Glömde direktrapportera från seminarium i tisdags hos den fina diskussionsklubben Södersocialisterna. Göran Greider gästade och inledde och han framhöll att dom flesta som röstar på SD gör det av andra skäl än att dom är rasister. Därför måste vänstern erbjuda nånting mer än att bara haka på antirasismen, även om den i sig är nödvändig och en god kraft.

Sen blev det en bra diskussion, där påfallande många av dom som yttrade sig hette Göran – vilket också Monica Pourshahidi från Tro&Solidaritet syrligt konstaterade när hon inflikade perspektivet att väldigt många inte känner sig representerade av politiken, till exempel det låga valdeltagandet i Botkyrka.

Vad som istället växte fram i samtalet var strategier för att inte brännmärka SD utan istället beskriva och kritisera deras politik, ur klass- och könsperspektiv. Historikern Håkan Blomquist konstaterade kallt att dom är ett konservativt parti av klassiskt snitt, ungefär som gamla Högern.

(Och vem kan stå för att gilla nåt sånt?)

Fikat väntade, så allt hann inte bli sagt. På hemvägen tänkte jag två saker i förlängningen. Att vänstern kan bidra med att tillhandahålla en klassanalys åt antirasismen, och vice versa. Och att mycket handlar om att ta tillbaka upphovsrätten till välfärden. SD ger sken av att kunna återställa ett fungerande samhälle. Men det där är bara parasitär nostalgi, därför att vi som gjorde jobbet är dåliga på att ta åt oss äran.

Det här är förstås inga avancerade eller ovanliga tankar. Göran Rosenberg föreslår i en bok han skrev på engelska om hur det går till att vinna över väljare från högerextremismen att det är läge att göra välfärdsstaten till grundläggande nationalmyt.

Och Mats Wingborg har sen länge, bland annat i två folkbildande böcker, lanserat strategin att bekämpa rasismen genom att fokusera på politiken.

I En röst på SD är en röst på högern – om varför arbetarklassen bör sky Sverigedemokraterna (förlag: Katalys) beskrivs med statistik, citat och analyser deras verkliga politik och vem den gynnar.

Men argumentationen har också en intressant undertext; nämligen att föreslå tanken att främlingsfientligheten mest är en politisk strategi, även om många i partiet tar den på allvar och säger och gör vedervärdiga saker.

I sin diskussion av vad som är SD:s kärna presenterar Wingborg i slutklämmen följande prioritering:

… den ideologiska kärnan består av en nationalkonservativ dröm om ett auktoritärt och enhetligt samhälle. I ett sådant perspektiv skulle kritiken mot invandring och mångkulturalism snarare vara politiska medel underställda ett politiskt mål.

Det är en rimlig tanke. Högerpopulismen behöver en fiende av lägre stående sort, men vilka som drabbas kan variera över tid och plats. Dessutom är främlingsfientligheten oftast så känslokall och grund, liksom inte riktigt på allvar. Även om de som utnyttjar den leker med elden och kan frammana monster och atrofiera hela demokratier.