(Sammanfattning av föredrag i Oslo och Bergen 1996)

”Eine hermeneutische Methode gibt es nicht.”
Gadamer

I mina två presentationer vid Nordisk lyrikseminar försökte jag lysa en väg in i Magnus William-Olssons författarskap med hjälp av det språkvetenskapliga begreppet ”utsägelse” (fr. énonciation). Att avstå från den mer traditionella retorisk–tematiska analysen kändes imperativt, eftersom det hos Magnus William-Olsson så starkt handlar om en poesi som bygger på att bringa olika slags verkligheter till ett möte vars utgång ingen känner. En traditionell skoltolkning typ ”A=B”, där A är en isolerad bit av dikten och B nånting annat innenför eller utanför texten, är som oftast en ekvation av ytterst kort varaktighet och med låg relevans.

Man kan försås hävda att dylikt är en hållning som är förlamande, att det ju blir fråga om ”tolkning” bara man överhuvudtaget säger sig villig att uttala sig om en dikt – annorlunda formulerat att det ligger i kommentarens lineära logik att bara kunna fokusera på en sak åt gången. Det var av just den anledningen jag ville understryka att vad jag hade att erbjuda blivande lyrikläsare inte alls var några resultat, utan en princip för att situera dikten på en dialogisk axel – JAG/DU, och därefter ”med livet som insats” observera korrespondenser och resonanser mellan olika verkligheter – åtskilda livssfärer och diskurser i förblandning ”i diktens nästan förintande ansats”.

Emellertid och tillika fanns det, även om huvudmålet var att ge läsningen av dikterna en lämplig ram, ett element av protest i mitt upplägg. Jag har länge i min essäistik benyttjat mig av diskrepansen mellan dikternas inneboende ”Du musst dein Leben ändern” och institutionernas aktiva kamp för att kontrollera dikterna och via den retorisk-tematiska analysen förslava dem till ett på förhand definierat kanoniskt innehåll istället för att ge dem en kropp, en röst, en sårbar förälskad osäkerhet.

Det var därför självklart för mig när jag planerade mitt inlägg att jag skulle uppträda utan manuskript och ävenså utan skyddsnät. Att läsa upp från papper vore att lägga ett monologiskt akademiskt raster över strävan till dialog, kallelse och slump. Jag hade därtill gjort bedömningen att det låg i studenternas intresse att konfronteras med olika slags sätt att förhålla sig till dikten, varav mitt då skulle representera det outrerade. När arrangörerna i efterskott vägrade att betala mig någotsomhelst arvode för fyra dagars hårt arbete, med hänvisning till att jag ”inte hållit något föredrag”, förstod jag att jag hade lyckats alltför väl.

Det är ett franskt initiativ, framför allt från Émile Benveniste (1901–1975) att utvidga språkvetenskapen till att även inrymma utsägelsen, kort sagt den ofrånkomliga funkt från vilken språkhandlingen utgår, och som vi visserligan alltid kan beteckna med ord som ”här” och ”Nu” men som mestadels är för självklar för att märkas. Det mest påfallande är väl verbets olika tempusformer, som bäst förstås utifrån sina respektive förankringar i ett närvarande eller svunnet utsägelseögonblick.

Viktigast i samband med utsägelsens apparat är kanske växlingen mellan första och andra person, mellan ”jag/vi” och ”du/ni”. Bägge polerna är inbegripna i varje språkhändelse, om än stundom dolda bakom ett objektivt berättande i tredje person. Varje text, varje utsaga har minst en avsändare och minst en mottagare och det är alltid intressant, inte minst som bekant vid retoriska analyser, att i varje ögonblick fråga: Vem talar/skriver och till vem? Osäkerheten är stor där man minst anar det. Poesin sätter då den fundamentala likheten och därför utbytbarheten mellan olika du/jag-konfigurationer i system.

Jag byggde upp mina två inlägg kring Gadamers välfunna titel på boken om en diktcykel av Paul Celan: Wer bin Ich und wer bist Du? (1985) vilken enligt Rimbauds formel ”JE est un autre” lika gärna skulle ha kunnat heta ”Wer ist Ich und wer ist Du?” för att på så vis framhäva karaktären av Rätsel och gåta. Men då hade å andra sidan läsaktens inblandning i i dikten hamnat i skymundan. Genom högst uppfinningsrika närläsningar bevarar Gadamer Celans teknik för att låta bestämda ögonblick och evigheter sammanträffa, för att låta världarna mötas i tillbedjan och växande, förstörelse eller straff.

Det här poetiska sammanträffandet kan förstås också kallas ”intertextualitet”, men då blir perspektivet att det handlar om relationer mellan texter, döda filologiska objekt – inte relationer mellan utsägelser.

Mitt första exempel var att utifrån Magnus dikt ”Dess sötma” relatera versformen – rondellen – inte så mycket till det provencalska ursprunget som till den underliggande trefaldiga magiska språkhandlingen, och sen, med denna koppling som fundament, antyda de psykologiska återverkningarna av diktens spegelsymmetriska struktur. På papperet bygger rondellformen på att identiska rimmade rader upprepas i omvänd ordning och att slutet är lika med början. En trubaduruppfinning som både kan laddas med lojt världsförakt och klaustrofobisk kosmogoni.

Om vi betecknar raderna med bokstäver får stroferna i ”Dess sötma” schemat ABCDEFBADCFEA. Varje strofs konkreta ram är alltså en treledad upprepning där ett itererat budskap om död och oundgänglig förgänglighet förmedlas från talaren till lyssnaren och blir olycksfullare för var gång och till slut, i och med det magiska tretalet, fullbordas; övergången från loiv till död får sin arkitektur i själva tretalet. Härmed dödförklarar jag dig. Härmed dödförklarar jag dig. Härmed dödförklarar jag dig.

I detta perspektiv – forcerad övergång från död till liv – blir de många intrikata speglingseffekterna betydelsebärande på ett porlande, nästan subliminalt vis. Om vi bara – som ett prövande tvärsnitt – beaktar det första betonade ordet i varje rad i fjärde dikten, uppstår ett hisnande spel av språkljud och semantik: himmel–stjärna–lemmar–hjärtat–älskande–kärlek–stjärna–himmel–hjärtat–lemmarna–kärlek–älskande–himmel. Blotta vetskapen att dylika transaktioner försiggår dikterna igenom, ett slags illegal gränshandel, förstärker kusligheten utan att den därför blir nämnbar.

Det är en himmel i ditt inre som förmörkar dig
Den vita stjärnan virvlar i sitt vita sår
Och lemmarna blir väldiga som trädens skuggor
Men hjärtat vätskar innerligt, likt dagg, ditt ursprungs ord

Det finns ett älskande vars skörd är frånvaro och hunger
Det finns en kärlek som gör mörkret brinnande
Den vita stjärnan virvlar i sitt vita sår
Det är en himmel i ditt inre som förmörkar dig

Men hjärtat vätskar innerligt, likt dagg, ditt ursprungs ord
Och lemmarna blir väldiga som trädens skuggor
Det finns en kärlek som gör mörkret brinnande
Det finns ett älskande vars skörd är frånvaro och hunger

Det är en himmel i ditt inre som förmörkar dig

Beträffande huvudfrågan ”Vem är jag och vem är du?” i ”Dess sötma” vill jag helt enkelt föreslå en öppen lista av möjliga par, och då i synnerhet reversibla såna, reciproka relationer typp far–son, författare–läsare.

Utsagorna är av tre kategorier, musikaliskt omväxlande:

Aforistiska påståenden med allmänmänsklig giltighet. De sätter in skeendet i dikten i en ödesdimension, som omfattar båda talare och lyssnare och läsare.

Illusionslösa beskrivningar av kroppsligt förfall. Där det konstaterande tonfallet erotiseras med klangliga medel, så att döden blir lika söt som motbjudande.

Landskapsiakttagelser med potentiell symbolisk tyngd. Som dessutom skapar ett djup i bilden: tingen och detaljerna stannar i ett utsatt fält mellan blicken och ett outhärdligt obevekligt ljus.

Med andra ord en triangel evigt/gnomiskt – kroppsligt/beskrivande – topografiskt/emblematiskt. Och intressanta förskjutningar i deras inbördes kraftspel beroende på hur man besvarar frågan efter Jag/Du.

De möjliga Jag/Du-paren är bland annat:

En levande son till en döende far (”Do not go gentle into that good night”, som Inger Elisabeth Hansen påpekade på kafferasten).

En far till en son i förtid om människolivets begränsningar.

En mor till ett barn om att dess ofärdighet kommer att gå över vid inträdet i språket, ett slags vaggvisa.

Döden och livet till varann i rivaliserande dialog, som i barockpoesi.

Gud till människan, möjligen med förmedling av en predikant.

Den samlade mänskliga erfarenheten som samtalar med sig själv.

Humanism som inte väjer för det äckliga.

Nåns inre uppgörelse med sin dödlighet.

Men så finns också den ofrånkomliga metadimensionen, att dikten refererar till själva läshändelsen, så att inledningsraderna ”Det att färdas mot ett okänt skall förgöra dig / och att i tysthet överlämna sig åt det” etablerar ett kontrakt med läsaren om att han/hon nu kommer att färdas mot sin egen förintelse genom att ge sig in i dikten, göra den till sin och på så vis förändras. I dikten är inte heller döden ett självklart namn på Något. Däremot att dikten omger och/eller griper efter ett outhärdligt Något som vi bland annat kallar för Döden. I själva verket så rimmar diktens ingående kroppslighet väl med det katharsis-förlopp som dikten orsakar i mig vid varje genomläsning eller -lyssning. Varje gång jag överlämnar mig i tysthet är jag den som dör och den som överlever.

Under seminariet fick dikten slutligen en annan roll, den uttalade sig bestämt om hur det är att underkastas tolkningsprocessen. Att utsättas för kollektiv förståelse är en förödmjukelse som minner om sjukdomens grepp. Men ibland måste vi samlas runt dissektionsbordet.

Publ i Nordica Bergensia 12, 1996