig genom replikering (”asexually”); men det är en definitionsfråga om dom lever eller ej. Svenska Wikipedia formulerar frågan fumligt fint:

Det finns arkéer som ”lever” i avfall från kärnreaktorer. Forskare antar att de har lyckats utveckla ett skydd mot joniserande strålning, som i vanliga fall skulle förstöra DNA:t och döda cellen. Exakt vad de skulle kunna leva av är osäkert men det finns inga andra arter där som konkurrerar med dem om näringen. Man vet inte ens om de är aktiva eftersom alla metoder för att identifiera arkéer innebär att man dödar cellen och då är det svårt att veta hur aktiv den var innan identifieringen. Det troliga är att de befinner sig i en form av dvala och därför inte behöver någon näring.

Arkéerna utvinner energi ur ickeorganiskt material eller ur solljuset. En sort omvandlar väte till metan i tarmen. Det finns en klassifikation utifrån vad dom lever av: ljus, kol, kväve, svavel …

Deras roll för andra livsformer visar sig allt större ju mer forskningen framskrider.

Dom första arkéer som upptäcktes var dom som lever där inget annat kan leva: extremofilerna. Men överallt påträffas nu normalofiler som samexisterar med eukaryoter och bakterier.

Nån borde skriva en dikt om det här.

Litegrann om min estetik

En yngre släkting fick till födelsedan ärva en Meccanobil. Jag slängde kartongen och instruktionerna som visar vad det ska bli, men lät några delar, såsom motorn, vara halvmonterade. Och la med dom sidor som visar upp själva grundgreppen.

Redan halvdemonteringen var mycket stimulerande. Allt måste göras i rätt ordning med rätt valt verktyg, ibland med irriterande många upprepade små vridgester. Det finns en logik också i hur grejer sitter ihop. En tidsdimension bakåt.

Nu kan det bli vad som helst, utan förebild. Men vad det än blir, blir det nånting som bär sin historia (inklusive nycker och infall) i själva sin konstruktion. Kanske blir det liggande i sin plåtlåda länge. Varje Meccanobit är också värd att skärskåda, eftersom dess abstrakta möjligheter ligger inneboende i konstruktionen och materialet.

Vackrast är egentligen kanske dom genomgående dimensionerna på hålen, skruvarna och axlarna. Allt kan kombineras med allt. Men det blir svårare ju längre arbetet pågår.

Minnesforskaren Å. W. till minne

Det enskilda minnet består av en mikroberättelse, ännu utan personer eller miljöer, men sånt där kan fyllas på efterhand (minnesarbete, drömarbete).

En skiftning, ett annat ljus kan vara en sån mikroberättelse.

Jag minns hur vi stod utanför Brunos sextiårsfest och rökte och pratade om avgörande musikupplevelser och du nämnde vissa klanger hos Lambchop, hur dom hade gått in och förändrat dig.

Men själva minnet för mig ligger i ordet Lambchop. Jag är en sån som minns röstklanger – och vet ju väl att alla vi människor är olika.

Själva ordet, akustiskt, lämtjåpp, är en mikroberättelse. Det var första gången jag hörde omnämnas en av mina favoriter. (Han ska spela på Fasching 25 februari.) Ljudet rymmer en förändring som kan byggas ut i det oändliga, had we but words enough, and Time.

Sen kan minnet tillnärmas från ett annat håll också, intentionalt, med inriktning på ett i förhand definierat objekt. Sånt resulterar i en blandning av ord, fakta och förhoppningsvis mikroberättelser som glimmar till. I god prosa finns mikroberättelserna där nästan oavsiktligt.*

Detta andra slags minnesarbete är objektivt och/eller sörjande. Det byggs ett monument i text och kanske ett inne i själen.

minne-av-marie-a-litrenBrechts dikt ”Minne av Marie A.” är ett toppexempel på vad jag menar med mikroberättelse. Proust är förstås också relevant: det förflutna triggras motoriskt, av en ojämnhet i stenläggningen.

Till slut så har vi minnet som själslig och neurologisk fakultet. Lagringen. Det är min bestämda uppfattning att mikroberättelserna är förbisedda därvidlag, precis som dom flesta av oss är dränkta i namn och fakta och därför sällan kommer åt mikroberättelserna. Dom stiger möjligen upp i själen vid behov eller i samband med skrivande, målande.

Mikroberättelserna, såna jag uppfattar dom och såna du varit med om att visa mig att dom finns, befinner sig alltså vid sidan av medvetandet. Och deras kopplingar till själens djup är lika oavvisbart som outgrundligt. Varför dom dyker upp, varför dom stannar kvar. Och hur dom finns som hemliga ingredienser i dom konstverk som är riktigt minnesvärda. Skiftningarna.

Men med vilket organ är det vi uppfattar dom? Inte med hjärnan, inte med sinnena. Jag vill lägga fram hypotesen att mikroberättelsernas reception äger rum i ansiktet. Tänk på hur under en uppläsning ansiktet gör ofrivilliga miner av glädje, tvivel, fasa etc. åt skiftningar och paradoxer som medvetandet knappt registrerar.

Ansiktet som mikroberättelsernas mottagare.

P.S. Om Edfelts översättning. Den är strålande; men i första raden tappar han ordet ”blå” som bestämning till ”september”. Därmed får molnet mycket svårare att framträda som gestalt i fortsättningen, även fast ordet ”blå” återkommer i rad 5. Figure/ground, det är förstås också relevant. Men i det här sammanhanget kanske det går att resonera om att figure också är en berättelse, en skiftning i tiden, snarare än en fast struktur.

*Det är i hög grad syntaxen som åstadkommer dom.

 

 

 

 

Nyårsessä

Texter som skriver sig själva, texter skrivna av en jävla författare; textilier som hänger på väggen, textilier som blir trampade på, luggna på, etc.

Varför ville ni träffa mej?

Läs mina mörker istället.

Dom är förblommerade,

Nån måste förtala Josef K så att han blir glad.

Gränsen är aldrig absolut; den är ett etiskt riktmärke. (liksom semikolonet)

A maker of sentences.

Vem är det egentligen som står för knäfallet, va?!

Vem står i stormen?

Språkforskaren använder alltid sin erfarenhet av att också vara en språkvarelse. Det är för att påvisa detta som vi har uppfunnit behaviourismen.

När såg jag för första gången Lunds domkyrka? Var det inte i samband med deduktionen av dom transcendentala kategorierna?

Rättstavning avaktiverad. Det överdrivna ljudet från snöplogar. Som om dom försökte bryta upp natten.

Kom och drick thé med oss. Kom och drick vår text.

Nej den är min nu. Jag gör vad jag vill med mig.

På avigan

Jag är van att tänka på dikter som helheter (och föreslår ofta att bitar ska tas bort). Men på sistone har jag kommit att tänka på det koncentrerade flödet också. Glimret av språk och associationer i ögonblicket, till exempel vid en uppläsning. Uppmärksamheten blir så vittfamnande.

Överblickandet är ett perspektiv. Och en ganska asketisk övning. Överhörandet är mer omedelbart, oreflekterat, även om det inbegriper sinnena och erfarenheten. Nånting kallar på mig i dikten, musiken …

Att gå in i det aviga. Att bortse från mönstret och ta in materialiteten. Det är inte tolkning. Kanske kan det kallas oöverskådlighetskontemplation.

Tack, Ingibjörg

En av dom stora nordiska diktarna har lämnat oss. Men storheten hos Ingibjörg Haraldsdóttir kommer så lätt bort på grund av hennes dikters anspråkslöshet. Först när jag fick tillfälle att översätta, först för Lyrikvännen, sen för Nordiska rådets pris, uppfattade jag till fullo samklangen mellan form och existens, ljudens exakthet. Sen dess finns den alltid med mig.

Ingibjörg pluggade i Moskva, och översatte sedermera många ryska klassiker. Senare hamnade hon på Kuba, som återkommer i många av hennes dikter. Men det är den inre uppgörelsen som är så stark, i diktsamlingar som Kvinnans huvud och Vart än det bär. Ingibjörg använde diktens form för att ställa dom där frågorna som inte har nåt annat svar än ”Jag vet inte, jag har bara levat.”

Det passar väl att publicera den minnesdikt hon skrev till en diktarväninna. Och tända ett ljus:

ib-for-dig

 

Kristeva och Dylan

Konferensen på Södertörn med och om Julia Kristeva sammanföll på ett intressant sätt med Nobelpriset till Dylan. Dom är jämngamla och fortfarande på never ending tour – i hennes fall sånt som att jobba gratis med vilsna tonåringar på ett sjukhus i Paris och sätta deras lidande i samband med hela världens problem. Dom har betytt mycket för mig på varsitt håll, utan att jag nånsin gjorde kopplingen.

För Kristeva är texten inte ett objekt utan en ”produktivitet”: dikten (eller andra konstnärliga praktiker) tillverkar betydelse och lyfter in i dom gängse betydelserna det som hittills varit förskjutet och otillgängligt. Hon är också den som har beskrivit språkets klangliga sida som nånting mer än bara dekoration. Tillika är hon en revoltens tänkare, som ger goda råd om hur världen ska bli bättre: inte att bara störta det gamla utan även (först) skapa nya uttrycksformer och kommunikationer, som låter oss förvandlas.

kristevaklotter

Klotter från föreläsningen i torsdags ”Att tänka det radikalt onda” Som också finns att läsa i Divan 1–2 2016.

Allt detta är relevant i jämförelsen. Men jag tänkte ett steg till. Nobel verkade i sin tid, och med sina förföreställningar, till exempel om vad litteratur är för nånting. Jag uppfattar förvaltandet av priset som en ständig omtolkning av just det där ordet, en tolkning som kommer att skifta igen genom tiderna. Det är som bekant inte ett pris för litterär kvalitet; det handlar om att ha gjort mänskligheten en tjänst. Och dom två motsatserna hänger förstås ihop, även om en del pristagarval haft ideologiska undertexter.

Diktkonst utvecklar ”mänsklighetens mänsklighet” (det är en formulering från Lévinas) och det är vad Kristeva letar efter också, till exempel i talet hon höll när hon fick ett annat fint pris, Holberg-priset. Vad den sen har för plattform utöver språket känns irrelevant. Språket, och skulle jag vilja säga, i ”idealisk” och kristevansk bemärkelse”: uppfordran till att förvandlas.

Natur

Bakom idrottsplatsen (Släda) låg en äng mitt i skogen, rektangulär, välskött, som om nån var inriktad på själva artrikedomen. Den ledde heller ingenstans. Det var verkligen bara en äng mitt i skogen, omskött.

Där hade jag möte med korsspindlarna, skulle jag säga i en annan litterär tradition. Sanningen är att jag en gång kom in där, på väg ingenstans (dagarna på Alnön var långa och måste fyllas med ingenting). Det hade just regnat och ljuset var snett (sommarkväll). Då stannade jag upp och tittade på ett spindelnät; det var väl nånting i formen som tilltalade mig. Och i nätet arbetade en spindel, eller bara hängde där, och den hade som ett kors på ryggen. Jag tänkte, utan insektsbok eller insektskunskap, att det måste vara en korsspindel.

Varför kommer jag att tänka på det här dryga fyrtio år senare? Vi planerar ett utomhusseminarium om Gunnar Ekelöfs och Harry Martinsons naturdikter, det måste vara triggern. Och vi har pratat mycket äng och ”hålla i hävd” på gården i Roslagen under sommaren. Men jag fick aldrig nån kontakt med spindeln, annat än att ge den ett artnamn som dessutom förmodligen var fel. Och den kom inte med nåt religiöst budskap, för jag är allergisk mot symbolik.

Det bärande i själva hågkomsten måste vara identifikationen med en okänd person som låter ängen änga för dess egen skull –och för dom förbipasserandes, människor och spindlar och andra. Nätet är också viktigt, och ljuset som föll över det, grått: en levande organisk struktur av nyss dött material, topologiskt oregerlig, växande. Dess underförstådda motsats är den kommunala fotbollsplanen, och tanken på lagidrott överhuvudtaget.

Ensamhet, det är kanske själva minnesbildens kärna. Inklusive att avbryta en arbetsträngd dag för att skriva ner det här till ingen som helst nytta, men med ett ilsket begär att formulera det som sen växte fram. Dom långa minuterna innan datorn vaknade var fulla av ilska och vresighet: jag hann gå igenom bilden från många olika håll och samla goda formuleringar av vilka sen nästan ingen kom till användning, och en av dom citerar jag bara för att sen göra narr av.

Är mitt språk då så artrikt som jämförelsen hävdar? Nej knappast, det känns bara så inifrån. Och det är nödvändigt att ha den känslan. Ett poetiskt språk är ett språk som inte benämner, men som sätter världen i arbete.

Ekojaget

grengreider

Trevligt samtal på Rönnells mellan Jonas Gren och Göran Greider. Den förstnämnde läste ur sin senaste diktbok, Antropocen, den sistnämnde ur sin första, från 1981. Den håller än, men är väldigt ungdomlig och jagcentrerad. Vilket gjorde att det väldigt mycket kom att handla om jaget i poesin. Att också det förändras när vi måste utgå från att vi är dom jag som håller på att förstöra sina levnadsbetingelser. Då blir det liksom en annan sak att säga ”jag”, vilket poesin registrerar. Gren kan skilja mellan dikter där han själv talar och dikter där ett mer allmänmänskligt medvetande har ordet (och dom två interfererar givetvis). Dessutom en intressant diskussion om huruvida termen antropocen sätter människan i centrum bara ännu en gång. Förvisso, men det handlar samtidigt ändå om decentrering, ett avbräck för narcissismen, en detronisering som rimmar väl med den modernistiska poesins pågående reträtt från dom höga hästarna – som pågått länge och nu får en ny dimension.

Ekomoduset

Jag tänker så här om ekopoesi: det är ingenting nytt; poesin har i alla tider gestaltat människans samspel och brott med naturen. Men läsmoduset är nytt; och det är därför termen behövs och gör nytta.

I min poetik handlar det om att göra det osynliga betydelsebärande, betydelseskapande. Grammatiken, ljuset, kroppen. Det som annars bara finns där, tyst.

Om vi nu lever i en tid där allting håller på att gå åt helvete och alla vet om det, till och med förnekarna, då blir den medvetenheten ett grundläggande existensvillkor, som en ny dimension, och letar sig in i poesin, programmatiskt eller underförstått.

Poesin har alltid varit förkämpe för att tillerkänna naturen röst i all dess olikhet, arters levnadsvillkor, individualitet, ofta med profetisk undertext om att det är vi mänskor som måste ändra vårt liv eftersom vi kan det.

Men nu i början till dom yttersta dagarna blir skulden tydligare, skulden vi ärvt utan att be om det, skulden för dom oförlåtliga ingreppen.

Jag tänker på en dikt i The Ecopoetry Anthology, ”First lessons in beekeeping” av Laura Gray-Street, publicerad på eget förlag 2014. Det är tentativa anteckningar kring upplevelsen av att kompisens bin sökte plats i hennes hår, som doftade av artificiella parfymer. Övningen går ut på att inte bli rädd, att låta dem slicka av apelsinkärnorna i hennes hand. Den slutar:

I can still taste that first kiss
of bees in my hair.

If I could have walked
calmly with them from there to here.

Ett speciellt modus, som sagt. Ett hur det är och hur det borde/skulle ha kunnat vara. Ett för sent. En personlig insikt, nästan en kallelse. Det är klart att det blir poesi av sånt. Det är klart att det blir en viktig del av poesin.

Och kritikens uppgift borde då vara att få med detta. Inte att göra kategoriseringar. Det är inte en ny genre. Det är ett nytt läge.

Txoria txori

Under vandringen i gamla stan i Donostia (på spanska San Sebastian) pekar våra vänners son på ett hus: ”Där bodde min kompis”.

Laboaskylt

Åldersskillnaden måste ha varit stor mellan honom och Baskiens viktigaste trubadur, men han säger det med stolthet. Jag ber genast att få bli visad till en skivaffär. Det blir istället en underbar bokhandel, specialiserad på baskisk kultur.

Där köper jag en samlingsskiva och kommer inte åt att lyssna förrän hemma, men den är helt underbar. En späd stark bestämd stämma och ålderdomliga harmonier som matchar språkets klangfullhet.

Mikel Laboa jobbade som barnpsykiater men uppträdde också, och utforskade Baskiens skatt av sånger under förtryckets tid.

En gång på sextitalet skrev poeten Joxean Artze ner några ord på en pappersservett, som Laboa tonsatte redan samma kväll.

Nu är Txoria txori  ett slags Baskiens nationalsång, och även Athletic Bilbaos matchlåt. Joan Baez m fl har sjungit in den.

Den enkla berättelsen om frihetens paradoxer är själv som en fågel på himlen som visar upp hela livets vidd.

Att översätta dess enkelhet till sångbart skick var inte helt lätt. Framför allt handlar det om grammatiken. Den måste sitta rent musikaliskt, i samspel med melodin. Jag tillät mig till och med en omkastad ordföljd, vilket jag annars helst undviker. Men så här blev det just nu:

Txoriaövers

På egna ben

Jag köpte en dyr tidskrift om grafisk design därför att presentationen av innehållet var så illa skriven att jag trodde att huvudartikeln handlade om en ny guru som hävdade att det nya är att göra designobjekt som är oberoende av format.

Det visade sig handla om en trend för att göra datorstyrningen av vardagen mer lik vardagen för att en ska slippa tänka och t ex jobba med avbilder av grejerna istället för att skriva kommandon. Dessutom var det inte gurun själv som skrev, utan ett referat av ett av hans föredrag kommenterades av en bunch svenska designers, som gav lite exempel.

Intressant, men inte riktigt min grej, va.

Däremot är själva idén att jobba formatoberoende värd minst 179 kronor, även om jag nu får stava ut den själv.

Jag är upplärd till att skriva texter som passar in precis på avsett ställe vad beträffar längd, stilnivå och tilltal. Jag kan leverera exakta bitar som överträffar beställarens förväntningar, ibland så till den grad att som blir refuserade såsom för konstiga. Eller förvisade till en annan plats än den planerade. Vilket är bland det värsta dom vet. Där tynar dom bort. En artikel som blir notis, en notis som får bild och alldeles för stort utrymme.

Det är inte bra för dom.

Dom blir nånting annat än vad dom är. På samma sätt som en radioessä på 9 minuter och 15 sekunder nästan alltid bara funkar i radioutsändning. Jag har det formatet så pass i kroppen att dom nästan skriver sig själva, gärna med långa citat som inte skulle funka i tryck. Live sprakar dom; lästa är dom bleka. Ungefär som makrillen förlorar sina färger när den dör.

Men planen är att skriva grejer som står för sig själva, eller rättare sagt får definiera sitt eget format. Modernistiska dikter är ett praktexempel, men jag vill inte göra anspråk på att skriva modernistiska dikter, såna finns det alldeles tillräckligt av.
Jag vill skriva texter om viktiga grejer där den grafiska formen (i vid bemärkelse) är underordnade textens eget arbete: flödet, dom obehärskade omedvetna processerna; och strukturerandet, dom nästan övertydliga, behärskande sekundärprocesserna. Och med jättelånga citat. Och bilder och diagram.

Kanske gör jag det delvis redan, inte minst i det här forumet. Men genom att själv ta makten över det grafiska uttrycket skulle det kunna bli möjligt att skapa ännu intressantare objekt som står på egna ben och inte minst viktigt tack vare dom nya distributionsformerna kan spridas som bilder och inte som text.

  • Bild i bemärkelsen datordefinierade dokument som kan spridas hur många gånger som helst utan att förlora sin identitet (JPEG, TIFF).
  • Men också bild i bemärkelsen tillfällig historisk konstellation som bildar (!) en struktur som inte behöver andra strukturer och därför kan interagera med dom: i förfluten tid, nu och framdeles.

Text som blir bild skulptur modell, och sen stöttas upp av förklaringstexter och tillämpningar. Ett slags vetenskapligt arbete, men med estetiska och innehållsliga ramar och instruktioner.

Idrottsliknelse

Åklinjen är en mäktig liknelse när en ska prata om poesi och jämföra poesiöversättningar. Men till skillnad från en slalomtävling handlar det inte om att ta sig ner så snabbt som möjligt, utan snarare tvärtom: att minutiöst gestalta dom varierande villkoren i landskap och underlag. Ett slags följsam skrift, egentligen pågående med tomrummet under sig. Och som vanligt håller resonemanget även för konstnärlig prosa.

Svängarna av och an neråt, accelerationerna, inbromsningarna, dom tvära glidningarna på skrå, flyghoppen: alltsammans säger nånting om vers (ursprungligen ”fram och tillbaka”, likt en plöjare), som versfotsräknandet inte alls förgår klara av. Och ändå åker jag aldrig själv utan har erfarenheterna från tevetittande.

Sådär är det med metaforer. Dom blir produktiva när dom kommer i bruk. Dom är redskap.

Lingvistik är poesi

Jag fick tillfälle att prata Kartsevski på BEEGS seminarium om ryskt tjugotal på Södertörn. Sergej Kartsevski var en av Saussures ytterst få elever i Genève och blev en ytterst redig språkforskare, som levde in på femtiotalet och skrev kort och utförligt om intressanta grejer. Som adverb.

1929, vid lingvistkongressen i Prag drog han en kort text om tecknets asymmetriska dualism som jag har burit med mig i över trettio år nu.

Han tillhörde då ”Prags lingvistiska cirkel”, en av dom intellektuella härdarna under nittonhundratalet, med Roman Jakobson som en av huvudgestalterna.

Min semiotiska kunskap mötte seminariets kunskap inte bara om semiotik utan om hela den ryska historien. Och resultatet blev lite förbluffande.

Jag hade med mig den här skissen.

Karcevskidiagram

Den visar Kartsevskis renodling av synen på det språkliga tecknet. Saussure hade lärt honom att ett ord t ex inte kan studeras isolerat, ”in abstracto”, utan att vi därmed missar hur det funkar: tack vare sin plats i två serier av systematiska skillnader: skillnader i form (ljudbild) och skillnader i innehåll. ”I språket finns det bara skillnader, inga positiva termer”, står det i Saussures publicerade föreläsningsanteckningar.

Dom två serierna kallar Kartsevski lite slarvigt Homonymi och Synonymi, och han tänker inte i tabellformat utan verkar uppfatta dem snarare som svärmar.

Det är det där som alltid har fascinerat mig. Kartsevski verkar uppfatta ett ständigt flow, vars användningar inte kan begränsas på förhand. Därför är språket i ständig utveckling på mikronivå. Bara med våld kan betydelserna och uttrycksformerna kontrolleras.

Däremot är han inte alls överens med sin lärare om tecknets godtycklighet. Tecknet används alltid, hävdar Kartsevski, i en konkret situation. Det har ett objekt. Samma invändning framförde Benveniste 10 år senare. Arbitrariteten, att tro att uttryck och innehåll är tillfälligt ihopkopplade är ett slags abstraktion, det med. Man kan nog nästan säga att tecknet betraktat som tecken har lyfts ur sitt sammanhang.

Egentligen finns alltså bara flödet av betydelseförskjutningar.

Men vad betyder i så fall ordet ”finns”?

Vad själva seminariet på Södertörn överraskade mig med: Att det finns ett frihetsbudskap i den här fullkomligt anarkistiska språkteorin, där egentligen bara det enskilda fallet kan studeras, och inte ens det. Praglingvisterna arbetade i skuggan av totalitarismen, och kanske är det en förklaring till deras osedvanliga kreativitet, deras lakoniska och stränga vetenskap som börjar från början.

pragcirkelbokJag har en bok utgiven av Claudio Poeta och Petr och Jan Čermák som förtecknar alla kretsens möten från 1926 fram till upphörandet 1952 efter en tynande tillvaro under kommunismen. Vilka som kom, vad dom pratade om, korta referat. Eftersom allt är på tjeckiska förstår jag inte så mycket, men tillräckligt för att inse att merparten av dom riktiga språkforskarna var på besök, under en tid innan strukturalismen ännu inte hade blivit strukturalism, när det bara pågick en miljon vilda, välgenomtänkta undersökningar.

Prags lingvistiska cirkel är poesi, och har lämnat ett bidrag till förståelsen av poesin som jag ber att få återkomma till en annan gång.

”Vad är då sanning”

Litteraturen är jävig.

Texten drar åt oredovisade håll.

Författaren har en båt med väldigt liten motor.

Mitt bland blommorna och grönskan ligger en smutsig snödriva kvar och väntar på nästa vinter.

Och just den här illa kontrollerade avdriften är fundamental i kampen mot samhällslögnen.

Det inkorrekta avförtrollar en mycket mer omfattande illusion.

Inte genom sitt idéinnehåll utan genom sin inkonsekvens.

Det är därför fulheten är så vacker.

Rainer eller Maria?

SJÄLVALSTRING. Poesi har en inre form, där den skapar sig själv i tiden; jfr. autopoiesis hos Maturana. Sen antar den en massa yttre former. Bägge bör översättas, men ibland måste en välja. Och ersätta en svunnen tids yttre former med dagens. Rilke är ett bra exempel. Vi kan kalla hans yttre former Rainer och hans inre form Maria. Erik Lindegren är på Rainers sida och Camilla Hammarström (Duinoelegier, Lejd 2013) på Marias. Faderns lag och moderns kropp, som Kristeva skulle säga.

Vad är vår samtids poetiska uttryck? Jag vill hävda med Gunnar Björling att ”det är i ord men ej i orden”. Språket som prima materia och det utomspråkliga som primus motor, också i t ex Hammarströms egen poesi. Mot detta (kollektiva fast också högst individuella) inre arbete står en äldre bild av poesin som yttre former: det poetiska. Den bilden måste dekonstrueras, och översättningen är ett av de viktigaste dekonstruktionsarbetena –som också är litterärt fruktbart. Tänk på nedmonteringen till liv hos Anne Carson.

Jag drömmer om att översätta poesi till prosa. Det som saknas är det institutionaliserade, kammarmusikaliska lyssnandet på sån litteratur.

Brodyr och ekrityr

Likheterna mellan skrivande och broderi stod ännu klarare efter ett par timmar på Röhsska museets utställning ”Det stora stygnet — broderi som vision och vittnesbörd” (t  o m 13 mars), utsökt curatad av Love Jönsson, som även skrivit mycket inkännande presentationstexter om alla dessa upproriska särlingar, sinsemellan så olika – och flera av dem nästan inte alls verksamma i offentligheten.

En börjar nånstans och sen går det åt olika håll beroende på slump och därför att det tar sån jäkla TID att nya material/idéer hinner dyka upp och blanda sig i.

Förmodligen har jag desinformerats av embroidery by numbers och monogram och annat som förestavar hur det måste se ut. Men det här var frijazz.

Ta Britta Lincolns verk som nästan aldrig syns offentligt. Lager på lager av olika material och stygn och tillägg, i det här verket också slutligen övermålat för att formen ska framträda tydligare. En arkaisk gestalt, men förunderligt variabel i detaljerna. Verket har vuxit fram ur sig självt. Emergens. Epigenes. Likadant med Ölandsskildraren Suzy Strindberg.

Sen också många andra verk på utställningen där skriften, den broderade, spelar en viktig roll, särskilt som utmanare av makten. Svag – men så kraftfull.

Samtal

Vinprovning. Orden här betyder ungefärliga saker, men har kemiska korrelat (sötma, fruktighet, tanniner, fyllighet) och motsvarande fysiologiska reaktioner (smak, doft, känsel, strävhet).

Själv jobbar jag med ordprovning och söker på liknande vis balans mellan kontraster.

Här i källarn är det svårt att använda orden, men det går att komma överens om dom. Gruppen arbetar tillsammans.

På en underbar utställning om synestesi jag såg undersöktes samspelet mellan färger, ting och ord. Färgerna som ord i en lång essä på väggen. Färger som experimentellt givits ordassociationer, och på långa bord hade konstnären gjort likadant med föremål. Främmandegjort dom med ord så att en såg dom.

synestesipinnar

Varje färgnyans har utlöst ett ord eller en fras. Susanne Vollmers utställning ”Var det den röda huvudvärken? Eller den gröna?” på Galleri SPG på Gävlegatan i januari-februari fortsatte en pågående undersökning av samspel mellan sinnesintryck. Där fanns vackra skivor av hjärnan, ritade nystan av nervhärvor, samspel mellan klanger och färger i en loop – och så denna vägg …

synestesibild

Utsnitt av ett stort bord mitt i galleriet. På skyltarna står det respektive: The taste of Kelly; Engelskt hårt G (Vladimir Nabokov); Pepparmyntsolja och De första tonerna i Mozarts D-durkonsert för flöjt. Privata erfarenheter, sinnesintryck, kulturella referenser och synestesiforskning (Nabokov har skrivit mycket om detta) spelar alltså in i experimentet och fungerar symfoniskt tillsammans,

Ord kan skapa likhet och skillnad. Sortera och befria från sortering.

Deras ålder härstamning och komplexitet mer eller mindre framträdande beroende på uppmärksamheten.

Själva ordet ”provning” rymmer en hel berättelse om ett undantag från vanligheten. Ett delande istället för ett glufsande.

Ordets två riktningar: synintryck ger upphov till ett ord, och det finns olika slags associationsbanor; ord bidrar med en berättelse som påverkar och kanske fördjupar perceptionen. Källarmiljön hjälper också till, liksom gallerisituationen. I samtalet kan orden överbringa erfarenheter som en annars är ensam med. Som knappast går att läsa sig till.

Färgåtergivning

Tänk om det är printen som är konstverket, inte den lagrade bilden i datorn? (Ja utskriften, eller det som visas på en skärm på en utställning.)

(Jämför den tryckta dikten och den upplästa dikten, partituret och det musikaliska framförandet.)

Originalet bara en resurs, full potentialitet.

Det blir ett annat sätt att beskriva trafiken då.

Och kanske också en annorlunda metafor för tänkandet, för vägen från inventio till actio.

Skärmen jag jobbar med bilden på är hela tiden genomlyst inifrån. Men om jag jobbar på den för att den sen ska möta världens ljus, under bestämda eller obestämda förhållanden?

Och omvänt ifall jag uppfattar den digitala (eller omsorgsfullt tryckta) reproduktionen som ett av många möjliga tillfälliga ljusfall, ofta utifrån tämligen konventionella principer? Då beundrar jag inte längre, utan gissar vad som kan ha förevarit.

Skrivandets utveckling i tiden. Läsandets tvärsäkra blick som successivt raseras. Tills i bästa fall bara språket finns kvar.

Flaskpost och fetischer

 

Digitalisering innebär inte nödvändigtvis spridning
Snarare tvärtom

Vi befinner oss fortfarande på flaskpoststadiet
Även om meddelandet når fram till fler än bara en
Kanske

Vi måste börja tillverka fetischer
Varor som är gratis
Men som lockar till köp
Endast så kan vi på sikt
Börja tjäna pengar igen

Vi måste börja tänka på förpackningen
För det är förpackningen folk läser
Åtminstone till en början
Innan dom öppnar
Sig

Spridning – diffusion
Idén är sin förmedling
Tiden blir kortare och kortare
Misstänksamheten växer
Hos fackfolk och allmänhet

Begäret efter den här texten
Att det är just den du söker efter
Att det är just den du borde söka efter

Eller på genrenivå
Exempelvis litteraturkritiken
Stil Omdöme Kunskap – JA!
Men också strävan efter reaktionen
”Jaså det är DET HÄR som är litteraturkritik!”
Hjälper upp hela branschen

Det är ett annorlunda arbete
Men det är vad vi alltid har hållit på med
Men nu är mängden av flaskposter en så stor virvel på oceanen
Att du knappast lär komma att få syn på den här
Fula