Kritiken mullrar alltmer mot att staten tar ut ”marknadshyror” av sina egna institutioner och på så vis roffar tillbaka stora delar av dom beviljade anslagen till universitet, museer, skolor. Men kritiken får aldrig nåt svar. Det här är ett system som har blivit så inarbetat att det inte är möjligt att diskutera.

Just stumheten är filosofiskt intressant. Den pekar på nånting väldigt fundamentalt, bortom demokratin och maktdelningen. Den enda instans som formellt sett skulle kunna ha nånting att invända är väl Riksrevisionen, men så vitt jag vet (har inte kollat) knystar dom inte alls. Och aldrig att den här frågan skulle kunna få status inom partipolitiken!

Stumheten säger att finanstänkandet har makten över politiken på ett sätt som är nästan osynligt. Den säger också mer konkret att offentliga verksamheter som kräver mycket space är nerprioriterade utan att nån fattat beslut om det. Det hela skulle kunna beskrivas som en selektiv värdenerskrivning. Tusen kronor till kultur är bara typ femhundra i handen.

Rummen för att göra nånting tillsammans devalveras på bekostnad av rummen där saker och ting säljs. Dom krymper. Dom upphör. Fastighetsägare hittar bättre hyresgäster. Lyxaffärer som exponerar exklusiviteten.

När ska inklusiviteten åter börja få åtnjuta dom småpengar vi behöver? Inte förrän det står klart att statsbudgeten fifflar med olika slags valutor.