Allt (??) packat och klart för årsmöte. Återstår att handla avtackningsblommor. Imorrn konstituerande styrelsemöte där dom nya ska få överblick på hur allt funkar – arbetet i det tysta.

I år firar jag 40 år som föreningsmänniska (det började i schackklubben) och kan numera skriva protokoll medan vi pratar och ansökningar på bussen hem. Men är ändå inte fullärd.

Jag hör talas om föreningar som måste lägga ner därför att det inte finns några yngre som vill sitta i en styrelse. Dom dör ut helt enkelt.

Jag är inte så nördig att jag kallar föreningsteknik och formalia vackert. Men det har skärpt min syn på demokrati. Genomskinlighet i den meningen att medlemmarna får en bild av vad som har hänt men inte hur det genomfördes.

Ungefär som en ritning.

Däremot undviker jag maktkamper så långt det går. Dom är ickekonstruktiva. Energi som hade kunnat användas till att göra grejer går åt till att diskutera vad som borde göras eller inte borde ha gjorts eller logotyper.

Samtidigt vet jag att maktkamper är nödvändiga, och att dom måste föras enligt föreningsteknikens procedurer. Det är här dom riktiga föreningsrävarna kan briljera.

Maktkamper är nödvändiga därför att dom tvingar fram ett avgörande och i bästa fall skapar en ny tydlighet. Och dom kan vara planerade eller spontana, eller nånting mittemellan.

Föreningen är en organism. Och det rekryteras alldeles för få trädgårdsmästare. Och tiden i det postmoderna samhället har blivit alldeles för knapp. Alla mänskor är så upptagna att långsiktig planering kommer i andra hand eller rättare sagt uppstår i efterhand när saker och ting har gått på tok på grund av dålig framförhållning.

Föreningsliv. Med känslan av sammanhang som nödvändig ingrediens.

En ytterligare anledning till att dra in yngre i det här är att föreningen fungerar som en motvikt mot politiken. Där är ingenting tydligt. I synnerhet inte beträffande vad riksdagsvalen handlar om. Ett rejält medborgerligt årsmöte vore grejer!

För det finns ju rötter, om vi nu ska tänka evolutionistiskt. Samhället som vi tänker oss det är modellerat på föreningen eller sällskapet (société) i motsats till kungamaktens priviliegiestyrning. Det är alltså till och med samma ord.

Yngling, flicka: tag en förtroendepost, gör nytta & lär dig massor! Inte minst besinning.

Kritiken mullrar alltmer mot att staten tar ut ”marknadshyror” av sina egna institutioner och på så vis roffar tillbaka stora delar av dom beviljade anslagen till universitet, museer, skolor. Men kritiken får aldrig nåt svar. Det här är ett system som har blivit så inarbetat att det inte är möjligt att diskutera.

Just stumheten är filosofiskt intressant. Den pekar på nånting väldigt fundamentalt, bortom demokratin och maktdelningen. Den enda instans som formellt sett skulle kunna ha nånting att invända är väl Riksrevisionen, men så vitt jag vet (har inte kollat) knystar dom inte alls. Och aldrig att den här frågan skulle kunna få status inom partipolitiken!

Stumheten säger att finanstänkandet har makten över politiken på ett sätt som är nästan osynligt. Den säger också mer konkret att offentliga verksamheter som kräver mycket space är nerprioriterade utan att nån fattat beslut om det. Det hela skulle kunna beskrivas som en selektiv värdenerskrivning. Tusen kronor till kultur är bara typ femhundra i handen.

Rummen för att göra nånting tillsammans devalveras på bekostnad av rummen där saker och ting säljs. Dom krymper. Dom upphör. Fastighetsägare hittar bättre hyresgäster. Lyxaffärer som exponerar exklusiviteten.

När ska inklusiviteten åter börja få åtnjuta dom småpengar vi behöver? Inte förrän det står klart att statsbudgeten fifflar med olika slags valutor.