Det nya året inleddes av mig med en felattribution. Jag tillskrev CWA Strandberg ”Nyårsklockorna” … men översättningen är ju gjord av Edward Fredin. Tur att det finns Wikipedia, och tack för att jag inte blev rättad direkt!

Exakt varför är den då så dålig, frågade sen värdfolket. Spontant sa jag att den har ingen struktur, den är en idealistisk sallad. Nu när jag tänkt, vill jag tillägga att den är ett dingdång av ogenomtänkta motsatser som tas för givna.

Gott – ont, sanning – lögn, varmt – kallt och sånt. Dom klingar tomt i vinternatten. Och skapar på så vis ett ogrundat intryck av nystart, av omstart.

Den som skriver dikt måste förhålla sig till dom semantiska motsatserna så som en komponist förhåller sig till harmonierna, etc. Dom är byggstenar. Den som skriver dikt får heller inte förhålla sig lättvindigt till framtiden. Den har nämligen ännu inte ägt rum.

Varför skriver en? Varför väljer en att läsa upp en bestämd dikt?

Därför att det är tradition? Eller för att göra upp med det som är tradition? Jag vill vränga hur du tänker, men det vrängandet överlåter jag åt dig själv.

Vränga motsatserna.

Vrångas.

Teves möjligheter till direktsändning har gjort den dåliga dikten ”Nyårsklockan” till tradition; och kanske behövs det just en dikt som är övermaga. För att nå fram till den begränsade uppmärksamheten.

Andra dikter väntar på sina ögonblick. På att fyllas av samtid och stiga uppåt och ge sig av i en annan riktning än traditionens. Nån annan gång.

Men Fredins dikt måste slaktas. Då rymmer den helt intressanta krafter.

Det dagas
Släktet fram i styrka går

Ring den frusna tiden åter varm,
klocka

sångarhjärta