Bästsäljaren på bokhandeln Mál&Menning var en filosofikalender,

nämligen Dagbók 2014, árid med heimspekingum (året med filosofer), av Sigrídur Thorgeirsdóttir.

Bild

På varje vänstersida presenteras en filosof med bild och karaktäristik, till höger kan en föra in vad en ägnar sig åt den veckan. Kanske att systematiskt läsa Margareth Cavendish, Émilie du Châtelet, Björg Thorláksdóttir eller nån av de 48 andra (veckan 18-24 augusti ägnas åt en liten essä om skrattets kvinnliga roll i filosofihistorien).

Bild

Ett mycket friskt initiativ, som säkert kan göra nytta långt efter 2014. Arendt, Beauvoir, Irigaray är också med. Förlag: Háskólaútgafan

Henrika Ringbom fulländar tankaformen…

…i sin nya diktsamling Öar i ett hav som strömmar (Schildts & Söderströms, Helsingfors).

Tanka är, kan man säga, en utbyggd haiku, bestående av rader på 5+7+5+7+7 stavelser. Den lämpar sig väl på ursprungsspråket japanska, där orden oftast är enstaviga. På svenska tillkommer en massa grammatiska ändelser, vilket oftast förstör koncentrationen.

Vad Ringbom gör är att hon levererar raderna maximalt packade. Detta genom ett noggrant rytmiskt detaljarbete och en välbalanserad språkmusik, ofta med ganska vanliga ord. Resultatet blir att radernas slut liksom töjer sig, som när en simmare går in i kaklet. Vilket i sin tur får skillnaderna i radlängd att framstå som oerhört betydelsefulla. Här ett exempel, bland ett trettiotal:

Framför mig finns en
vit gardin men den ska jag
dra bort. Blå himmel
bakom. Jag är skild från den,
jag är inte skild från den

Lyssna in kraften i orden ”ska jag”; så fulla av beslutsamhet. Observera även rytmiken som uppstår tack vare radbrytningar och interpunktion. Alltsammans leder fram till det avslutande paradoxala påståendet – en logisk omöjlighet som talar sanning på ett existentiellt plan, formulerar en gåta vi har att leva med och som förstärks ytterligare av att syftningen hos ”den” är avsiktligt otydlig, som vore gardinen och himlen både ett och åtskilda.

Ringbom har alltsedan debuten med Båge (1988) odlat ett nästan koreografiskt formspråk, små språkliga och gestuella föreställningar där diktjaget är både artist och publik, och där läsaren bjuds in att dansa med. Hon har även skrivit två mycket läsvärda romaner. Detta är en av hennes allra främsta böcker, som med rätta nominerats till Finlandiapriset. Förutom tanka-praktiken rymmer boken en gripande och nära beskrivning av moderns sista tid, symfoniskt uppbyggda prosadikter och en märklig avslutningsdikt, bestående av enradingar som tillsammans summerar ett slags tårsalt efterklokhet.