Månad: augusti 2018

Poulantzas beskrivning av fascismcykeln

faaangst Samhällsdebatt

När dom politiska alternativen inte längre speglar klassmotsättningarna är det läge för skurkarna att ta över, åberopande enkla lösningar. Dom får stöd av kapitalet som ser dom kortsiktiga vinsterna men snart nog ångrar sig när hela samhället regredierar till en tjuvekonomi utan annan framtid än kriget.

Kort sammanfattning av ett schema i Fascism och diktatur, översatt till svenska 1973 och värd att återutges.

Wikipedia om Poulantzas

Loggbok

faaangst Okategoriserade

Årets långpromenad gick runt Bergshamraviken i Roslagen. Tolv kilometer blev femton på grund av felnavigeringar. En ny modern grusväg självsvåldigt uppbyggd på egen bank genom skogen hade tagit över småvägarna på Helgö och ledde mig åt fel håll, nästan ut på riksvägen igen. Senare gjorde jag ett klassiskt GPS-fel därför att kartan i mobilen just i det ögonblicket inte var vänd åt samma håll som jag stod. Gick därför länge på en väg som ledde fram till en vägbom vid en sjö, och måste vända tillbaka.

Många intressanta saker och miljöer och fina djur men få mänskor ute! Ett mopedgäng tutade när dom körde om mig nära Bergshamra. Jag hade glömt bort hur späda mopedtutorna låter: mer som leksaker. Innan avtaget mot Svensboda hälsade jag på en grupp kinesiska turister och därefter på två hundägare som hade stannat i ett långt samtal.

Enviksvägen är en tråkig matarled till ett gulligt sommarstugeområde där tvärgatorna har everttaubeska eller allmänt naturromantiska namn. En suv som skulle svänga ut stod kvar och betraktade mig länge tills jag hade passerat, som för att säga ”vi ser dig nog”. Därefter övergår Enviksvägen i den betydligt roligare Skinnsäcksvägen: gammeldags smal asfalt som vindlar upp och ner, åt höger och vänster, ibland med utsikt över viken, förbi massor av välbetade fårhagar, ända fram till en stor gård som också heter Wik, och det var där jag valde fel väg.

Strax innan hade utfärdens enda längre samtal ägt rum. Innanför en hög gärsgård sprang tre bruna hundar skällande parallellt med mig, och en av dom, Hedda, hoppade över typ 1.20 för att undersöka vem jag kunde vara, trots husses och mattes förmaningar. ”Du ska inte vara rädd för mig”, sa jag till Hedda. ”Hon är inte rädd för nånting”, informerade husse. Jag kände att jag ville förklara eller be om ursäkt för att jag kom förbi sådär till fots och talade om att detta var min fotvandring runt Bergshamraviken. ”Ja, nån ska ju göra det också”, var Heddas husses kommentar.

Väl inne på rätt väg, Lännaviksvägen, var det välkända trakter från tidigare promenader. Men vad- och lårmusklerna hade börjat protestera av utmattning och nästan kramp. Bland föresatserna jag haft ingick nämligen att hålla ett högt tempo hela tiden. Var tvungen att sätta mig och vila utanför den nedlagda affärn vid bron, trots att det inte var ens en halv kilometer kvar. Den allra sista biten var gångarten oerhört struttande, och det kändes skönt att jag inte mötte en enda människa. Väl hemma på gården kunde jag plocka upp en varm bira från ICA Bergshamra ur ryggan. Den var rejält omskakad.

Novell

faaangst Ekopoesi, Kort

En stor spyfluga satt på rutan och undersökte den fläck som uppstod när jag i förrgår smällde en annan lika stor spyfluga. Jag öppnade fönstret och släppte ut den i sensommaren.

Dom minimala avvikelsernas poetik

faaangst Översättning, Poesi, Scen

Jag hamnar i en gammal polska, med den nya infallsvinkeln att den är gjord för att dansa till – i förlängningen att många av våra versformer har sina rötter i den folkliga dansen, men att många av dom förbindelserna har skurits av till förmån för stavelseräknande regelbundenhet, med sikte på uppläsning.

Det brinner en eld, den brinner klar, den brinner i tusen kransar.
Det brinner en eld, den brinner klar, den brinner i tusen kransar.

Så vänd dig om, ta mig i famnen en gång och dansa med mig mera.
Så vänd dig om, ta mig i famnen en gång och dansa med mig mera.

Scenen som beskrivs är själva danssituationen; texten utspelas i realtid. Elden är hänryckningen, förstärkt av hyperbolen ”tusen kransar” – kanske en tillnärmelse till den överväldigande kollektiva upplevelsen. Den lilla melodiskiftningen i upprepningen är magisk. Höjningen på sluttonerna blir uttryck för förhöjd livskänsla, kanske elevation.

Dansen som tradition, som kontakt med tidigare generationer på samma plats i årscykeln och livscykeln.

Men det som verkligen fångar mitt intresse är taktbytet och övergången till sextondelar under ”ta mig i famnen en gång”. Det känns (jag kan inte dansa folkdans, jag kan nästan ingenting) som om det motsvaras av en extra sväng eller snurr.

Sången som notation för fötternas rörelser (med utrymme för subtila variationer beroende på vana och inspiration). Texten som förstärkare av själva danssituationen. Eller det uppstår betydelsesamspel mellan olika nivåer, olika register – den betydelseproduktion som Kristeva kallar semiosis.

Och från detta vidare till dom minimala avvikelsernas poetik, till exempel Shakespeares vidunderliga förmåga att låta känslor komma fram när blankversen haltar: känslor som i sin tur ger orden nytt liv och uppväcker deras innebörder och förhistoria.

Replikerna som också innehåller kroppsliga instruktioner och riktningsanvisningar.

Frågan är hur man ska förhålla sig som översättare till dom betydelseskapande avvikelserna. Dom går sällan att direkt överföra. Däremot finns ett övergripande format som påkallar utfyllnader i form av olika slags lakuner och taktbyten. Jag översätter inför uppläsning och vill ge uppläsaren fria händer (fri käft?) att själv stoppa in grejer där dom behövs. Jag har också översatt sånger. Men skulle det gå att översätta med sikte på dans? Som inspiration, kanske som ett samarbetsprojekt.

(Fotnot: Jag har hamnat i den här undersökningen av flera skäl, bland annat via Gunnar D Hanssons hänvisning i förbigående i senaste diktsamlingen till Rickard Steffens avhandling Enstrofig nordisk folklyrik från 1898, som framhåller dansens primat.)