Den politiska taktiken siktar, inspirerad av marknadsföring, in sig på att definiera olika segment av väljarkåren, målgrupper som definieras negativt; man får absolut inte stöta sig med dom. Resultatet blir att dom övergripande målsättningarna och idealen faller bort, inte är med i bilden och således inte längre kan fungera som måttstock. Kvar blir bara egennyttan.
Månad: september 2014
Ny rytmforskning
Septembernumret av Science&Vie har en intressant översikt på den senaste rytmforskningen. Hittills har det antagits att de djur som kan modulera rösten också har ett rytmsinne. Nu är det många som går längre och hävdar att kroppens egna pulsar (hjärtslag, hjärnvågor) ligger till grund för uppkomsten av sånt som sång och språk och kommunikation. Metronomer som anpassar sig till yttervärlden. Nicolas Escoffier vid universitetet i Singapore forskar i neuronal synkronisering med mätningar och experiment. En utifrån kommande rytm kan till och med öka den kognitiva kapaciteten!
Det finurliga med det här är det samspel som anpassningen ger. Kroppens rytmer kommunicerar med omgivningen, och kan samverka.
Inflytelse
Ingen författare nu har starkare inverkan på litteraturen just nu än Anne Carson, den spränglärda kanadensiskan som spränger alla litterära former. Dom två titlar som finns på svenska (i översättning av Mara Lee), Röd självbiografi och Makens skönhet, dyker upp lite varstans, ofta citerade. En av dom allra senaste är ett litet häfte som handlar om översättning, fast egentligen om litteraturen som förvaltare av katastrofen, interfolierat med kvasiantropologiska anteckningar om en folkspillra, kykladerna, och med illustrationer av en siciliansk konstnär, Lanfranco Quadrio.
Alltsammans är lika fundamentalt galet som klokt. Och det är omöjligt att inte drabbas. Att läsa Carson är som att få en röd boll i huvet.
Som ett gift
”Men det handlar inte bara om att leva sida vid sida. Att samexistera under såna villkor [som på Mauritius på fyrtitalet] förutsätter en förståelse av vad det är som kan stöta den andre.”
I en underbar (men inlåst) intervju i Le Monde den 11 september återberättar Jean-Marie Gustave Le Clézio sin mångkulturella uppväxt på Mauritius, sina resor världen över, sina undersökningar av tidigare historiska epoker (franska revolutionen, 1930-talet). Det blir en stor hyllning av människors förmåga att leva tillsammans, de möjligheter det ger, men också risken för att dödliga monokulturer tar över:
”Det är oroande att se hur extremhögern och vissa delar av högern argumenterar som vore det inbördeskrig. Det är som ett gift, det framhäver känslan av växande fara och pekar ut syndabockar.”
Tacktal vid mottagandet av Marin Sorescu-priset 25.9 2014
Jag är glad på minst två sätt över att tilldelas Sorescu-priset.
Dels så är det en verklig bekräftelse att plötsligt tillhöra en krets av författare som jag beundrar och känner släktskap med författare som jag läser inte bara för att lära mig grejer om världen utan också för att hålla koll på hur dom gör när dom sätter ihop sina texter. Att bli kollega till dom. Och det under Rumänska kulturinstitutets tak – en institution som med imponerande ihärdighet lär stockholmarna både vad Rumänien har att erbjuda och vad kultur är för nånting.
Sen minskar det inte stoltheten att bli utvald av en så här mångkunnig jury; er samlade litterära yrkeskunskap kan bara beskrivas som encyklopedisk.
Men min glädje och stolthet har en personlig dimension också. Nämligen att ni kan inte ana vad det innebär för mig att bli utnämnd till överskridare.
Länge var “överskrida” ett av mina hemliga ord: ett privat begrepp för vad jag försökte ägna mig åt och för vad jag letade efter när jag letade och letade och letade i allt konstigare böcker på allt fler språk. Överskridandet var vad jag ofta sa till mig själv att jag letade efter.
Varifrån begreppet kom vet jag inte, förmodligen från dom där extralektionerna i filosofi som gymnasielektorn Mikhel Sihver bjöd oss som var riktigt intresserade på.
I min slutuppsats efter dom lektionerna skrev jag, och det har jag sen alltid gått omkring och skämts för: “Personligen tror jag att viljan är ungefär lika fri som en fotboll.”
Men nu på sistone tror jag att jag har börjat komma underfund om vad den där nittonåringen egentligen menade. Ordet “personligen” innebar en skarp, nästan dundrande protest mot att jag inte kände igen mig själv i dom beskrivningar som fanns att tillgå. Inte i nån av dom. Jag kände mig inte situerad i filosofin. Och sen: den här liknelsen med bollen handlade inte om bollen. Den handlade om en tanke att reglerna och praktikerna och institutionerna runtomkring bollen måste göras explicita och ifrågasättas. Vad jag verkligen ville ha sagt då, 1979, var, i ungefärlig översättning: “Moralen sitter inte i vad människan gör, utan i vad hon tar för givet.”
Och det är här överskridandet kommer in, som hemlig praktik för mig då, på den tiden, och fortsättningsvis. Skrivandet och samtalet ger möjlighet att föra in till synes ovidkommande saker som förändrar hela situationen: liknelser, jämförelser, paralleller, modeller, karameller. Sammanställningen i språket av grejer som därigenom får med varann att göra, till exempel ett rim eller den stillsamma konfrontationen mellan flera till sitt väsen helt olika sätt att förklara hur världen fungerar. Sånt är för mig litteraturens kärna. Inte fiktionen. Inte avbildningen: skildringen av personer och händelser. Att överskridandet har ägt rum kan konstateras så fort det ovidkommande blivit angeläget. I mitt och många andra Sorescupristagares fall som produkt av ett gediget språkarbete, för att inte säga språkförändringsarbete. I sin tur inte alls olikt litterär översättning. Översättning är också en överskridandepraktik – bara obegripligt mycket långsammare. Det hör till saken att verbet “skríða” på isländska framför allt betyder “krypa” eller “kräla”.
Tack. Multsumesc.
Brödutvärdering
Sen i somras har jag gjort samma enkla bröd.
Ett kvarts paket jäst löses upp i 1 dl rumsvarmt vatten. Efter en stund tillsätts 5 dl vatten till och 9 dl vetemjöl och detta blandas i bakmaskin. Därefter 4 dl grovt rågmjöl och nån liten krydda. Bearbetas på låg hastighet i 10 minuter, 15 gram flingsalt tillsätts och alltsammans får gå på högre varv i 2 minuter. Läggs i oljad bunke och får jäsa med gladpack över i minst 4 timmar. Stjälps upp på oljat bakbord och delas i 1, 2 eller 3 delar som viks med två slag och formas till längder som får jäsa upp under duk i 40 minuter innan dom sätts in på het plåt i 250 grader, som sänks till 210 grader efter fem minuter. Gräddas i 25-40 minuter beroende på tjocklek och får svalna på galler under duk.
Nåväl – grejen är att det blir olika varje gång.
Färg, skorpa, konsistens, pipighet, smak. Aldrig dåligt, men alltid annorlunda.
Betyder det här att jag borde frångå tanken på recept och inrikta mig på att träda i dialog med degen på en annan nivå? Det måste vara yttre faktorer som spelar in. Mjölsorter, mjölets kondition, lufttryck, luftfuktighet, lufttemperatur…
Att börja med den mindre mängden och arbeta in mera mjöl på känsla. Och avsluta bearbetningen på bakbord, med fingrarna, för att verkligen höra vad degen vill?
Efter bokmässan vidtar hur som helst en period av italienskt bröd på fördeg.
Rapport från Fylkingen
Ögats och örats anpassning sammanfaller i det nätt och jämnt upplysta rummet. Dom olika ljuden sorteras ut. Gestalter visar sig vara högtalare av olika storlek och fabrikat, några av dom utplockade ur resonansen och elektriska värmeljus framför, som offerskålar. Musiken kommer överalltifrån, men örat pekar ändå ut distinkta platser. Därför är det givande att förflytta sig över det tomma golvet när väl dom andra besökarna går att urskilja, kanske stå och långsamt vrida sig runt ett par varv. Kling och klong, en lång lång mollsång, sen en monolog om vågor, däribland skrap, radioutsändningar, repliker, stråkar. Allting samstämt ungefär som wind chimes från Bali. En högtalarstapel har formen av ett kors och kastar ett kors på marken ingen får beträda, utanför cirkeln av värmeljus. Men värmeljus är fel ord. Dom är kalla och lyser inte. Jag tycker inte om dom. Allra längst onåbart bort den högsta vita stapeln, den börjar bli påträngande, hotfull, hela stämningen alltför sakral. Men ett varv till, och nu är allt skönjbart. Visan börjar om igen, klang och klong faller in, är det synkat eller slumpmässigt, finns det ett script eller tusen miljoner? Ingen broschyr ger några svar, inte heller titeln på konstverket, det heter bara ”Brian Eno: New Sound Installation”.
Apropå en Baudelairerecension
Kritik är inte kategorisering; det är det skriftliga (eller muntliga) bejakandet av konstens förmåga att lösa upp alla kategoriseringar och sätta dom i arbete på nytt.
Xerxes (Händelopera på Artipelag, Gustavsberg)
Lars Rudolfssons sceniska minimalism möter barockmusikens förkärlek för upprepningar. Resultatet blir en oändligt spännande föreställning där ögonblicken tänjs ut och känslorna förvandlas inifrån; under ett recitativ (talsång med bara sparsmakat ackompanjemang) kan affekterna glida över i varann, resignation bli till hämndlystnad eller triumf bli till ödeläggelse. Och musikerna – ett sällsynt internationellt uppbåd – deltar dialogiskt, dom genomför inte bara partituret utan samspelar med scenen, till exempel i många ytterst effektfulla pauser.
Jag har alltid beundrat Lars Rudolfssons förmåga – oavsett om det handlar om talteater eller musical – att skala bort allt annat än det viktiga och sen aldrig låta det viktiga vara statiskt, utan djupna. På många sätt jobbar han mer som en filmregissör; ansiktena och dekorelementen är liksom i närbild hela tiden. På så sätt blir minsta skiftning djupt betydelsefull; till exempel lämnas ingen entré eller sorti åt slumpen, utan när en person går på eller av scenen uttrycks alltid nånting, ofta överraskande.
Ett avsnitt i en barockopera består av att samma melodi och samma ödesmättade ordbroderier upprepas oändligen. Rudolfsson och dom eminenta sångarna/skådespelarna tillfogar kroppsliga uttryck och miner som är hämtade överallt annanstans ifrån än den retoriska och hovmannamässiga sagovärld som berättelsen skildrar. Från den konflikten hämtas en dynamik som driver varje scen framåt-inåt, låter den bli mättad, färdigförvandlad.
Att sånginsatserna är så förstklassiga att en understundom bara kan koppla av och lyssna gör inte det hela sämre. Och den fyrapersoners armén i Star Trek-outfit – omväxlande kör, balett och figuranter – lika underbar som skräckinjagande.
På så vis skildras i detalj en värld där känslorna styr, men är förhandlingsbara så fort omständigheterna så kräver. Likt molnen kan dom skockas och skingras; endast makten är absolut, till slut förstår mänskorna dess fordringar, och lyder.
Amatörer
Träffade grannpojken A. för första gången på över tretti år.
Allt var som vanligt.
Vi pratade om översättning och virkesmätning.
Vi pratade om folk vi känner och en del av dom har dött.
Vi nämnde platser vi minns men som inte finns längre.
Vi pratade om när SJ fungerade.
Vi pratade om politik, och viljan att se ett jämlikare samhälle har ökat och förtydligats hos oss bägge genom åren och erfarenheterna, trots att utvecklingen otvetydigt varit till dom rikas fördel och drabbar allt fler med osäkra anställningar eller ingen anställning alls.
A. berättade om organisationen kring att anordna en enkel skidskyttetävling, det behövs minst femti funktionärer för att allting ska fungera.
Jag hann inte kontra med att berätta om arbetet kring att hålla poesin levande, fastän det finns stora likheter, det får bli nästa gång, förhoppningsvis om inte alltför länge.
Essäistik
Det finns inget öde, i bemärkelsen principer eller viljor som styr historiens tillfälligheter. Alla stolta program kommer på skam eller förändras med tiden. Men spådomskonsten ger möjlighet att forma en realistisk hypotes om vilka krafter som står mot varann i ögonblicket, deras styrkeförhållanden och möjligheter. Det vore alltså fullt möjligt att t ex spå Ukrainas framtid i kort. Inte därför att den skulle finnas skriven i stjärnorna, utan därför att en spådom tillhandahåller en ytterst komplex bild, som pockar på kunskap för att bli begriplig. Ett långvarigt arbete, förmodligen överlägset teoretiska ingångshypoteser eller ideologier, med deras oredovisade bagage av dolda förhandsantaganden. Den bild korten skulle ge vore helt arbiträr, men den satte igång en förutsättningslös förståelseprocess som sög åt sig och ordnade tillgänglig information, som skickade ut en att söka efter nya kunskaper. På många sätt är spådom en Bayesiansk analys, eller blir det efterhand, mer ju mer en vet, ju envetnare. Litegrann som att skriva, faktiskt. När texten väl är färdig upptar ingångshypotesen, ”idén”, minimalt utrymme; det mesta är annat stoff, som den bara uppmuntrade fram.
Sprängskiss
Grammatikern är min djupaste identitet som intellektuell. Allt annat är översättningar.
Eftervalsbrev
Jodå, det känns väl sådär. Drygt var åttonde väljare röstade på ett nostalgiskt högerparti, vars enda analys och program är att minska invandringen. Oklart hur många som egentligen tror på att det är där felet ligger; jag gissar att ”invandringskritiken” mest är ett slags medlemskort som skapar grupptillhörighet för dom som inte känner sig representerade av politiken, och som misstror eliterna. ”Ställ upp på den här analysen, uttryckligen eller antydningsvis, och du får en tillhörighet som avgränsar sig mot dom högst upp och längst ner, och som ger rätt att känna harm, att känna sig bestulen på livet så som det en gång var, förr.”
Inte olikt en trosbekännelse, faktiskt.
Problemet är att det förmodligen inte stannar vid en gest. Uppdelningen i ett vi och ett dubbelt dom är ett djävulskontrakt, vars efterräkningar brukar ha en tendens att bara växa. För det första väcks människors inneboende destruktiva krafter, avund och hämnd, framför allt genom att riktiga galningar och skurkar får chans att leva ut och ta täten, så att hela samhällstonen blir mer hatisk. För det andra sätts samhällets moraliska kompass ur spel, så att det inte längre går att lita på institutionernas oförvitlighet. Bristen på vägledning skapar ett slags korruption, där moraliska ställningstaganden, till exempel för allas lika värde, plötsligt blir en privatsak, ett undantag.
Och dom två i samverkan: ondskan och likgiltigheten, kan skapa en strömvirvel som raserar hela samhället. Vi ser runtom i världen exempel på stater som blir onda, så till den grad att demokratins och de mänskliga rättigheternas landvinningar omintetgörs.
Jag får en allt starkare känsla av att tillhöra en minoritet inringad av å ena sidan brutalitet å andra sidan likgiltighet; en minoritet som inte alls har nån självklar vi-känsla, eftersom samhällsidealen har monterats ner från samhällets centrum, dom har blivit ord som kan betyda vadsomhelst och rättfärdiga vadsomhelst – för att istället förvisas till den enskildes privata moraliska omdöme.
Mina ideal lever i exil inom mig och vill snarast ha kontakt med andra i samma situation.
Det är det postpolitiska tillståndet. Hat kan ge en vänner och tillfällig livsmening. Men för tron på samhällsbygget som utjämnare och rättviseskapare finns det just nu inget självklart medlemskort, ingen gest som samlar. ”Vänster” betyder ingenting längre, när kampen inte längre står mot en ”höger” utan mot likgiltigheten, och mot risken för att ondskan ska sippra in underifrån, manifesterad i hat mot dem som befinner sig allra längst ner.
Men ”socialism” betyder fortfarande nånting. Även om ordet just nu kanske är misskrediterat och framför allt inte riktigt tas på allvar så har det stora chanser att återupprättas. Det föreligger en paradox som är en stor utmaning: Hur gick det till när viljan att bygga ett samhälle för alla förvandlades till en privat åsikt? Hur kan vi återfå det kollektiva handlaget för att tillsammans skapa samhällsförändring till det allmännas bästa, och restaurera det som så snabbt har raserats? Med historisk medvetenhet, med klar blick för vad som fungerat och vad som gått fel i tidigare försök till samhällsbyggen.
Så här dan efter ett valresultat som ser ut att komma att förlama hela landet ser jag två uppdrag som hänger samman: Att definiera samhällets orättvisor. Att återuppväcka tron på att samhällsbygget kan reparera dom, efter nyliberalismens härjningar.
Nyliberalismen är likgiltigheten, som i sin tur hotar att släppa in ondskan. Och motkraften är att vilja åstadkomma nåt nytt, med hänblick på historien men utan att återfalla ner i kategorier som kanske blivit obsoleta eller meningslösa. En förnyad socialism, som inte genast behöver placeras in på partiskalan, men som är likgiltighetens motsats, och som tror på samhällsbygget i former som vi delvis känner, delvis inte ens ännu kan tänka oss.
Med vänskapshälsningar,
Ansvaret är vårt/Tingsten på Stockholms Stadsteater
Redan Herbert Tingstens ordkonst – en av svenska språkets bästa stilister nånsin – och Per Wirténs bok Herbert Tingstens sista dagar är ett utmärkt grundmaterial. Men sen tillägger dramatiseringen, regin, scenografin och kostymeringen nya dimensioner i nånting så ovanligt som en utdragen påklädningsprocess, som sammanfaller med pjäsens längd. När HT tar på sig baskern och går iväg till tidningen för att skriva den ledare som ska ge honom sparken från DN därför att han trots påtryckningar inte rekommenderar en röst på Folkpartiet, då är det dags att applådera. Innan dess: hans liv återberättat, hans etik frilagd, hans tjocka kropp i lager på lager ovanpå Robert Fux ungdomliga kropp.
Fux börjar i tröja jeans och sneakers, med bara röst och kroppshållning som mask. Jag kom att tänka på en annan mäktig enmansföreställnng, Fred Gunnarsson som Elefantmannen, på sjuttitalet. Sen byggs han på, gammelmanssminkar sig vid skrivbordet, hakar fast en enorm skumgummimage och -rumpa. Scenografin, en grön ellips som inte får överträdas, i fonden remsor som kan vridas till en duk att projicera poetiskt kommenterande filmsnuttar på under dom långa viktiga pauserna när ingenting sägs.
Eftertanke. Det är ju det vi får oss till livs. En sällsynthet. En delikatess. Nånting som tillhör en annan tid.
Allra bäst är det kanske när Fux lämnar den koleriska piprösten och använder sin egen stämma för att säga nånting särskilt viktigt. För att inte tala om att vi omedvetet prickade in perfekt som såg föreställningen strax innan valet, för det är då den utspelas, 1958.
Regi och scenografi: Carolina Frände
Kostym: Jenny Kronberg
Text: Joakim Sten
Demokratikritik i demokratins namn
Dom postpolitiska diskussionerna får lätt en teologisk touch. Den som säger att demokratin fungerar illa får höra att hen är emot demokratin som sån – och uttrycker sig ofta ungefär så också. Lite slarvigt. Men den där glidningen är relevant. Politiken gör anspråk på att representera folkviljan och får sin legitimitet därifrån. Och därför förväntas vi finna oss i vilka frågor som tas upp, vilka alternativ som bjuds – stå ut med den samsyn som blir resultatet av att kombattanterna främst bevakar varann, och att det mesta av bevakningen utgår från det.
Men att hävda att parlamentarismen är ”fett keff” just nu inrymmer en tro på att parlamentarismen skulle kunna fungera, har fungerat, borde fås att fungera – att den behövs. Och på att aktivism utanför den gängse politiken är en stark kraft som påverkar politiken även om det ofta inte ser så ut. Rosanvallons med fleras åtskillnad mellan politiken och ”det politiska” blir alltmer relevant, och det är viktigt att komma ihåg att dom två perspektiven inte är antagonister utan kan samverka. I ett läge, en valrörelse, där det köns som att parollerna bara är verktyg för att vinna makten, och sen göra nåt helt annat av den, eller göra ingenting alls, då ger ifrågasättandet av systemets funktionsduglighet röst åt allt det som inte kommer med på kartan, ett slags det politiska omedvetna. Till exempel, för att nämna en grej som upptar mig, upphandlingsreglernas förlamande inflytande över möjligheten att verkställa dom politiska mål många partier ändå bekänner sig till.
Teologiskt alltså i bemärkelsen att samhällsordningen sån den ser ut för tillfället skulle vara detsamma som ordning eller civilisation överhuvudtaget.
Språkets ickeverbala sida
Språket har helt klart en ickeverbal sida, som är aktiv i ordkonsten. Jag läser simultant en bok om svenskans fonologi och översätter. Och inser då att ibland väljer jag sammansatta ord för att hålla kvar tonen. I det här exemplet ”tidevarv” istället för ”tid”. Ett enstavigt ord bär inte lika bra, eller måste åtminstone placeras in omsorgsfullt.
Sen försvinner dom sammansatta orden ofta igen i redigeringen, eller ersätts av omkastningar i meningsbyggnaden, eller nåt.
Överdriften är en del av den skapande processen, gesten som görs fullt ut under repetitionerna har vid premiären kanske förvandlats till ett stillastående, no action.
Självtillräcklighetens nationalsång
Så här i valtider passar väl den här låten, som skildrar den maximala personliga friheten. ”Jag vet inte vem jag tillhör, för väljer jag en blir nån annan utan, dessutom är jag så omöjlig att tillfredsställda att trohet inte alls är kul. Jag vet inte vem jag tillhör, jag tror att jag bara tillhör mig själv.”
Människan som fri radikal (i kemisk, inte politisk bemärkelse). Men ligger inte anslutning till ett auktoritärt parti alldeles om hörnet? Finns det inte en hemlig koppling mellan den absoluta självtillräckligheten och den absoluta underordningen?
Marlene Dietrich gjorde den berömd, det här är Ute Lemper, en annan gripande version är Anna Prucnal. Och det är ju en så bra låt av Friedrich Holländer att den skulle duga i alla tänkbara genrer. Dubstep, reggae, västafrikansk pop…
Sprechen die Männer von Treue,
lächle ich nur vor mich hin.
Liebe ist ewig das Neue,
Treue hat gar keinen Sinn!
Heute schon ist mir entschwunden,
was ich noch gestern besaß,
Liebe macht selige Stunden,
Treue macht gar keinen Spaß.
Ich weiß nicht, zu wem ich gehöre,
ich bin doch zu schade für einen allein.
Wenn ich jetzt grad` dir Treue schwöre,
wird wieder ein and`rer ganz unglücklich sein.
Ja soll denn etwas so Schönes nur einem gefallen?
Die Sonne, die Sterne gehörn doch auch allen!
Ich weiß nicht zu wem ich gehöre,
ich glaub`, ich gehöre nur mir ganz allein!
Einer hat zärtliche Hände,
einer packt kräftiger zu.
Wenn ich den Richtigen fände,
bringt er mir auch keine Ruh!
Bin ich bei einem geborgen,
glücklich, zufrieden und still,
lockt mich ein anderer morgen,
nie hab` ich das, was ich will.
Ich weiß nicht, zu wem ich gehöre,
ich bin doch zu schade für einen allein.
Wenn ich jetzt grad` dir Treue schwöre,
wird wieder ein and`rer ganz unglücklich sein.
Ja soll denn etwas so Schönes nur einem gefallen?
Die Sonne, die Sterne gehörn doch auch allen!
Ich weiß nicht zu wem ich gehöre,
ich glaub`, ich gehöre nur mir ganz allein!
Har verkligen kärlekens båt krossats mot vardagens rev?
Roman Jakobson skildrar i en berömd uppsats, ”Om en generation som slösade bort sina poeter”, hur Majakovskijs självmord finns inskrivet i hela hans verk, men missades av samtiden, och har förblivit en gåta också för många i eftervärlden. Diktaren förlorade kampen mot vardagens tristess, som han hade satt sitt liv på spel i kampen mot.
Jag kom att tänka på Jakobsons retrospektiva klarsyn när jag igår såg den ganska unika föreställningen Passport, där poeten Zurab Rtveliashvili och konstnären Ekaterina Sisfontes gestaltar hans liv till ackompanjemang av musik, konstfilmer med tjugotalsstuk, uppläsningar och projicerade översättningar.
Och mot en bakgrund av död och undergång. Poesin räcker inte till, det är den deprimerande slutsumman.
Eller kanske inte bara… Kanske att själva protesten, och dess rikedom av former, och själva det faktum att orden fortfarande förbluffar, innebär en kontinuerlig triumf för oss som lever i eftervärlden. På samma sätt som Zurabs extranummer, där han hackar grönsaker till borsjtj som en förklaring till stöd för Ukraina, inte rubbar maktbalansen i världen en millimeter, men får någonting att hända i hur vi uppfattar världen.
”Livet – min syster” Och livet överlever, trots eller kanske med bistånd från diktarens död och de frön den sår i eftervärlden.
Passport spelas två kvällar till på Teater Giljotin, vid Sankt Eriksplan, då med andra extranummer.
Rim som mäter samhällstrycket
Två rim, från två viktiga politiska Kartellen-låtar.
I ”Svarta duvor och vissna liljor” sjunger Timbuktu i sin vers den redan klassiska sammanfattningen:
Palme fick ett nackskott, SD fick en jackpot, folket blev till fimparna i Anders Borgs askkopp
Och i ”Vi är inte skit” rimmar Wiehe så här:
De fattiga och unga som inte tar för sig kastas på tippen som ett ruttnande smörberg
Det första som slår är påminnelsen om vilken semantisk kraft som finns i de orena rimmen. Dom gamla rimmen är sällan överraskande, men hiphopen kommer att förändra hela litteraturspråket på sikt. Det är förstås inte bara rimmen, utan det att versen ger möjlighet till att skapa paralleller som ingen tänkt på förr.
Det andra viktiga är själva innehållet. Beskrivningen av känslan att vara reducerad till avskräde och inte vara den som politiken och maktutövningen vänder sig till. Fimpar. Matvaror som slängs därför att de inte säljer, eller för att hålla priserna uppe. Identifikationen med det.
Vi har ett politiskt vakuum som blir allt större, men som saknar diskurs, utom hos vissa teoretiker och inom samtidskonsten. Viktigt att hålla koll på dom uttrycken. Dom mäter hur snabbt undertrycket stiger.
Tiden som vi känner den upphävd i Solna
”Den som har ett öppet sinne befinner sig redan i paradiset.” Jag kom att tänka på det gamla talesättet när jag i eftermiddags gick omkring på Joakim Forsgrens och Mikael Goralskis unika utställning på hembygdsgården Charlottenburg i Solna, ”Restaurering av inre rum”.
Inte för att den är gullig. Tvärt om. Den före detta grannen Christer Pettersson spelar en stor roll, bland annat är hans boots utställda i en glasmonter. Och i trädgården ligger ett våldsutsatt kvinnolik under äppelträden.
Men det ena har fått ge det andra, och resultatet är häpnadsväckande. Forsgren&Goralski började med hembygdsgården, som är en levande del av utställningen, det går ofta inte att avgöra vad som är original och ditsatt, och ett av de mest spännande rummen är en installationsfantasi om Charlotte, som gav gården dess namn. Sen bjöds vissa in, många enskilda konstverk är enormt bra, till exempel en platsspecifik installation av Karin Mamma Andersson. Solna kommun tillhandahöll ur sina samlingar verk av Baertling, Dick Bengtsson, Helmer Osslund, Arne Jones.
Fruktskulptur av Shibendra Dev på ett bord fullt av böcker om konspirationsteorier – ett annat genomgående tema vid sidan av det ockulta och det Solnalokala är frågan om verkligheten, om vad som är ett original och en kopia, bland annat exemplifierat av verk av Leif Elggren och Lasse Åberg. I bakgrunden till vänster ett hittills opublicerat Christer Pettersson-porträtt av Ari Luostarinen.
Ena grannen bidrog med ett rum där det spökar, en annan med en fruktskulptur. Det ockulta är djupt närvarande, framför allt genom en maffig presentation av spiritistföreningen Edelweissförbundet, inklusive det enda bevarade konstverket av Karin Görings hand.
Det är helt enkelt som om den linjära, färdigtolkade tiden har stängts av och en annan, messiansk tid har inträtt. Som har en dörr öppen åt det namnlösa våldet, och en annan åt den gränslösa fröjden, till exempel representerad av nygjorda målningar av Åsa Waldau, känd från Knutby.
Utställningens sista dag är söndag den 7 september, så skynda! Läs mer på hemsidan!
Ett skoexempel
Samlingsutställningen Valåret 2014 på Studio 44 (läs mer här!) inrymmer tydliga, öppna projekt av stor mångfald som får en att reflektera över sånt som deltagande och representation. En stärkande avkoppling från kundtilltalet i den officiella valrörelsen. Jag vet inte vad Anna Stina Erlandsson har avsett, men hennes självporträtt i rinnande choklad känns som bördan av ett tjockt lager falskt medvetande…
Men Makode Lindes skoskulptur drabbar med en helt annan kraft. Han har beställt en kopia av ett par sneakers från afrikanska hantverkare, med traditionella mönster på, människofigurer i olika typer av kommunikation eller konfrontation. Dojorna skulle vara helläckra, om inte. Om inte världsordningen stack upp ur dom.
Den oändliga översättningen
Att översätta är också att föra över energier, känslomässiga, från språk till språk. Det är inte bara ett daltande med ord. Därför blir jag extremt upplivad av Linnéa Erikssons och Anna Tebelius projekt utifrån Kathy Ackers bok Algeria.
Acker bearbetade sorgen efter sin mor genom att subjektivt återberätta Pontecorvos film om den koloniala kampen Slaget om Alger och blanda in allt som dök upp, bland annat ett referat av en porrfilm.
Vare sig mamman eller Pontecorvos film framträder särskilt tydligt, men virrvarret tecknar en deformerad bild som har sin alldeles egna tydlighet – och den vanställningen övertar Eriksson när hon under sträng tidsbegränsning och tuffa psykiska ramar gör den svenska versionen, på plats i Alger, med allt som händer henne där, och sen beskriver en helt annan porrfilm.
Och sen i sin tur, när Anna Tebelius ska översätta en bit av Erikssons text till engelska grips hon av samma virvel och gör en helt egen bok, med en massa tillägg.
Reglerna för litterär översättning är hårda. Det ska finnas en minutiös överensstämmelse. En tillförlitlig karta i skala 1:1. Men energierna. Dom kan helt försvinna, texten dör. Men vanligare är att översättaren i språket tillför liv, subtilt och nästan försynt.
Här har det satts igång en oändlig översättningsprocess, som mycket väl kan fortsätta. I Kathy Ackers anda och i en hel tradition av destruktion av patriarkatets tolkningsramar. Nina Lekanders inspirerade och livfulla översättningar av tre Acker-romaner gav oss verken. Eriksson/Tebelius ger oss impulsen. Och samtidigt en sjujädrans läsupplevelse.
Sen när jag fick lust att läsa originalet beställde jag fel och fick istället hem den arabiska översättningen, som jag inte kan läsa än. Det kändes helt rätt.
”I have translated from within Algeriet for something magical to happen that will make the world just slightly better. Of course this is naïve and silly. But then translating itself is also naïve and silly.”
Så skriver Tebelius i en medföljande kommentar.
Jag gnetar på med mina detaljöverensstämmelser, researchar benämningarna på olika dricksglas och kollar i lexikon och databaser så att ord inte ska vara anakronistiska. Men Erikssons/Tebelius egensinne påminner om en annan dimension, och om att alla som jobbar med språk har chansen att göra världen bättre. För jag är ju övertygad att rivandet av dom mytologier som styr oss också äger rum inne i själva grammatiken, att meningsbyggnaden ständigt är under construction.
Fångst 