Skiljeteckensboken av Siv Strömquist kommer att ligga på många skrivbord framöver, därför att den ger konkret vägledning om hur skribenten kan kommunicera med sin läsare via de verktyg som det tryckta skriftspråket tillhandahåller. En kan använda den som uppslagsbok, till exempel för var mellanslagen runt olika tecken bör sitta; som samtalspartner, till exempel inför att bestämma sig för hur en ska använda kursiveringar i en viss bestämd text; och som inspirationskälla – ty den allmänna andan är ungefär som i 1. Korintierbrevet:10: ”Allt är tillåtet – men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet – men allt bygger inte upp.”

Strömquist tillhör samma skola av språkbeskrivning som (den lite oförtjänt sidsteppade) Svenska Akademiens grammatik (SAG). Det handlar inte längre om att stifta eller formulera regler, utan om att se språket som någonting som används kommunikativt, ofta på vis som är väldigt situationsberoende. En bärande teoretisk grundval är det perspektiv inom språkvetenskapen som kallas ”pragmatik”, och som går tillbaka på Wittgensteins språkfilosofi – på tanken att språkliga betydelser absolut inte kan fixeras på förhand.

Vilket alltså även gäller för skiljetecknen och för den mångfald av andra slags typografiska verktyg som Skiljeteckensboken presenterar. Beskrivningen av de vanligaste interpunktionstecknen som vore de läsinstruktioner kan exemplifieras med den här bruksanvisningen för semikolon:

”Lugn, sluta inte läsa; det kommer mer! Det vill också säga: Se sambandet!”

(Observera den skickliga användningen av det som ska exemplifieras, boken är alldeles lagom full av sån humor…)

Men innehållet handlar alltså om mycket mer än bara interpunktion. En av Strömquists bestående insatser har varit att framhäva styckeindelningens roll i den språkliga framställningen, som strukturerare av informationsflödet, och den visdomen lyckas hon även här förmedla på ett inspirerande vis, genom diskussioner, närläsning av ett avsnitt ur Tunströms Juloratoriet, och till och med en redovisning av hennes egna strategi i just den här boken:

 

”[Jag har] valt att över lag arbeta med korta stycken som vart och ett omfattar en specifik rekommendation, förklaring eller regel. Allt för tydlighetens skull. Men, i andra texter kan korta stycken ha en helt annan funktion.”

 

Boken rymmer även nyttig information om andra typografiska konventioner, om diakritiska tecken (som prickarna över ö eller cediljen ç) och hur en får upp dem på skärmen, och till och med om smilisar!

Det enda jag tycker är en överloppsgärning är layoutråden: anvisningarna för hur texten bäst disponeras på boksidan. Den kunskapen lämpar sig inte lika bra för pedagogisk beskrivning, särskilt enär många av de viktigaste egenskaper som verkligen ökar en texts läsbarhet är så små att de bara kan uppfattas och fixas till av grafiska proffs. Det hade varit mycket lämpligare med en uppmaning till maximal enkelhet, och handgripliga råd om hur en fil bör se ut när den lämnas till sättning.

I synnerhet bidrar Strömquist till att sprida mellanrubriksjukan: hon uppmanar till en hierarki av underavdelningar med rubriker i olika stilgrader. Men sånt skapar bara förvirring hos läsaren. Det är till stor hjälp i skrivprocessen; men innan man inviger ett hus är det tillrådligt att plocka bort byggnadsställningarna.

Dock är detta en mycket liten bock i kanten; boken som helhet är en riktig gåva, en guide till de resurser som generation efter generation av typografer och tryckare har skänkt oss, och som faktiskt inte alls utnyttjas i tillräckligt hög grad!

John Swedenmark

Skiljeteckensboken. Skiljetecken, skrivtecken och typografiska grepp
Siv Strömquist
Morfem förlag, 2013

[Texten ursprungligen publicerad i Med andra ord]