Utställningen Skulptur efter skulptur på Moderna museet är genial både därför att en blir kär i vart och ett av dom tretton verken och därför att dom genom att tas hit på riktigt genomgår en förvandling från bild till kropp.

Michael Jackson och hans apa blickar ut över en annan Jeff Koons-skulptur, ”Balloon Dog (Red)” och på golvet ”The New Beetle” av Charles Ray: obs hur oskyddad den står.

Läser en i böcker och tidningar om Katarina Fritsch, Charles Ray och inte minst Jeff Koons står det skandalösa i förgrunden, att de vänder upp och ner på konstvärldens och kulturens hierarkier genom att utgå från massproducerade föremål och former.

Men när dom väl står där är det omöjligt att inte relatera till dom. Deras fulländning återger dom den aura som annars sägs ha gått förlorad under moderniteten. Materialen och detaljarbetet blir oemotståndligt meningsfulla, ja gåtfulla. Det uppstår ett otidsligt ögonblick, som förstärks av det enormt generösa utrymmet och av att endast två verk är inglasade eller på annat sätt avspärrade.

Två verk av Katarina Fritsch: ”Madonnenfigur” och ”Elephant”.

Skulptur av Charles Ray: ”Young Man”.

Ett högst minnesvärt ögonblick, och för Moderna Museet en återknytning till deras stoltaste historia, Duchamp och den amerikanska popkonsten. Och ett ögonblick som aldrig kommer att gå på turné. Endast på Skeppsholmen fram till i januari träffas dom verk som curatorn Jack Bankowsky önskade sig, i exakt dom versioner som föresvävade honom när han gjorde en skiss i en pappkartong för några år sen.