Att ge en bild – det måtte vara att påvisa nya sammanhang i ett angeläget ämne. Nya, därför att annars är det ingen gåva till läsaren/lyssnaren. Och ordet “bild” har jag givetvis från Walter Benjamin, som lärde oss att läsa och tyda samhället så som kaldéerna en gång lärde oss att tyda och tolka stjärnhimlen.

Det händer nånting ute i världen och analyserna far iväg åt redan etablerade håll, i synnerhet med dagens tävlan om nyhetstittarna, som gör att experter fraktas i taxibilar till tevestudior. Men sen efter några dar eller nåt år kommer dom riktigt eftertänksamma inläggen. Det är som om dom färdas i ett gammaldags, långsammare tempo. Ofta flera stycken, och gärna varandra motsägande.

Det har uppstått en annan situation – börskrascher, statskupper, folkomröstningar – som kräver en ny beskrivning. Och det är där analytikerns stilkonst och bildning spelar roll. Det nya läget tarvar nya beskrivningar.

Och är inte detta kritikens tid? I brottet mellan det föregående och det efterkommande. Just när det finns ett behov av mening.

Den som ska bringa reda i den uppkomna situationen är ju också omskakad och överraskad. Men besitter hen stilkonst och bildning, då utgör den text som ger en hållbar bild bästa tänkbara katastrofbearbetning. Åtminstone för oss som fortfarande läser.