Utställningen ”Krigsspel” på Armémuseum får verkligen igång mig. Först en avdelning med brädspel från hela världen, som bland annat visar schackets krigiska rötter innan dom nuvarande reglerna abstraherades fram. Jag minns min egen klåfingriga karriär: aldrig nånsin bra men fascinerad i grunden av den logiska kraftmätningen som antingen leder till jämvikt eller undergång, men där misstaget som förstör allt ständigt ligger på lur. Dessutom lärde jag mig att sitta djupt koncentrerad sex timmar i sträck, vilket inte är en dålig kunskap i vår spattiga tid.

Västerlandet mot morerna!

I alla bra spel finns en vändpunkt, en peripeti, där slumpen slår över i obönhörlighet (som sen alltså kan schabblas bort). Det där framkommer också i utställningens andra två fascinerande delar: om simulerade krigsspel som del av militärutbildning (ja till och med krigföring) och om sällskapsspel med krigsmotiv. Fältslag på kartor har pågått från artonhundratalet fram till fjolårets övning ”Slaget om Arlanda”, med spelpjäser som representerar trupper och materiel. Sen en hel vägg med kartonger till spel som bygger på alla historiens fältslag, där alla detaljer finns med men där utgången kan bli helt annorlunda än i verkligheten.

För spelen måste tillföras en faktor av osäkerhet, till exempel genom att slå med tärningar. Annars går allt sin gilla gång, och förloppet tas över av förutsättningarnas inre logik. Spelpjäser och regler tar kommandot. Ett exempel på det är att Tyskland efter flitigt krigsspelande var övertygade om att Frankrike kunde erövras på fyra veckor, vilket sen inte visade sig stämma när Första världskriget bröt ut. Tiden blir liksom självgående när slumpen inte lägger sig i. Abstraktionen dödar.

Med en jättesnygg övergång anför utställningen Clausewitz militärhistoriska begrepp ”krigsdimma” (att ingen enskild kan överblicka hela slagfältet) som konstruktionsprincip för sällskapsspelen: och i synnerhet moderna som Risk och Warhammer.

Moraliskt då, om en är antimilitarist och ser överallt hur det institutionaliserade våldet deformerar sina utövare och dödar oskyldiga? Jag blir stärkt i mina övertygelser av den här både intelligenta och snygga utställningen. Tror till och med att min analysförmåga av samtidshändelser som folkmordet i Syrien vässas.

Spel är ett högst speciellt sätt att förstå världen, vilket bevisas av sannolikhetsteoretiker genom alla tider, inklusive Keynes, och av det filosofiska intresse som ägnats spelet och leken av en brokig uppsättning tänkare som Bachtin, Caillois, Benveniste, Wittgenstein, Gadamer, Lotman och Derrida. Jag skulle förmodligen kunna sätta ihop en antologi i ämnet!

Spelet/leken (i många språk är det ju samma ord) ger en simulerad modell med en ovärderlig tidsdimension av verklighetens förlopp och utbyten. Mestadels är vi ju inte medvetna om att vi spelar, men perspektivet ”spel” kan lyfta blicken och göra verkligheten begripligare. Den tröghet som finns i livet och samhället blir involverad.

Kriget är en grundläggande metafor i hela samhällsförståelsen. Men genom att förstå kriget som spel kommer vi närmare dess praktik och förstår metaforen bättre. Inte minst tillämpningar inom ekonomisk teori. Till exempel dom psykologiska studier som vederlägger grundantagandet om konsumentens rationalitet.

Men vad jag hade önskat mig i utställningen, just med det här slumpperspektivet i fokus, vore Sam Loyds berömda schackproblem om Karl XII i Turkiet. Han blir presenterad för ett problem: matt i två drag, kommer på lösningen – men så slår en förlupen kula ner och soparbort en av pjäserna. Då är det matt i tre drag, utropar kungen – då kommer ännu en kula som tar bort ännu en pjäs … och istället är det då matt i fyra drag!

Det här är ingen kritik; det är snarare en positiv respons på vad jag lärde mig – och inom kort ska jag dit igen!

Dom låga räntorna gör det mycket lönsammare att köpa andra företag och plundra dom än att investera.

Därför finns det mångmångdubbelt fler pengar i omlopp än det finns grejer att köpa för dom.

I brist på säkerheter skapar datorerna serier av skuldförbindelser som omsätts med en hastighet ingen kan överblicka.

Dom fiktiva pengarnas övertag är så starkt att våra besparingar ständigt blir mindre och mindre värda.

Vi själva blir också mindre och mindre värda.

När den stora kraschen kommer snart är i stort sett all egendom i händerna på ett fåtal aktörer.

Och det visar sig då att vi inte ens äger det vi trodde att vi ägde. Åtminstone kommer det inte att gå att sälja annat än till förnedrande underpriser.

Det är den stora ombörjardagen. Inget ståtligt maktövertagande.

Dom gamla grejerna blir som nya. Blyertspennorna och berättelserna. Torgen. Biblioteken.

Sen så kommer teknologin inte att försvinna helt. Men den blir helt opålitlig. Du får kontakt med vissa, men inte med världen. Du kommer att få resa, men inte till hela världen.

Världen blir liksom nånting som är förbehållet ett litet fåtal.

Och det är lika bra att börja leva som om detta redan har hänt. Kanske har det till och med gjort det.

Kanske lever vi redan bara i kroppsminnena. Dom viskar till oss sånt vi har upplevt tillsammans med andra, sånt vi har läst.

Men väldigt tyst. Mitt i allt larmet.

/Flöjtmusik in här/

Reaktion på artikeln Les remèdes toxiques
à la crise financière av ekonomen Cédric Durand
i februarinumret (2017) av Le Monde Diplomatique. 
Han står dock inte bakom den avslutande
framtidsvisionen, utan den har  hämtats från min egen
pågående domedagsforskning.