Min dansante vän tror att dansen låg till grund för poesin, inte metrikens noteringar. ”Riktiga fötter, inte versfötter.”

Han har naturligtvis rätt. Men hur ska vi kunna rekonstruera det kollektiva framförandet ur den tryckta dikten?

Sången är mellanledet, framförd stillasittande eller upprättstående. Men ändå med riktiga fötter i.

Den skriftliga poesin samplar dansinslag. Den citerar kroppen. Men det går inte att röra sig rytmiskt regelbundet till den. Eller?

Kanske fridansen, framförd framför åskådare efter lång ihärdig övning, ska lyftas in som jämförelse till den fria versen och det på ett mer aktivt vis?

”Fallandets diskurs.”

Från tystnad till tystnad.

*

Går det att med hjälp av pauser klangmönster rytmer återge dikten en mer genomförd kroppslighet?

Inte enbart uppläsningens tid, om än aldrig så dramatiserad och välmodulerad.

Kanske i samspel med en musik.

Dansen sån den gestaltas i musiken, dess andra dotter. Återkomsten till samma plats efter en regelbunden men komplex omväg. En mer eller mindre intrikat cirkel. (Motsvarighet : strofen.)

Det är tystnaderna som måste in bland typerna. För att komma bort från uppläsningens estetik.