Månad: juli 2016

Utan etikett

faaangst mat, Pubiceringsformer

Jag försökte beställa vin på franska; men den franska servitrisen förstod inte att det var franska jag pratade. Resten av beställningen fick äga rum på engelska.

Vinet jag hade beställt var en nästan färglös rosé, ett vin gris. När glaset kom in var mitt sällskap övertygade om att jag hade fått vitvin istället.

Jag smakade och kände att jag hade förlorat omdömet. Smakintrycken gick inte att översätta till språk. Först när jag tänkt igenom det här i efterskott har jag kunnat avgöra att det var en trevlig rosé med ganska stram lila eftersmak. Men den vissheten dök alltså inte upp på plats.

Det är alltid säkrare att beställa in hela flaskor, så att en kan läsa på etiketten vad det är en dricker – men då finns förstås alltid möjligheten att bli lurad att tro att en dricker nånting annat.

Många av mina rikaste vinupplevelser har jag faktiskt på Systembolaget, medan jag funderar ut vad det är jag egentligen vill ha. Och på motsvarande vis kan jag fundera ut fantastiska meningar på främmande språk och aldrig få användning för dom i det främmande vardagslivet. Det får bli pidgin istället. Att vara främling är jobbigt och fördummande.

Jag vet ju så väl – och det har jag från Herman Lindqvists bok om hur en umgås med fransmän – att det viktiga är att etablera sig först av allt. Hälsa på servitrisen och kanske även ägaren. Skapa kontakt. Bli ett subjekt i deras ögon. Som sen kan prata. Men jag besitter inte den tekniken. Det händer ibland av sig självt men oftast inte alls. Ni får komma ihåg att vi gick aldrig ut på restaurang när jag var liten. Inte på nånting alls, utom kaffedrickning hos släktingar. Det är liksom en viss social växel som saknas.

Men mest fascinerande är ändå hur själva smakomdömet kan förintas. En erfarenhet jag vet att jag delar med väldigt många, särskilt i sammanhang som är finare än vanligt. Är det här under såsen fisk eller fläskfilé?

Mindfulness är nog bra, och med rätta hyllat i bloggar och tidningsspalter; men det kräver både förberedelse och eftertanke. Nuet kan vara grymt, särskilt vid dom tillfällen när en sitter fint till bords och plötsligt inser att en har glömt att ta på sig både byxorna och kalsongerna och sen inte kan tänka på annat än möjliga sätt att obemärkt ta sig därifrån. Tack och lov brukar det alltid ordna sig.

På egna ben

faaangst Poesi, Pubiceringsformer, Samhällsdebatt

Jag köpte en dyr tidskrift om grafisk design därför att presentationen av innehållet var så illa skriven att jag trodde att huvudartikeln handlade om en ny guru som hävdade att det nya är att göra designobjekt som är oberoende av format.

Det visade sig handla om en trend för att göra datorstyrningen av vardagen mer lik vardagen för att en ska slippa tänka och t ex jobba med avbilder av grejerna istället för att skriva kommandon. Dessutom var det inte gurun själv som skrev, utan ett referat av ett av hans föredrag kommenterades av en bunch svenska designers, som gav lite exempel.

Intressant, men inte riktigt min grej, va.

Däremot är själva idén att jobba formatoberoende värd minst 179 kronor, även om jag nu får stava ut den själv.

Jag är upplärd till att skriva texter som passar in precis på avsett ställe vad beträffar längd, stilnivå och tilltal. Jag kan leverera exakta bitar som överträffar beställarens förväntningar, ibland så till den grad att som blir refuserade såsom för konstiga. Eller förvisade till en annan plats än den planerade. Vilket är bland det värsta dom vet. Där tynar dom bort. En artikel som blir notis, en notis som får bild och alldeles för stort utrymme.

Det är inte bra för dom.

Dom blir nånting annat än vad dom är. På samma sätt som en radioessä på 9 minuter och 15 sekunder nästan alltid bara funkar i radioutsändning. Jag har det formatet så pass i kroppen att dom nästan skriver sig själva, gärna med långa citat som inte skulle funka i tryck. Live sprakar dom; lästa är dom bleka. Ungefär som makrillen förlorar sina färger när den dör.

Men planen är att skriva grejer som står för sig själva, eller rättare sagt får definiera sitt eget format. Modernistiska dikter är ett praktexempel, men jag vill inte göra anspråk på att skriva modernistiska dikter, såna finns det alldeles tillräckligt av.
Jag vill skriva texter om viktiga grejer där den grafiska formen (i vid bemärkelse) är underordnade textens eget arbete: flödet, dom obehärskade omedvetna processerna; och strukturerandet, dom nästan övertydliga, behärskande sekundärprocesserna. Och med jättelånga citat. Och bilder och diagram.

Kanske gör jag det delvis redan, inte minst i det här forumet. Men genom att själv ta makten över det grafiska uttrycket skulle det kunna bli möjligt att skapa ännu intressantare objekt som står på egna ben och inte minst viktigt tack vare dom nya distributionsformerna kan spridas som bilder och inte som text.

  • Bild i bemärkelsen datordefinierade dokument som kan spridas hur många gånger som helst utan att förlora sin identitet (JPEG, TIFF).
  • Men också bild i bemärkelsen tillfällig historisk konstellation som bildar (!) en struktur som inte behöver andra strukturer och därför kan interagera med dom: i förfluten tid, nu och framdeles.

Text som blir bild skulptur modell, och sen stöttas upp av förklaringstexter och tillämpningar. Ett slags vetenskapligt arbete, men med estetiska och innehållsliga ramar och instruktioner.

Fornfynd

faaangst Pubiceringsformer, Samhällsdebatt
image.jpg

Den här köpte vi inte.

Maken överraskar hustrun med ett modernt ångstrykjärn och allt går åt fanders. Det är intrigen i ett kåseri av Cello (Olle Carle) som jag hittade på en skånsk loppis (Stallet): en av dom årliga samlingsvolymerna som kåsörer gav ut på den tiden. Det är väldigt roligt skrivet, men ger samtidigt väldigt mycket 1950-talshistoria, om hur samhällsomvandlingen skapade omförhandling mellan könsrollerna,  här tydligt  i gungning utan att för den skull ruckas särskilt. Roligheten är en lekyta. Och jag är uppfödd på kåserier. Det är nästan mitt grundmodus. Att skriva tråkigt är mycket mer exalterande. Att undvika att skoja till det. Vilket är nästan omöjligt. Det håller kommunikationen vid liv, det håller linjen öppen. I skrift som i umgänge. Varje dag hade nästan varje tidning kåserier av mer eller mindre bra kvalitet – och ofta med en underström av ångest eftersom dom måste levereras till tryckpressarna. Red Top kan jag knappast läsa så här i efterskott, eller skulle kunna tänka mig att klippa ihop hans texter till en riktigt fasansfull föreställning om en man och hans skrivmaskin. Det här håller på att bli ett kåseri det med. Hjälp. Poängen är i alla fall godlynt konflikthantering. Att kunna känna igen sig i kåseriet, att således inte vara ensam med det som är småjobbigt, att kunna skratta åt eländet, därför att det inte är nåt riktigt elände utan bara det faktum att världen skapar vi tillsammans utifrån olika slags dumheter och inkompetenser, och en hel del färdigheter och skickligheter också. Getabocken stångas med törnesnåret och fastnar med hornen, som det står i den gamla kinesiska visdomsboken. Men han lär knappast kunna se på missödet med humor ens efteråt. Det var en fantastisk loppmarknad. Jag har näppeligen sett så mycket välvårdat och noga prismärkt skräp på en och samma gång. Och väldigt bra skräp dessutom. Vi köpte mer än en kasse full. Och boken av Cello  ett riktigt lyckokast. Den kom att påminna mig om att grunden för tillvaron är flexibilitet, och att ge var och en utrymme samtidigt. En tillåtandets etik som inte så ställer så höga prestationskrav på dom enskilda stackars mänskorna, en själv inräknad.

Att ge en bild

faaangst Pubiceringsformer, Samhällsdebatt

Att ge en bild – det måtte vara att påvisa nya sammanhang i ett angeläget ämne. Nya, därför att annars är det ingen gåva till läsaren/lyssnaren. Och ordet “bild” har jag givetvis från Walter Benjamin, som lärde oss att läsa och tyda samhället så som kaldéerna en gång lärde oss att tyda och tolka stjärnhimlen.

Det händer nånting ute i världen och analyserna far iväg åt redan etablerade håll, i synnerhet med dagens tävlan om nyhetstittarna, som gör att experter fraktas i taxibilar till tevestudior. Men sen efter några dar eller nåt år kommer dom riktigt eftertänksamma inläggen. Det är som om dom färdas i ett gammaldags, långsammare tempo. Ofta flera stycken, och gärna varandra motsägande.

Det har uppstått en annan situation – börskrascher, statskupper, folkomröstningar – som kräver en ny beskrivning. Och det är där analytikerns stilkonst och bildning spelar roll. Det nya läget tarvar nya beskrivningar.

Och är inte detta kritikens tid? I brottet mellan det föregående och det efterkommande. Just när det finns ett behov av mening.

Den som ska bringa reda i den uppkomna situationen är ju också omskakad och överraskad. Men besitter hen stilkonst och bildning, då utgör den text som ger en hållbar bild bästa tänkbara katastrofbearbetning. Åtminstone för oss som fortfarande läser.

I hjulplogens land

faaangst Samhällsdebatt
image

Hjulplog från engelsk medeltid

Hamnade oväntat på lördagförmiddags-föreläsning utomhus: arkeologidocenten Anders Ödman skissade upp Skånes ekonomiska historia under sen medeltid, med hjulplogen som avgörande uppfinning; dragen av oxar gjorde den det möjligt att odla upp lerjorden. Men krävde också enorma mängder järn från skogsbygderna: råjärnet samlades in från bönderna, det utgjorde en form av skatt, och förädlades sen i kungliga smedjor. Ett utbyte mellan järnbygd och jordbruksbygd som uppstod i hela Europa norr om Alperna! Arbetskraft behövdes och anskaffades genom handel med trälar från dom slaviska länderna; DNA- och strontiumanalyser på gravplatser visar att en stor del av dåtidens befolkning härstammade från andra sidan Östersjön, vilket även syns på keramik, klädedräkt och ortnamn (Trelleborg). Men trälarnas roll har mörkats aktivt av forskningen, och det är enligt Ödman först nu dom kommer in i historieskrivningen. (Vilket jag särskilt noterade som har översatt en pjäs om Egil Skallagrimssons fostrerska Brák åt Dramaten.)

Ödman har ett skarpt sinne för detaljer och jämförelser som skapar inlevelse, till exempel dom enormt breda vägar där oxarna drog stenblocken på kärror till stora byggnadsverk som Lunds domkyrka – den krävde 67000 ton under 60 år. Fraktvägen lär gå att urskilja fortfarande på Google Earth för den som har den rätta blicken.

image

Temat för den välbesökta föreläsningen, med ruinborgen som fond, var egentligen slaget vid Helgeån 1025, som finns knapphändigt beskrivet hos Saxo och Snorri, och kanske ägde rum här i trakterna. Eller också inte. Vad som egentligen hände är svårt att ta reda på. Fynd och mätningar berättar en tydligare historia. Och det var den vi fick höra.

Under berättelsen framträdde så tydligt en poetisk bild av plogen som skär igenom jorden och skapar rörelse, ekonomisk dynamik, men också  en uppdelning av folk och regioner. Bortglömd mellanstadiekunskap kommer till liv insatt i ett begripligt sammanhang och blir direkt användbar.

Vara och tyg

faaangst Okategoriserade, Pubiceringsformer

Balenciagamuseet i Getaria är jättestort och nästan folktomt. En blir ensam med haute couturen, med klädernas fall över kroppar som inte bär dom längre, vissa ståtar

med namn. I dom mörka korridorerna blir dom extremt klara och välputsade glasrutorna till en frustrationsupplevelse i sig. Endast i ett litet rum som handlar om olika slags spets är det tillåtet att  känna på grejerna. Ögat. Bra förklarat är det inte heller. Årtal och biografi, hans karriär från det här baskiska fiskeläget till statusen som mästare i Paris med kredd från dom allra största, det är ganska bra ordnat. Men vad det var han ständigt uppfann och vågade är reducerat till kodord. Den nya silhuetten. Babydoll. Tunika. Ändå fascinerande för en som inte fattar finliret. Det skulpteras fram en ny kropp i nära samspel med den gamla. Ett slags symbios. JE est une autre. En  framträdelseform som bygger på att vara subjekt och inte begärsobjekt. Rätt klädd för tillställningen men på ett sätt som är med och definierar vad tillställningen handlar om, vad ett cocktailparty är, vilka roller det utdelar, och hur dom kan omförhandlas. Jag skulle ha behövt en förklaring av hur det extra tyget sitter som skapar nya volymer och ny agens för att förstå ännu bättre vad det var som hände och vad det har för relation till nittonhundratalets samhällsutveckling och filosofi.