Mitt instrument består av följande:

• En tämligen förutsägbar satsintonation som grund.

• Som avvikelser ökad tryckstyrka (emfas), pauser och användandet av högton.

Tryckstyrkan kräver att så många onödiga betoningar som möjligt inte framhävs.

Pauserna har varierande längd och sammanfaller bara delvis med typografin i den tryckta dikten.

Tonhöjdsförändringar är kanske det effektivaste. Att framhäva ett ord genom att gå upp kanske en ters. (Samtidigt är det ett grepp som måste ransoneras.)

Vid uppläsning av polyfona dikter lägger jag till ett basregister. Vissa repliker ligger ungefär en kvint lägre och utan särskilda semantiska betoningar.

Allt handlar om betydelse. Om kontraster och likheter. Nånting som också kan användas men som annars mest förekommer i vanligt tal är olika grader av artikulation. Varje ljud måste vara med, men vissa kan uttalas extra tydligt. Vissa konsonanter eller vokaler kan laddas med psykisk energi, på enskilda ställen eller återkommande.

Uppläsning är en hermeneutisk praktik.