Här är mitt synopsis till en alternativ dramatisering av berättelsen om Kurt Haijby. Ingen kung, inga restaurangmiljöer. Allt försiggår i ett slutet rum, som förändras med belysningar och projektioner. Drivkraften i dramaturgin är istället att olika slags förhörssituationer framkallar motsägelsefulla minnen i stunden, som sen vävs ihop till hans berättelse. Man ska se på honom att han hela tiden spelar ut olika kort och håller noga koll på vad som tar skruv. Men tyngdpunkten ligger på nederlagen, förödmjukelserna. Patrik Kaijson går igen och andra texter kan framföras som marionetteater. Robert Fux som Herbert Tingsten är en stor inspiration, liksom Beckett och Kafka. Men en undertext är att huvudpersonens psyke liknar en envåldshärskares. Han är liksom en Hitler fastän nere i dyn.

Vad det ska bli vet jag inte riktigt. Men jag tänker lansera en ny kategori: Det riktade brevet.

Det första är ställt till Torbjörn Elensky, och handlar om hans essäbok Absolut text. Man kan läsa det här.

Kulturpolitik handlar om att möjliggöra mötet med det oväntade, såväl i produktionsledet som hos mottagarna. (Men vari detta möte består kan ingen förutsäga.) Skaparna behöver tid och trygghet. Kritikerna behöver forum och rimliga arvoden. Arrangörerna behöver lokaler och pengar till rimliga arvoden. Publiken behöver utvidgas, och många behöver också bekräftelse på att dom varit med om nånting alldeles särskilt (eller ej).

Kulturpolitiken är således både en tolkningsram och ett budgetflöde. Det skapande arbetet och mötet med dess resultat kan förändra den enskildes relation till världen, privat och politiskt. Eller stanna vid en bekräftelse, vilket är helt okej, men ändå lite av ett misslyckande. För det är den oförutsedda förändringen som finansieras med offentliga medel.

Kulturen ska vara omstörtande. Vilket i och för sig ställer överkrav på den enskilda konstnären, på den enskilda kulturbesökaren. Det händer inte jämt. Ja det allra mesta är en förberedelse för att öva upp teknikerna, sinnena och förfina och uppdatera tolkningsstrategierna. Brandbilen måste alltid vara beredd till utryckning, som en poet formulerade saken.

Vi hade en sån kulturpolitik men den har urholkats. Eller det var åtminstone en strävan som många var överens om, och som handlade om bildning, om tanken att medborgaren måste förverkliga samhällets framsteg i sitt eget liv. Och det var där kulturen kom in. Som förvandlingsplats, som övergångsrum.

Att satsa pengar på kulturen var att uppmuntra medborgarna till förvandling.

*

Urholkningen som ägt rum är inte resultatet av ett beslut utan konsekvensen av långsamma processer.

Den mest iögonenfallande är kulturpenningsvärdesförsämringen. Skapandet kan inte effektiviseras, som i resten av samhället. Därför halkar arvodena efter den allmänna lönekostnadsutvecklingen. Med andra ord får en (med vissa undantag, där taxorna trots allt räknas upp) lika många kronor som för 25 år sen för samma arbete, fastän mycket mindre värda.

En parallell process är att institutionernas anslag inte räknas upp i takt med kostnadsökningarna, vilket leder till nedskärningar i personalstyrka och verksamhet, ibland t o m till nedläggning. Vissa sektorer kan få påökt, men den generella tendensen är en långsam kvävningsdöd.

En annan konsekvens av det offentligas njugga budgetarbete är att andra mål än innehåll (och förvandling) tar över: besökssiffror och biljettintäkter.

Om vi vänder blicken mot den kapitalistiska delen av Sverige, går det att iaktta andra slags urholkningstendenser, som hänger samman med drastiskt ökade vinstkrav, som i sin tur gör böckerna och föreställningarna (etc.) till färskvaror och bevakningen av dem till en nyhetsjakt. Det är min övertygelse att perspektivskiftet i kulturbevakningen från konst till underhållning är en återspegling av marknadsvillkoren. Eftertanken har sålts ut till förmån för kändisbevakning (författarna och artisterna är varor, inte skapare) och sportjournalistik (det är prestationen som bedöms, inte förvandlingspotentialen).

Vinstmaximeringen har också fått till följd att upphovsmännens del av kakan hela tiden naggas i kanten, så vida de inte tar hand om distributionen själva (vilket leder till utestängning från de folkrikaste kanalerna och att man oftast bara når en på förhand intresserad publik).

Lägg till detta den enorma uppsnabbningen av informationsflödet, på grund av ny teknologi, och som en följd av det den affärslogik som bara kan hålla ett begränsat antal produkter i fokus samtidigt, och som på så vis ofelbart leder till en utarmning av sortimentet – samtidigt som de som redan är införstådda med t ex en musikgenre har alla möjligheter i världen att hitta fram till det de letar efter, kanske t o m hitta fram till det som ger förvandling.

*

Jag föreslår mot bakgrund av detta en kulturpolitik som ger alla medborgare jämlik rätt till möjlig förvandling, som satsar erfordeliga pengar på det och som framför allt talar om att detta är målet. Förvandling, inte förströelse.

Pengar som förhindrar urholkningen, som skapar försörjningsmöjligheter, som tillhandahåller lokaler (stadsplaneringen är en annan direkt kulturfientlig process, eftersom det är de kommunala intäkterna som styr, inte verksamheternas innehåll) – men framför allt satsningar som söker sig nya vägar och nya publiker på ett sätt fullt av självförtroende.

Det som behöver återupprättas är kulturpolitiken som tolkningsram. Budskapet att här pågår förvandling, här möter du det oväntade.

Och ja, om ni undrar över tonfallet: jag tycker inte det är missvisande att tänka på kulturpolitiken som en religion, som en modernitetens kyrka.

Årets långpromenad gick runt Bergshamraviken i Roslagen. Tolv kilometer blev femton på grund av felnavigeringar. En ny modern grusväg självsvåldigt uppbyggd på egen bank genom skogen hade tagit över småvägarna på Helgö och ledde mig åt fel håll, nästan ut på riksvägen igen. Senare gjorde jag ett klassiskt GPS-fel därför att kartan i mobilen just i det ögonblicket inte var vänd åt samma håll som jag stod. Gick därför länge på en väg som ledde fram till en vägbom vid en sjö, och måste vända tillbaka.

Många intressanta saker och miljöer och fina djur men få mänskor ute! Ett mopedgäng tutade när dom körde om mig nära Bergshamra. Jag hade glömt bort hur späda mopedtutorna låter: mer som leksaker. Innan avtaget mot Svensboda hälsade jag på en grupp kinesiska turister och därefter på två hundägare som hade stannat i ett långt samtal.

Enviksvägen är en tråkig matarled till ett gulligt sommarstugeområde där tvärgatorna har everttaubeska eller allmänt naturromantiska namn. En suv som skulle svänga ut stod kvar och betraktade mig länge tills jag hade passerat, som för att säga ”vi ser dig nog”. Därefter övergår Enviksvägen i den betydligt roligare Skinnsäcksvägen: gammeldags smal asfalt som vindlar upp och ner, åt höger och vänster, ibland med utsikt över viken, förbi massor av välbetade fårhagar, ända fram till en stor gård som också heter Wik, och det var där jag valde fel väg.

Strax innan hade utfärdens enda längre samtal ägt rum. Innanför en hög gärsgård sprang tre bruna hundar skällande parallellt med mig, och en av dom, Hedda, hoppade över typ 1.20 för att undersöka vem jag kunde vara, trots husses och mattes förmaningar. ”Du ska inte vara rädd för mig”, sa jag till Hedda. ”Hon är inte rädd för nånting”, informerade husse. Jag kände att jag ville förklara eller be om ursäkt för att jag kom förbi sådär till fots och talade om att detta var min fotvandring runt Bergshamraviken. ”Ja, nån ska ju göra det också”, var Heddas husses kommentar.

Väl inne på rätt väg, Lännaviksvägen, var det välkända trakter från tidigare promenader. Men vad- och lårmusklerna hade börjat protestera av utmattning och nästan kramp. Bland föresatserna jag haft ingick nämligen att hålla ett högt tempo hela tiden. Var tvungen att sätta mig och vila utanför den nedlagda affärn vid bron, trots att det inte var ens en halv kilometer kvar. Den allra sista biten var gångarten oerhört struttande, och det kändes skönt att jag inte mötte en enda människa. Väl hemma på gården kunde jag plocka upp en varm bira från ICA Bergshamra ur ryggan. Den var rejält omskakad.

Får jag låna din inloggning eller ditt passerkort
kan jag vara du
är jag du
och kontroller är sällsynta

(Identiteten checkas av mot personen
bara vid bestämda tillfällen
– automatiska gym, riksdagsval
nationsgränser och åldersgränser
eller förstås om du ”ser misstänkt ut”)

Kan jag din kod
då delar jag dina behörigheter
då får jag tillträde till dina rum
fysiska eller digitala
och alltsammans loggas
för överskådlig framtid
Virrvarret i vårt gemensamma beteende
vår motsägelsefulla musiksmak
Retrospektivt är vi en och densamma

Tillträdet är å andra sidan en kredit
som kan dras in
blixtsnabbt
av systemet
om du och jag beter oss fel eller inte har pengar på kontot
Jag kan alltså straffas för vad du åstadkommit
medan du varit jag

Och det här är
på det stora hela taget
en ohållbar situation
Möjligheterna till
bedrägeri stöld
diskriminering registrering övervakning repression
är oräkneliga – ingen kan överblicka
vad som pågår eller förbereds,
inte förövarna heller:
Tillfället gör tjufven

Det kommer att uppstå svarta hål
djupt inne i systemen

En stormvind kommer att föra
enorma penningsummor
rakt ut i intigheten
en vacker dag

Friheter vi inte visste att vi hade
kan avskaffas
med en harmlös omprogrammering –
anställningen, medborgarskapet kan upplösas i en svärm
obeständiga accesser och ickeaccesser
så att alla blir mer eller mindre utvisade
mer eller mindre papperslösa
mer och mer osäkra på sin plats
i ickehierarkin

Och då måste vi kanske
börja hjälpa varann ännu mer
Du vara jag, jag du
mer systematiskt
mer listigt
mer anonymt

Gísla saga Súrssonar är en stående text på landets litteraturvetenskapliga grundkurser, och det med all rätt. Få böcker är lika fängslande och outgrundliga.

För att inte tvinga studenterna att köpa fem band islänningasagor har förlaget Faethon med vederbörligt tillstånd givit ut Mats Malms översättning i en trevlig pocket med ovanligt omslag: en närbild av en av Klara Kristalovas emaljerade skulpturer.

Boken har också ett långt, intressant efterord av Frederik Wallenstein, som forskar på islänningasagorna vid Stockholms universitet. Förutom en allmän diskussion av verket och handlingen, lyfter han fram några religionsvetenskapliga frågor som Gísla saga väcker hos en nutida läsare, bland annat seden att ”binda helskor” och föreställningar om fylgjor: själens förmåga att ta gestalt utanför kroppen.

Wallenstein har en ödmjuk inställning till kombinationen av muntlig och skriftlig tradition i sagorna, och sammanfattar sin inställning i en fin akustisk metafor:

”I den enskilda sagan hör vi i själva verket en kör av röster, somliga starka och dominerande[,] andra svagare och utan riktning, ytterligare andra som knappt hörbara ekon.”

En dikt är ett system, därför att dom ingående delarna, på flera olika nivåer, förändras av sina inbördes relationer och relationer till helheten, som i sig är obestämbar. Läsarens hermeneutiska rörelse ingår också i systemet, alltmer ju längre tiden går.

Det är således helt följdriktigt att dikten både kan delta i och profitera på andra slags system och systembeskrivningar, till exempel ekologi och hållbarhet. Kommentera, låta sina former samspela.

Både med avseende på funktionella och dysfunktionella system.

Språksammanbrott och biokatastrof. Mening och återhämtning.

Litteraturen i en epok är också ett system. Som samspelar med och förvandlar den dikt som funnits förut. Äldre diktare blir nu plötsligt ekopoeter.

Nanna Stefanía Hermansson och Heimir Pálsson har tagit till ett lika enkelt som effektivt grepp för att göra islänningasagorna gripbara, och med en utmärkt insats från bildredaktören Ívar Gissurarsson.

Sagorna är geografiskt ordnade, och var och en presenteras med ett kort utdrag ur den stora utgåvan som kom fjol, kompletterat med en historisk bild eller ett foto som ger känsla för landskapet. Njutbart och intresseväckande som en bra tevedokumentär!På onsdag den 24 februari kl 18 presenteras boken Islänningasagor, händelser, platser och bilder (Katla förlag)  på pråmen Harö Krog, som ligger nedanför S:t Eriksbron mitt i Stockholm, på Kungsholmssidan, nedom Inedalsgatan. Förmodligen kan dom kunniga redaktörerna då ge en ännu bättre bild av det magiska samspelet i sagorna mellan platser och berättelser. Säkrast är att förhandsanmäla sig till styrelsen@samfundet-sverige-island.se!

Det är också nånting speciellt med väl valda avsnitt. En läser dom på ett annat sätt. Den enskilda sagan fängslar genom sitt berättarmaskineri, så att det sällan går att stanna upp och beundra det detaljerade finliret i prosan. Jag tror det var Walter Benjamin som sa att litteraturkritik handlar om att välja ut dom rätta citaten.

20.9
Böckerna är både arkiv och projekt. Eller ingetdera. Vissa ibland i bägge riktningarna samtidigt. Men många bara dåligt samvete. Dom vänder en ryggen.

*

Det skulle utopiskt kunna gå att konstruera ett föränderligt system byggt på personlig aktualitet. Hyllor av varierande bredd på diagrammatiska avstånd från en tänkt arbetsplats (eller flera). Daglig revision och omflyttning skulle krävas. Med merparten av beståndet i magasin utom synhåll.

*

Jämsides med böcker förstås urklipp, utskrifter, anteckningar och dokument. Kanske också listor på använda länkar.
Eller omvänt, att realisera dom många projektbiblioteken i datorn och varje kväll ställa tillbaka volymerna på plats.
Vissa projekt skulle kunna redovisas offentligt och få feedback och tips.

*

Gissningarna tätnar
och ringar in
okunskapen.

Vad är sannolikheten för
att det inte skulle vara
så som jag föreslagit?

Här kommer språket in
och leder oss vilse
och leder oss rätt.

Med hänblick på alla möjliga fall
hitta fram till en formulering
som fångar in så många fall som möjligt
men ändå inte är tautologisk.

Konsten att påstå nånting
överhuvudtaget
utan att behöva lita till
andras tysta kunskap,
olika för var och en.

Ordet, påståendet,
som rigorös gissning,
ständigt förbättrad:
perspektiven vänds,
frågorna förändras
långsamt.

Hur mycket täcker
mitt påstående
i världen?

En förening för ensamstående mammor som uppstår av en slump, och upplever en blomstringstid med rekorderliga offentliga bidrag vilket medför möjlighet till ett mångfacetterat konstruktivt arbete, innan den går under efter förskingringar, inbördes groll och helt enkelt därför att dess tid är ute.

Det låter fascinerande, och är också spännande som en teveserie när prosaförfattaren Ann-Marie Ljungberg eftersinnande och ofta humoristiskt beskriver den här perioden i sitt liv, höjdpunkterna såväl som ökenstunderna. Hennes illusionslöshet gör långessän I fallinjen (Korpen, 2015) till ett viktigt stycke folkbildningshistoria och även föreningslivsskildring.

Men det som får boken att framstå som helt speciell är att den är skriven i direkt dialog med två filosofer för vilka erkännandet är en central del av förståelsen av den mänskliga tillvarons mål och drivkrafter: Hegel (1770–1831) och Charles Taylor (f 1931).

Under tiden Ljungberg drar sig till minnes skeendena, ofta koncentrerade i dramatiskt laddade minnesbilder, intensivläser hon Victoria Farelds doktorsavhandling Att vara inom sig utom sig. Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet, och citerar flitigt olika passager, konfronterar dom med sina egna erfarenheter på ett sätt som blir ytterst produktivt.

Om Hegel beskrev subjektstillblivelsen som en tämligen abstrakt process, kompletteras hans tänkande av Taylor, som framhållit att erkännandet först äger rum i samspel med andra människor, innanför dom olika institutioner och gemenskaper som samhället tillhandahåller. Där Hegel talar om dialektik, är Taylor inne på dialog, påpekar Ljungberg och hänvisar till Fareld.

Och det belysande är att dom här två nivåerna av erkännande återkommer i det dubbla perspektiv som är genomgående i Ljungbergs bokessä.

På en abstrakt, men ack så drabbande nivå är dom ensamma mammorna misskända av samhället och institutionerna. Dom missgynnas och syns inte ens, och det är det föreningen motverkar, utåt. Men på en dialogisk nivå upprätthåller deras samarbete en inbördes gemenskap som är både praktisk och maktförstärkande. Och dom två kamperna samspelar givetvis.

Särskilt intressant blir uppgörelsen med medelklassfeminismen, främst representerad av Jens Orback och Lena Sommestad, men också i form av ett kontinuerligt filosofiskt nappatag med Nina Björk. Obligatoriska pappamånader och höjda tak känns som ett hån mot den ensamstående mamma som kämpar för existensminimum medan barnets pappa håller sig osynlig eller är rent motarbetande. Dom villkoren är så olika dom officiella att Ljungberg tvekar mellan termerna “misärfeminism” och “prekärfeminism” för att framhålla att hon och hennes medsystrar befinner sig under samhällets radar.

Men här kommer Taylor in, både som teoretiker bakom den gemenskap som dom ensamstående mammorna har skapat och som nån som tillhandahåller dom deskriptiva redskapen för att kunna säga att strävan efter likställdhet inte med nödvändighet skapar jämlikhet, utan tvärtom kan fungera som extra börda på dom mest utsatta.

Som ytterst privilegierad på många olika sätt är jag djupt tacksam för den här välskrivna tankeställaren, som både reder ut samhällsskildringen till det tydligare och lyfter fram den tragiska sidan hos Hegel. Att hans optimism kring världsandens tillväxande inte utesluter många offer längs vägen, som aldrig får skåda den kommande harmoniska syntesen under sin livstid. Kanske det slutmålet inte ens finns.

“I en karg trakt som vår
motsvarar en dag om våren
en vecka om hösten

Vi la ut gödslet redan på snön,
vi plöjde ner den kvarliggande
snön i åkern för att kunna så

Vi kunde ta in stora skördar av råg
och havre”

Alain Badiou gav tidigare i år ut en liten essä i bokformat om historiens slut. Inte att historien är fulländad utan tvärtom att den period har upphört när mänskligheten hade den på sin sida.

Utgångspunkten är Lacans begrepp “det reala” som avser allt som inte låter sig tänkas och som just därför har en intensiv påverkan på tillvaron. Huvudexemplet är den dikt från femtitalet där Pasolini mediterar vid den store kommunisttänkaren Gramscis grav, den som slutar (i Arne Lundgrens översättning):

Men jag, medveten i hjärtat precis som en

som endast har liv i historien —

ska jag någonsin mer kunna verka med ren lidelse,

om jag vet att vår historia är till ända?

Badiou föreslår två förhållningssätt: dels att noga hålla koll på hur världen fungerar och ge alternativa beskrivningar; dels att satsa på lokal politisk aktion som återupprättar det undanskuffade och missgynnade. Eller rättare sagt förutspår han att såna “affirmativa” händelser kommer att uppstå spontant.

Ingen världsrevolution längre alltså. Och ett explicit erkännande från Badious sida av att tanken att “historien arbetar för oss” har haft fruktansvärda konsekvenser och hundratals miljoner dödsoffer, inte av blodtörst men i den dialektiska rationalitetens namn.

I tidiga Badiouböcker som Etiken fanns en egenartad framstegstro, byggd på “händelser” som förändrade historien och ökade världens komplexitet; ett slags evolutionslära både på samhällsnivå och individnivå. Om jag läser den här lilla boken rätt så har han backat till en position där vetenskapen och konsten inte kan befria människorna, men möjligen göra dom vaksammare.

Samtidigt som Gramscis strategiska tänkande (kring hur politikens grundval är vad som hålls för sant i ett givet samhälle) just nu är högaktuellt, mest på ytterst sorgliga vis. Extremhögern har läst in sig noga på hans skrifter, liksom vänsterpopulisterna. “Den sjätte generationens krigföring” med ursprung i Sovjet och Ryssland, som ser rapporteringen om krigshändelserna som primär, inte själva striderna.

Lokal aktivism känns inte tillräckligt. Om än nödvändigt. Badiou utlovar i bokens slutord “une passion joyeuse” som belöning för förståelsearbetet och kampen, men hur kul är det. Ungefär lika kul som ännu en ny Facebookgrupp. Och vem garanterar att den glädjefyllda passionen inte tar sig mordiska uttryck?

Jag skulle vilja komplettera hans analys med ett messianskt perspektiv. Informationsteknologin gör det möjligt att länka alla pågående frigörelseprocesser och allt politiskt förståelsearbete, pågående och tillbaka i historien, och genom spegling och igenkännande låta summan bli större än dom enskilda utbrotten.

Messias alltså inte som nånting som kommer vid historiens slut utan som en konstant kollektiv koll på alla frigörelseprocesser och deras inbördes kärna.

Moa Matthis bad mig försöka rekonstruera min slutreplik i det vindlande, improviserade samtal vi hade på Söderbokhandeln i torsdags. Här är ett försök:

Djupast sett är H.D:s Tribute to Freud en övning i antideterminism. Hon befrias från föreställningen att det är myterna som styr den mänskliga tillvaron och kan gå vidare till större stordåd. Han å sin sida söker en lärjunge för att motverka en allmän missförståelse av psykoanalysen: att det skulle handla om att individerna styrs av drifterna och begären; när beskedet tvärtom är att människorna kan bli fria att själva forma sina liv. Kom ihåg att Freud under sin metapsykologiska period noga framhöll drifternas aldrig självklara kunskapsteoretiska status. ”Vår mytologi” kallade han dom.

Erfarenhet står ofta i vägen för förändring. Det är en erfarenhet många nytillträdda chefer får att bita i. Och i bästa fall förändras själva istället. Eller kalla in en konsult som garanterat fattar nada.

Det kändes mycket meningsfullt att demonstrera utanför Riksdagshuset mot den stora nedskärningen av kulturtidskriftsstödet. Det fanns en skärmaskin, och många redaktörer visade vad som blir kvar genom att skära bort 79 %. Tyvärr blir det ju noll kvar för dom allra flesta, eftersom utgivningen omöjliggörs.

Många viktiga saker sas också. Jag fastnade för Birgitta Wallins påpekande att kulturtidskrifterna tillverkar unik kunskap, som inte begränsas till dom tryckta sidorna, även om dessa är förutsättningen.

Ett ambitiöst tidskriftsnummer gör nya sammankopplingar, ger upphov till nya tankar som sen både fortsätter och bevaras till framtiden. Nånting har förändrats. Och det märks inte i själva konsumtionsögonblicket.

Tänkandet tar nämligen mycket lång tid på sig att bli aktuellt.

Intressant seminarium om ”Världen 2030” på Utrikespolitiska institutet. (Jag är stödmedlem och får tidskrifter och seminarieinbjudningar, väldigt givande.)

Tre med bred trendkoll redovisade: Matthew Burrows, Bi Puranen och Johan Eriksson.

Den sammantagna bild jag fick är så här: Investeringarna just nu sker i tillväxtekonomierna världen runt. Det hänger samman med växande inflyttning till städerna och att allt fler blir (vad som med en förenklande överdrift kallas) medelklass. Och det leder till en värld med många centrum, som knyts samman via Internet, så att världsmakternas och dom internationella institutionernas inflytande sjunker.

Men inte ett ord sades om arbete, än mindre om klass. Människorna är i såna här översikter konsumenter och attitydbärare (två dimensioner som liknar varann på ett makroplan). Produktionen hamnar i skuggan.

Bi Puranen är generalsekreterare för den pågående attitydundersökningen World Values Survey och berättade om långsamma förskjutningar i världens värderingar längs axeln självförverkligande, med ökad tolerans som följd.

Men alla tre verkade överens om att det är tillväxten som är motorn, att politiken spelar en alltmer underordnad roll. Anmärkningsvärd var Burrows lovsång till nya former av utvinning av gas och olja. Eller Erikssons konstaterande att stater och företag alltmer blir samarbetspartners – vilket illustrerades av en privatägd rymdfarkost som dockade med en internationell rymdstation.

Det perspektiv jag hade önskat mig är huruvida en multipolär värld också kan bli multipolitisk. Om stater och regioner kan utvecklas ifred från dom nyliberala styrelseformerna kanske dom också kan utveckla nya styrelseskick, på hela skalan från diktatur till social utjämning, under hela världens överinseende, och med tät kontakt mellan olika klassintressens företrädare i olika länder.

Utställningen Skulptur efter skulptur på Moderna museet är genial både därför att en blir kär i vart och ett av dom tretton verken och därför att dom genom att tas hit på riktigt genomgår en förvandling från bild till kropp.

Michael Jackson och hans apa blickar ut över en annan Jeff Koons-skulptur, ”Balloon Dog (Red)” och på golvet ”The New Beetle” av Charles Ray: obs hur oskyddad den står.

Läser en i böcker och tidningar om Katarina Fritsch, Charles Ray och inte minst Jeff Koons står det skandalösa i förgrunden, att de vänder upp och ner på konstvärldens och kulturens hierarkier genom att utgå från massproducerade föremål och former.

Men när dom väl står där är det omöjligt att inte relatera till dom. Deras fulländning återger dom den aura som annars sägs ha gått förlorad under moderniteten. Materialen och detaljarbetet blir oemotståndligt meningsfulla, ja gåtfulla. Det uppstår ett otidsligt ögonblick, som förstärks av det enormt generösa utrymmet och av att endast två verk är inglasade eller på annat sätt avspärrade.

Två verk av Katarina Fritsch: ”Madonnenfigur” och ”Elephant”.

Skulptur av Charles Ray: ”Young Man”.

Ett högst minnesvärt ögonblick, och för Moderna Museet en återknytning till deras stoltaste historia, Duchamp och den amerikanska popkonsten. Och ett ögonblick som aldrig kommer att gå på turné. Endast på Skeppsholmen fram till i januari träffas dom verk som curatorn Jack Bankowsky önskade sig, i exakt dom versioner som föresvävade honom när han gjorde en skiss i en pappkartong för några år sen.

Den politiska taktiken siktar, inspirerad av marknadsföring, in sig på att definiera olika segment av väljarkåren, målgrupper som definieras negativt; man får absolut inte stöta sig med dom. Resultatet blir att dom övergripande målsättningarna och idealen faller bort, inte är med i bilden och således inte längre kan fungera som måttstock. Kvar blir bara egennyttan.

Jag är glad på minst två sätt över att tilldelas Sorescu-priset.

Dels så är det en verklig bekräftelse att plötsligt tillhöra en krets av författare som jag beundrar och känner släktskap med författare som jag läser inte bara för att lära mig grejer om världen utan också för att hålla koll på hur dom gör när dom sätter ihop sina texter. Att bli kollega till dom. Och det under Rumänska kulturinstitutets tak – en institution som med imponerande ihärdighet lär stockholmarna både vad Rumänien har att erbjuda och vad kultur är för nånting.

Sen minskar det inte stoltheten att bli utvald av en så här mångkunnig jury; er samlade litterära yrkeskunskap kan bara beskrivas som encyklopedisk.

Men min glädje och stolthet har en personlig dimension också. Nämligen att ni kan inte ana vad det innebär för mig att bli utnämnd till överskridare.

Länge var “överskrida” ett av mina hemliga ord: ett privat begrepp för vad jag försökte ägna mig åt och för vad jag letade efter när jag letade och letade och letade i allt konstigare böcker på allt fler språk. Överskridandet var vad jag ofta sa till mig själv att jag letade efter.

Varifrån begreppet kom vet jag inte, förmodligen från dom där extralektionerna i filosofi som gymnasielektorn Mikhel Sihver bjöd oss som var riktigt intresserade på.

I min slutuppsats efter dom lektionerna skrev jag, och det har jag sen alltid gått omkring och skämts för: “Personligen tror jag att viljan är ungefär lika fri som en fotboll.”

Men nu på sistone tror jag att jag har börjat komma underfund om vad den där nittonåringen egentligen menade. Ordet “personligen” innebar en skarp, nästan dundrande protest mot att jag inte kände igen mig själv i dom beskrivningar som fanns att tillgå. Inte i nån av dom. Jag kände mig inte situerad i filosofin. Och sen: den här liknelsen med bollen handlade inte om bollen. Den handlade om en tanke att reglerna och praktikerna och institutionerna runtomkring bollen måste göras explicita och ifrågasättas. Vad jag verkligen ville ha sagt då, 1979, var, i ungefärlig översättning: “Moralen sitter inte i vad människan gör, utan i vad hon tar för givet.”

Och det är här överskridandet kommer in, som hemlig praktik för mig då, på den tiden, och fortsättningsvis. Skrivandet och samtalet ger möjlighet att föra in till synes ovidkommande saker som förändrar hela situationen: liknelser, jämförelser, paralleller, modeller, karameller. Sammanställningen i språket av grejer som därigenom får med varann att göra, till exempel ett rim eller den stillsamma konfrontationen mellan flera till sitt väsen helt olika sätt att förklara hur världen fungerar. Sånt är för mig litteraturens kärna. Inte fiktionen. Inte avbildningen: skildringen av personer och händelser. Att överskridandet har ägt rum kan konstateras så fort det ovidkommande blivit angeläget. I mitt och många andra Sorescupristagares fall som produkt av ett gediget språkarbete, för att inte säga språkförändringsarbete. I sin tur inte alls olikt litterär översättning. Översättning är också en överskridandepraktik – bara obegripligt mycket långsammare. Det hör till saken att verbet “skríða” på isländska framför allt betyder “krypa” eller “kräla”.

Tack. Multsumesc.

Ögats och örats anpassning sammanfaller i det nätt och jämnt upplysta rummet. Dom olika ljuden sorteras ut. Gestalter visar sig vara högtalare av olika storlek och fabrikat, några av dom utplockade ur resonansen och elektriska värmeljus framför, som offerskålar. Musiken kommer överalltifrån, men örat pekar ändå ut distinkta platser. Därför är det givande att förflytta sig över det tomma golvet när väl dom andra besökarna går att urskilja, kanske stå och långsamt vrida sig runt ett par varv. Kling och klong, en lång lång mollsång, sen en monolog om vågor, däribland skrap, radioutsändningar, repliker, stråkar. Allting samstämt ungefär som wind chimes från Bali. En högtalarstapel har formen av ett kors och kastar ett kors på marken ingen får beträda, utanför cirkeln av värmeljus. Men värmeljus är fel ord. Dom är kalla och lyser inte. Jag tycker inte om dom. Allra längst onåbart bort den högsta vita stapeln, den börjar bli påträngande, hotfull, hela stämningen alltför sakral. Men ett varv till, och nu är allt skönjbart. Visan börjar om igen, klang och klong faller in, är det synkat eller slumpmässigt, finns det ett script eller tusen miljoner? Ingen broschyr ger några svar, inte heller titeln på konstverket, det heter bara ”Brian Eno: New Sound Installation”.

”Den som har ett öppet sinne befinner sig redan i paradiset.” Jag kom att tänka på det gamla talesättet när jag i eftermiddags gick omkring på Joakim Forsgrens och Mikael Goralskis unika utställning på hembygdsgården Charlottenburg i Solna, ”Restaurering av inre rum”.

Inte för att den är gullig. Tvärt om. Den före detta grannen Christer Pettersson spelar en stor roll, bland annat är hans boots utställda i en glasmonter. Och i trädgården ligger ett våldsutsatt kvinnolik under äppelträden.

Men det ena har fått ge det andra, och resultatet är häpnadsväckande. Forsgren&Goralski började med hembygdsgården, som är en levande del av utställningen, det går ofta inte att avgöra vad som är original och ditsatt, och ett av de mest spännande rummen är en installationsfantasi om Charlotte, som gav gården dess namn. Sen bjöds vissa in, många enskilda konstverk är enormt bra, till exempel en platsspecifik installation av Karin Mamma Andersson. Solna kommun tillhandahöll ur sina samlingar verk av Baertling, Dick Bengtsson, Helmer Osslund, Arne Jones.

Fruktskulptur av Shibendra Dev på ett bord fullt av böcker om konspirationsteorier – ett annat genomgående tema vid sidan av det ockulta och det Solnalokala är frågan om verkligheten, om vad som är ett original och en kopia, bland annat exemplifierat av verk av Leif Elggren och Lasse Åberg. I bakgrunden till vänster ett hittills opublicerat Christer Pettersson-porträtt av Ari Luostarinen.

Ena grannen bidrog med ett rum där det spökar, en annan med en fruktskulptur. Det ockulta är djupt närvarande, framför allt genom en maffig presentation av spiritistföreningen Edelweissförbundet, inklusive det enda bevarade konstverket av Karin Görings hand.

Det är helt enkelt som om den linjära, färdigtolkade tiden har stängts av och en annan, messiansk tid har inträtt. Som har en dörr öppen åt det namnlösa våldet, och en annan åt den gränslösa fröjden, till exempel representerad av nygjorda målningar av Åsa Waldau, känd från Knutby.

Utställningens sista dag är söndag den 7 september, så skynda! Läs mer på hemsidan!