Ensam i världen?

 

Pallepengar

Jens Sigsgaard: Palle är ensam i världen. Ill. Arne Ungermann.

Jag känner mig alltid dum när jag läser Johan Asplund. Men läsningen gör mig också intelligentare än jag var innan.

Han skriver så bra att han kan snoppa av det mesta (”alla artiklar utom en i alla årgångar av Acta Sociologica är totalt ointressanta”) och istället lyfta fram skenbart enkla iakttagelser som viktiga. Ett aristokratiskt skrivsätt.

Intelligensen tillkommer genom en alldeles speciell skärpa i detaljen. Som om han storsint lät en titta i sitt mikroskop. Resonemang typ ”Montesquieu ställde den allra första sociologiska frågan: varför finns det olika statsskick?”

Den senaste boken på ett bra tag, Ord för ord, gör anspråk på att vara ett smörgåsbord, en ”polygraf”. Följaktligen måste jag läsa den som ett sammanhållet verk kring bara till synes disparata ämnen.

Grundtendensen är solipsistisk: ingen annan kan komma åt nån annans upplevelse av sitt eget liv. En anti-sociologisk tes om en så vill.

Fundamentet är två vackra barndomsskildringar, nogsamt hopknåpade med å ena sidan ett ganska gammaldags sirligt språk å andra sidan ett närmast kubistiskt berättande med stora luckor i tiden och även i rummet och landskapet och känslorna. Upplevaren är så förbålt ensam att min första starka association var till den berömda danska bilderboken Palle är ensam i världen: Palle kan göra vad han vill men pengar är värdelösa och det finns ingen att gunga gungbräda med. Till slut vaknar han upp ur mardrömmen.

Besläktade teman finns i vänporträttet av Ulf Lindes totala och träffsäkra egensinnighet och i ett annat porträtt av sociologen Homans – vars behaviorism tolkas som en konsekvens av hans härstamning från en av USA:s noblaste familjer. En välöverlagd och lite detektivromanartad analys, som liksom mynnar ut i en stämning av jag gör vad fan jag vill för fan.

En av uppsatserna är särskilt bestickande. Den om psykodiagnostikens historia som bland mycket annat kommer fram till att Balzac är en överskattad författare som slår blå dunster i ögonen på läsaren med alla sina adjektiv – och som en passant obegripligförklarar Bourdieus användning av begreppet ”habitus”:

(För en enligt min mening helt ogenomtränglig diskussion av habitus se Bourdieu 1990, sid. 52-79.)

Nyfiken som jag blir läser jag om det där kapitlet i Le Sens pratique och tycker som vanligt att allt känns tämligen solklart, även om Bourdieus meningsbyggnad som alltid är så överlastad att det kontinuerligt går små proppar i hjärnan. Men sån är nu en gång hans stilistiska metod – och så olik Asplunds. Att bygga ihop enormt långa meningar till små maskiner som arbetar och slamrar.

Till mig säger det där kapitlet att mänskors vanor, smak och åsikter är produkter av deras plats i samhället, på ett så självklart sätt att vi endast med största ansträngning kan bli medvetna om det. Att det i varje instans finns ett disciplinerande ”så gör vi” eller ”det där är inte för såna som oss” som var och en tror är den egna viljan men som är historiskt överleverat.

Asplund polemiserar mot den tanken när han slår ner på stilens obegriplighet. Han vill nog inte veta av den.

Vilket inte hindrar att frågan om stil är filosofiskt central. Det är när jag skriver som jag kan få perspektiv. Och gestalta min personliga egenart för resten av världen.

Varför gör jag t ex den här anteckningen? Den inbringar inte en spänn och ökar inte mitt anseende, särskilt som jag inte har nån akademisk tillhörighet.

Till tankestilens försvar, tror jag. Men också på grund av en känslomässig reaktion. Det finns nånting resignerat i Asplunds bok, som allra mest kommer fram i skildringen av olika resor till den avlägsna gård i Skåne där kollegan Joachim Israel tillbringade sin första tid som flykting i Sverige.

Fakta går att rekonstruera eller ej; men platsen är borta, och snart är alla döda. Den beckettska grundstämningen triggrar nånting hos mig som har med stil att göra. Palle är inte ensam i världen så länge han förfogar över språket, som är formbart, efter omständigheter och begär. Och det är få förunnat att skriva intressant och intelligensbefrämjande. Men det kan göras på väldigt olika sätt. Asplunds är ett. Bourdieus är ett annat.

Johan Asplund: Ord för ord. En polygraf. Daidalos 2017

PS om stil: Blanchots efterlämnade anteckning om Heideggers nazism.

Det viktiga är enligt Blanchot att Heidegger tog ställning ”in the very language of his own philosophy, that he could have ’spoken Nazi’ with the gravity, the beauty, and the profundity of his own language; such that it is truly this language that he compromised and perhaps perverted. If he had flatly turned himself into a Nazi propagandist in the vulgar language of the Nazis, this would be much less serious, in my opinion; his responsibility would not exceed a failing of character or a mental aberration. At least this reminds us at what level our responsibility as ’philosophers’ is situated: at the level of one’s language.”
(”The course of the world” i Political Writings, 1953–1933, translated, with an introduction by Zakir Paul. Fordham University Press, 2010)

Arkéer

Jag drömde om näringskedjor och vaknade med frågan om vad som är det allra minsta.

Drömmen var en bearbetning av insikten att vi upphovspersoner — med vissa undantag — tjänar så lite på vårt arbete att det inte går att försörja sig på.

Allra minst är arkéerna: termen är en förkortning av ”ärkebakterier”, men dom räknas inte som bakterier längre, utan som en tredje grupp … vare sig eukaryoter (djur växter svampar) eller bakterier. Dom förökar sig genom replikering (”asexually”); men det är en definitionsfråga om dom lever eller ej. Svenska Wikipedia formulerar frågan fumligt fint:

Det finns arkéer som ”lever” i avfall från kärnreaktorer. Forskare antar att de har lyckats utveckla ett skydd mot joniserande strålning, som i vanliga fall skulle förstöra DNA:t och döda cellen. Exakt vad de skulle kunna leva av är osäkert men det finns inga andra arter där som konkurrerar med dem om näringen. Man vet inte ens om de är aktiva eftersom alla metoder för att identifiera arkéer innebär att man dödar cellen och då är det svårt att veta hur aktiv den var innan identifieringen. Det troliga är att de befinner sig i en form av dvala och därför inte behöver någon näring.

Arkéerna utvinner energi ur ickeorganiskt material eller ur solljuset. En sort omvandlar väte till metan i tarmen. Det finns en klassifikation utifrån vad dom lever av: ljus, kol, kväve, svavel …

Deras roll för andra livsformer visar sig allt större ju mer forskningen framskrider.

Dom första arkéer som upptäcktes var dom som lever där inget annat kan leva: extremofilerna. Men överallt påträffas nu normalofiler som samexisterar med eukaryoter och bakterier.

Nån borde skriva en dikt om det här.

Nu var det 2012

Hamnade i dispyt med en fransyska om Systembolaget. Försvarade deras fina urval, men fick backa på den här invändningen: ”Men alla deras viner är så unga! En riktig vinhandlare säljer vinet när det är moget.”

Tog med mig frågan till Vinbutiken. Bad om en bra, mogen Bordeaux. ”Det kan jag inte lova. Det är såna överpriser. Kommer det in nåt bra så går dom åt.”

Och det slår mig när jag tittar i hyllorna att dom flesta grejerna är ju inte färdiga. Förmodligen går det inte att köpa in stora kvantiteter till bra pris annat än alltför tidigt.

Den enda lösningen är alltså att chanslagra. Eller möjligen åka utomlands och handla där det finns provsmakning.

Tänk om Bolaget innanför sitt monopol kunde öppna finsmakarbutiker. Gärna kombinerade med en bokhandel där det går att köpa litteratur från för fem år sen eller äldre.