Det enskilda minnet består av en mikroberättelse, ännu utan personer eller miljöer, men sånt där kan fyllas på efterhand (minnesarbete, drömarbete).

En skiftning, ett annat ljus kan vara en sån mikroberättelse.

Jag minns hur vi stod utanför Brunos sextiårsfest och rökte och pratade om avgörande musikupplevelser och du nämnde vissa klanger hos Lambchop, hur dom hade gått in och förändrat dig.

Men själva minnet för mig ligger i ordet Lambchop. Jag är en sån som minns röstklanger – och vet ju väl att alla vi människor är olika.

Själva ordet, akustiskt, lämtjåpp, är en mikroberättelse. Det var första gången jag hörde omnämnas en av mina favoriter. (Han ska spela på Fasching 25 februari.) Ljudet rymmer en förändring som kan byggas ut i det oändliga, had we but words enough, and Time.

Sen kan minnet tillnärmas från ett annat håll också, intentionalt, med inriktning på ett i förhand definierat objekt. Sånt resulterar i en blandning av ord, fakta och förhoppningsvis mikroberättelser som glimmar till. I god prosa finns mikroberättelserna där nästan oavsiktligt.*

Detta andra slags minnesarbete är objektivt och/eller sörjande. Det byggs ett monument i text och kanske ett inne i själen.

Brechts dikt ”Minne av Marie A.” är ett toppexempel på vad jag menar med mikroberättelse. Proust är förstås också relevant: det förflutna triggras motoriskt, av en ojämnhet i stenläggningen.

Till slut så har vi minnet som själslig och neurologisk fakultet. Lagringen. Det är min bestämda uppfattning att mikroberättelserna är förbisedda därvidlag, precis som dom flesta av oss är dränkta i namn och fakta och därför sällan kommer åt mikroberättelserna. Dom stiger möjligen upp i själen vid behov eller i samband med skrivande, målande.

Mikroberättelserna, såna jag uppfattar dom och såna du varit med om att visa mig att dom finns, befinner sig alltså vid sidan av medvetandet. Och deras kopplingar till själens djup är lika oavvisbart som outgrundligt. Varför dom dyker upp, varför dom stannar kvar. Och hur dom finns som hemliga ingredienser i dom konstverk som är riktigt minnesvärda. Skiftningarna.

Men med vilket organ är det vi uppfattar dom? Inte med hjärnan, inte med sinnena. Jag vill lägga fram hypotesen att mikroberättelsernas reception äger rum i ansiktet. Tänk på hur under en uppläsning ansiktet gör ofrivilliga miner av glädje, tvivel, fasa etc. åt skiftningar och paradoxer som medvetandet knappt registrerar.

Ansiktet som mikroberättelsernas mottagare.

P.S. Om Edfelts översättning. Den är strålande; men i första raden tappar han ordet ”blå” som bestämning till ”september”. Därmed får molnet mycket svårare att framträda som gestalt i fortsättningen, även fast ordet ”blå” återkommer i rad 5. Figure/ground, det är förstås också relevant. Men i det här sammanhanget kanske det går att resonera om att figure också är en berättelse, en skiftning i tiden, snarare än en fast struktur.

*Det är i hög grad syntaxen som åstadkommer dom.