Den tredje hjärnhalvan

Förlamades ett tag i tanken av det parlamentariska systemets förlamning. Alla dom tre val jag röstade i domineras av fascisternas vågmästarroll.

Sen kom det en helt annan tanke. Nämligen att diagrammet över mandatfördelningen var som en bild av en förlamad hjärna. Det gula i mitten (SD:s partifärg i mätningarna) som ett bedövningsgift, som icketänkande.

Normalt hamnar dom längst till höger. Med den här presentationen närvarar dom i systemet som en infarkt.

Det är nog en riktigare beskrivning.

Kommer dom till makten avskaffar dom demokratin. Får dom bara en vågmästarroll saboterar dom den.

Tror jag alltså på en fungerande dynamik mellan rött och blått??

Ja, eftersom jag är uppvuxen i välfärdsstaten, där partipolitiken bara var en skala över olika grader av socialdemokrati, kopplade till olika slags klassintressen.

Nej, eftersom nedmonteringen av välfärdsstaten har gjort uppdelningen mellan höger och vänster meningslös. Jämlikhet har degraderats från princip till ett samlingsnamn på olika, personligt och inte politiskt grundade, särintressen. Och fördelningspolitik hyllas bara av kloka vänsternostalgiker. Debatten äger rum inom partierna, inte mellan partierna. Om den alls äger rum.

Förlamningen var således väl förberedd av att politiken redan gått i stå.

Men den här bilden, med det gula som blockerar, med icketänkandet vid makten (och som en konsekvens av det utrymme för mer primitiva affekter, våld, mord), den kanske ger anvisningar inför en helt ny strategi, om än förankrad i dom gamla strategierna, som ledde till jämlikhet och omfördelning.

Det är tänkandet som måste komma igång igen.

Om politiken är en hjärna, i vissa avseenden bestående av två halvor, men framför allt ett intrikat samspel mellan å ena sidan högst olika system (sinnena, kroppen, drifterna …) å andra sidan ett antal prioriteringar som uppstått i samspel med miljön, hos barnet och hos den vuxne. Prioriteringar som alltså kan omförhandlas – detta är psykoanalysens och för all del även religionernas upptäckt.

Om politiken är en hjärna och vi vill få den att prestera bättre. Då måste vi komma ihåg vad det är som gör den mänskliga hjärnan på sitt sätt överlägsen. Utmärkt hårdvara, javisst, ett mirakel framsprunget ur evolutionen. Men det avgörande är vad som kan kallas den tredje hjärnhalvan: kulturen och språket. Det är den kollektiva kunskapen som gör hjärnan högpresterande. Mönstren vi skolas in i och för vidare. Minnena vi ständigt omformar så att dom blir användbara. Prioriteringarna vi kommer överens om och intressekonflikterna, maktkamperna, som vi i bästa fall är medvetna om och i värsta fall förnekar eller förtränger.

Intelligensens högsta form är den kollektiva vetskapen om vilka intressekonflikter som råder.

Den uttrycks i moralläror, myter, ideologier, vetenskapliga modeller och handlar om vilka prioriteringar som görs av ett samhälle och av den enskilde eller av grupper, rörelser.

Så om politiken är en hjärna är dess största problem att den har slutat interagera med sin kropp och sin omgivning. Detta blir då i ännu högre grad än vanligt den tredje hjärnhalvans uppgift. Den levande kulturen, det levande språket. Som är det värsta fascisterna avskyr. Och som i högre grad borde börja ägna sig åt att berätta vilka som är dom verkliga intressekonflikterna. Och därmed visa en väg bort från det automatiska syndabockstänkande som är vad en gaggig hjärna klarar av. “Det är invandringens, fanatismens, globaliseringens, kapitalismens fel.”

Vilka prioriteringar görs? Det är den intelligentaste frågan. Och borde vara huvuduppgiften för den tredje hjärnhalvan – särskilt i en tid när förmedlingen av kunskap går så snabbt att det är nästan omöjligt att hinna med att tänka efter.

Den tredje hjärnhalvans plats i en tid där allting har alldeles för bråttom: det får bli ämnet för en annan meditation.

Och kanske svaret är att det är alltings hastighet som har prioriterats.

Tack Sven Wernström 1925–2018

Få författare har påverkat mig lika mycket som Sven Wernström. Kanske därför att jag läste honom vid alltför unga år. Syrran i Stockholm försåg mig med det mesta han gav ut efter läroåren som författare till böcker i Wahlströms gröna serie. Skolskildringarna Rebellerna och Mannen i det låsta rummet gjorde stort intryck tack vare sin exakthet i genren modern ungdom, kanske också därför att Wernströms blick understundom är lika magnetisk som hans samhällsengagemang.

Det gäller också klassiker som Mannen på gallret och Mannen på tåget: den förstnämnda en tolkning av 1968-stämningarna, den senare en skildring av hur revolutionen kommer till Sverige. Jag hypnotiserades, trots en viss känsla av att vara utsatt för övertalning, av de mer schematiska läroböckerna Upproret, Hemligheten och Resa på okänd planet, med flera. När Trälarna började komma ut var jag tillräckligt vuxen för att intellektuellt uppskatta den marxistiska ramen, men blev inte riktigt lika gripen.

En gång när jag var ungefär 12 kom Sven till Sundsvall för att föreläsa på museet om sitt författarskap. Jag glömde bort att ta med en bok för signering och bad istället om en autograf. ”Läs mina böcker istället” sa han strängt. Men log och skrev nånting på min papperslapp i alla fall.

Så jag fick en grundlig revolutionär skolning som aldrig var i närheten av att omsättas i praktiken, men som har påverkat hela mitt tänkande i konstruktiv riktning.

Därefter har jag läst artiklar, handböcker och vuxenböcker med stor behållning. Den aggressiva estetiken kombinerad med en lidelsefull språkkänsla var oförliknelig. På många sätt har han haft samma uppfostringseffekt på mig som George Orwell. Trots att jag hamnade i filosofiska strömningar långt bort från Wernströms klarhetsideal beträffande stilkonst och klassanalys. Och fortfarande delvis är kvar där – men ändå med en tydlighetssträvan som går tillbaka på erfarenheter av att vara forskare och journalist. Och en vilja att vara begriplig i en värld som inte hänger ihop.

Jag tror att en bit av mitt intellektuella överjag har drag av Sven Wernström. Också därför att tydlighet i språk och samhällsanalys ju är motsatsen till tråkigt. En väl vald detalj eller formulering har alltid nånting visionärt över sig. Närmandet till världen visar ofrivilligt hur många världar som ryms i samma samhälle.

Just nu är jag djupt inne på Philip Pullmans lärobok i berättande, och jag är övertygad om att Wernström skulle ha fått uppskattning och kunnat tjäna som exempel både på detaljen som berättelsens grundelement och på hur det kan spoliera en bok att ha alldeles för mycket att meddela världen.

Uppläsningens dialektik (3): Instrumentet

Mitt instrument består av följande:

• En tämligen förutsägbar satsintonation som grund.

• Som avvikelser ökad tryckstyrka (emfas), pauser och användandet av högton.

Tryckstyrkan kräver att så många onödiga betoningar som möjligt inte framhävs.

Pauserna har varierande längd och sammanfaller bara delvis med typografin i den tryckta dikten.

Tonhöjdsförändringar är kanske det effektivaste. Att framhäva ett ord genom att gå upp kanske en ters. (Samtidigt är det ett grepp som måste ransoneras.)

Vid uppläsning av polyfona dikter lägger jag till ett basregister. Vissa repliker ligger ungefär en kvint lägre och utan särskilda semantiska betoningar.

Allt handlar om betydelse. Om kontraster och likheter. Nånting som också kan användas men som annars mest förekommer i vanligt tal är olika grader av artikulation. Varje ljud måste vara med, men vissa kan uttalas extra tydligt. Vissa konsonanter eller vokaler kan laddas med psykisk energi, på enskilda ställen eller återkommande.

Uppläsning är en hermeneutisk praktik.

Uppläsningens dialektik (2): Lyssnaren

Har uppläsningen en lyssnare? Jag tror faktiskt inte det.

En medskapare, en resonans, men inte en lyssnare.

Jag har åhört tusentals uppläsningar och inläsningar. Några av dom har stannat i minnet, några har stannat i kroppen.

Ann Jäderlund på Göteborgs konstmuseum som avbryter sig efter åtta minuter därför att dikterna kommer för nära (men det säger hon förstås inte). Det var precis lagom. Det var fullmatat.

Orden kan jag inte alls rekonstruera, men svävningen mellan rösten och orden och ljuset som föll.

Tomas Tranströmer jag minns inte riktigt var – men dikten om att stå vaktpost blev en bild av att stå där på scenen.

Jag har åhört tusentals uppläsningar och inläsningar. Statistiskt sett var jag en lyssnare. Fenomenologiskt sett var jag ett instrument ”som livet spelar på / med sina stora / händer”.

Och nästa gång jag själv läser upp? Jag vill nå fram till dikten, inte till lyssnaren. Endast på så vis kan jag nå fram till lyssnaren.

(Inspirerat av samtal på Kritiklabbet utifrån föregående inlägg.)

Uppläsningens dialektik 1: Vanvördnad

Uppläsning är tolkning. Tyvärr antyder själva ordet ”upp-läsning” den allra tråkigaste varianten, text-till-tal, dvs neutralt, utan tolkning.

Men för att läsa upp måste jag förstå. Och en av dom finaste formerna av förståelse – därför att talapparaten och motsvarande område i hjärnan, Brocas område, är bland dom känsligaste och intelligentaste delarna av hela vår medfödda utrustning – är just uppläsningen, som kan jobba handgripligt och inte bara kognitivt.

Jag ordnade ett uppläsningslabb för några år sen tillsammans med Magnus William-Olsson och Paula Brandt. Vi läste upp, spelade in och diskuterade. Deltagare var skådespelare, författare, kritiker och andra intresserade.

Hur ska ett tomrum eller en radbrytning gestaltas? Såna frågor diskuterade vi. Och det finns aldrig några givna svar, inga färdiga algoritmer. Förståelsen-tolkningen kan leda till att en radbrytning ignoreras på ett ställe medan en paus sätts in nånstans där den inte alls är markerad i texten.

Uppläsning som ett sätt att komma bort från bokstavligheten, från det slags förståelse som ska redovisas för och godkännas av nån annan.

Vi gör tillnärmelser tillsammans

Om man tänker sig vinspråket inte som beskrivande men som ett hjälpmedel i en social praktik: att umgås med vin. Då blir alltsammans genast mycket mindre löjligt. Vi gör tillnärmelser tillsammans, hjälpta av mer objektiva fakta som syror, sockerhalt och druvsort.

Men tävlingsmomentet är fortfarande störande, och för många förlamande. Smaklökarna slår knut på sig. Doftreceptorerna strejkar. ”Sa jag nåt dumt nu?”

Språket hjälper oss att se, till exempel färger. Det är det samspelet som är teorin. Inte pretentiösa axiom om världens beskaffenhet. Och att lyssna, och att förnimma smak och doft. Känseln är nog däremot mer privat.

Ett kluster av smaker och dofter kommer emot mig med första klunken. Jag bemöter den med metaforer, minnen, begrepp. Det går inte att vara tillräckligt primitiv.

Men när allt det där ska in i samtalet gäller det tvärtom att vara sparsmakad. Det finns inte obegränsat med tid och uppmärksamhet. Man skulle vilja citera, som om det vore en text. Istället gäller det att lyfta fram nånting. Med referenser som passar sällskapet.

Hypotetiskt skulle man kunna tänka sig ett yttrande under en vinprovning med filosofer: ”Detta var som att gå från Tractatus till Filosofiska undersökningar.”

Ett annat imaginärt sällskap kanske en gång finge höra: ”Det där var en Madonna med rejält underbett!”

Men hela tiden finns risken att gå för långt och bli rejält utskrattad. Fast godmodigt. Dom har i alla fall tagit till sig synpunkten, och den finns kvar i fortsättningen.

Vad jag kanske ville ha sagt är att kunskapen är, likt drömmen, imaginär, men att den också har en kollektiv aspekt: att delta i ett oändligt lärande. Som också är en dröm.

Viveka Adelswärd skrev på 80-talet en utmärkt uppsats om det icke-deskriptiva vinspråket, men tyvärr finns den inte utlagd på Internet. Tankarna i det här inlägget är för övrigt inspirerade av Althussers version av den franska vetenskapsteoretiska traditionen i brevet till Kommunistpartiet, ”Freud och Lacan”. Och av en diskussion om citrus.

Berättelserna om berättelsen

I internt snack inom förlagsbranschen och även i mycket av affischreklamen för att prenumerera på ljudbokslyssning framhålls berättelsen som litteraturens väsen. Det är berättelsen som är konstant genom alla format och spridningsformer. Och det är berättelsen som lockar till njutningskonsumtion: att vara belöning för lidandet i vardagen.

Boken är inte längre den primära formen. Det är den närmast immateriella berättelsen som kommer först. Den behöver inte tryckas på dyrbart papper och staplas på dyrbara lager, utan pappersboken kan framställas så fort nån lägger en beställning; och dom digitala formaten ligger där snällt på olika servrar.

Berättelsen är det som säljs och köps. Boken är det som (möjligen) recenseras och ger anledning till intervjuer. Och i bästa fall säljer rätt hyfsat genom dom bokhandlar som finns kvar, eller via nätbokhandeln.

Det här är inte alldeles nytt. Den som har försökt skriva baksidestexter vet vad jag menar. Då är det storyn som ska beskrivas. Inte det som är bra och unikt med boken. Utom möjligen ifall det är en klassiker.

Men det har skett ett paradigmskifte till berättelsens fördel under 2010-talet.

Berättelse uppfattad som spänning. Som en vara som bedöms utifrån sin konsumtionsbarhet.

Och det njutandet vill jag inte förneka eller ta ifrån nån.

Det är bara det att så mycket av litteraturen hamnar i skymundan när berättelsen görs till huvudsaken. Språk, stil, och inte minst det som kanske kännetecknar den moderna romanen: berättaren. Hen som inte är lika med författaren även om hen kanske låtsas vara det, utan som iakttar och kommenterar, ofta med väldigt subtila medel, från en obestämd plats i fiktionens geografiska, tidsliga och sociala rum.

Ja, man kan säga att upptagenheten med berättelsen ställer fiktionen i skamvrån. Vi blir kvar ett fåtal som intresserar oss för hur berättelsen berättas – till exempel är det översättarens första fråga i varje bit av boken: “Vem är det som ser det här? Vem är det som tänker eller säger det här?”

Berättaren är nämligen en funktion och inte en person. En funktion vars läge förändras och vars värden byter plats många gånger, till exempel under loppet av en roman.

Sen är det ett annat problem att så oerhört mycket av litteraturen inte består av berättelser utan av beskrivningar, citat, betraktelser över kroppens signaler, världens gång och litteraturens mening, teologi, agitation, etc. För att inte tala om poesin. Den är väldigt svår att sälja in som berättelse. Trots att en bra dikt ofta är just en berättelse. Men inte en story som skapar spänning. Poesin är en berättelse berättad inifrån, inte med en handling. Liksom för övrigt ofta novellen.

Jakten på den lättsäljbara berättelsen ställer sig i vägen för förståelsen av det här, marginaliserar det litterära med litteraturen. Vilket i ett långt folkbildningsperspektiv kommer att utarma den kollektiva förståelsen och försvåra litteraturundervisningen.

Jag hävdar alltså inte att dom många underbara berättelser som numera skrivs direkt för att streamas inte skulle vara litteratur; men att det finns vida aspekter av litteraturen som har hamnat i kläm just på den svenska marknaden.

Det viktigaste beviset för denna underordning är att så många böcker aldrig har en chans att bli ljudböcker därför att dom bedöms inte skulle funka för lyssning. Dom är för komplicerade, för spretiga. Det enda goda exempel jag kommer på är Bonniers stordådiga satsning på James Joyce Ulysses i Erik Anderssons översättning, uppläst av Reine Brynolfsson. Det finns säkert några fler.

Men jag tror faktiskt att det skulle finnas utrymme också för dom riktigt egenartade böckerna. Knappast en så lukrativ marknad i vårt lilla språkområde, men med en stor folkbildande verkan – eftersom inläsningarnas existens skulle återge litteraturen förlorad mark, lägga större delar av dess mångfald i dagsljus. En god inläsning av en svår eller knepig bok kan helt enkelt vara en stor upplevelse, och så var också fallet på den tiden en ljudbok gavs ut i kassettformat.

Mitt förslag är att dom gamla inspelningarna, inte minst från Sveriges Radios arkiv, görs allmänt tillgängliga, givetvis med ekonomisk kompensation till författare och uppläsare. Och att det införs statliga stöd för inläsningar av viktiga verk eller författarskap. Det är ju nämligen en kostsam affär att göra en inspelning. Möjligen skulle dom litterära sällskapen kunna spela en roll som ideellt arbetande inläsare – och på köpet få till dom rätta dialekterna.

Många jag känner vittnar om att dom inte hinner läsa skönlitteratur, men att lyssnandet ger dom en chans. Nämnas måste också succén med vägkrogsbibliotek, som fick många som haft det svårt med läsningen att bli ivriga lyssnare. Ytterligare en aspekt är alla dom som håller på att lära sig svenska. Mötet med den bästa litteraturen framförd av stora skådespelare med imponerande diktion skulle kunna ge intryck och förebilder som boostar andraspråksutvecklingen.

*

Men jag skulle vilja avsluta med att titta lite närmare på berättelsen om berättelsen. Jag hade tänkt börja med en historisk genomgång, men då skulle du knappast ha lyssnat ända hit.

Det muntliga berättandet är lika gammalt som det mänskliga samhället. Att samlas för att höra om gudar, hjältar och tricksters. Epos ofta i ett slags versformat som gör dom lätta att minnas. Och många av lyssnarna lyssnar också aktivt för att lära sig och kunna återberätta i framtiden. Men då har detaljer förändrats, därför att den verkliga världen har förändrats från generation till generation, från boplats till boplats.

Skrivkonsten gör det möjligt att fixera berättelserna. Och gör dom också åtkomliga för kritik, att dom är osanna. Mythos betyder bara berättelse, men idag är myt nästan ett negativt laddat ord. Islänningarna fäster historien på pergament, och ordet saga är nästan oöverskådligt: det betyder berättelse, historia (dvs historisk kunskap och forskning), men också själva den nedskrivna texten. (Det här är ett evigt översättningsproblem!)

Tryckkonsten ger berättelserna en spridning som gräshoppssvärmar. Nya upplagor, översättningar, plagiat, fortsättningar. Och alla pengar hamnar hos den som äger tryckpressen! Långsamt växer det fram en medvetenhet om att det som ger en bok dess värde och långsiktiga hållbarhet är hur den är berättad. Det uppstår en berättarfunktion, som ovan nämndes, där själva osäkerheten, svävningarna, motsägelsefullheterna, ironierna är grundvalen – och än i dag är det svårgripbara kriterium som vi finsmakare letar efter och hyllar. Och som alltså filtreras bort av kommersiella hänsyn.

Nu står vi mitt i ett nytt teknologiskifte vars konsekvenser ingen kan förutsäga. Desto viktigare är det då att försvara litteraturens inneboende avdrift från det raka berättandet. Att dess väsen är att både vara spännande och motsägelsefull, och att det där hänger ihop när det är dags att utnämna mästerverken. Jag ser framför mig en syntes som för oss tillbaka från njutningslyssnandet till lägereldarna. Uppläsning istället för inläsning. Liveframträdanden som spelas in. Högläsning som ett centralt inslag i skolundervisningen (här tänker jag särskilt på Anne-Marie Körlings arbeten).

Och det finns faktiskt ytterligare en aspekt, ytterligare en berättelse om berättelsen. Jean-François Lyotard beskriver i sin berömda utredning beställd av kanadensiska staten att det postmoderna tillståndet består i att ”dom stora berättelserna” om t ex framsteg och emancipation har förtvinat och därför inte kan hålla ihop samhällena längre. Han har fått rätt. I synnerhet i politiken är det dom simpla, affektstyrda berättelserna som har framgång och vinner anhängare.

Därför är det också politiskt viktigt att försvara den litterära bildningen och ge dom komplexa, motsägelsefulla, tokiga berättelserna den plats och den kredd dom förtjänar. För att på så vis träna upp den allmänna sensitiviteten för att känna igen och peka ut bluffmakare.