Eftervalsbrev

Jodå, det känns väl sådär. Drygt var åttonde väljare röstade på ett nostalgiskt högerparti, vars enda analys och program är att minska invandringen. Oklart hur många som egentligen tror på att det är där felet ligger; jag gissar att ”invandringskritiken” mest är ett slags medlemskort som skapar grupptillhörighet för dom som inte känner sig representerade av politiken, och som misstror eliterna. ”Ställ upp på den här analysen, uttryckligen eller antydningsvis, och du får en tillhörighet som avgränsar sig mot dom högst upp och längst ner, och som ger rätt att känna harm, att känna sig bestulen på livet så som det en gång var, förr.”

Inte olikt en trosbekännelse, faktiskt.

Problemet är att det förmodligen inte stannar vid en gest. Uppdelningen i ett vi och ett dubbelt dom är ett djävulskontrakt, vars efterräkningar brukar ha en tendens att bara växa. För det första väcks människors inneboende destruktiva krafter, avund och hämnd, framför allt genom att riktiga galningar och skurkar får chans att leva ut och ta täten, så att hela samhällstonen blir mer hatisk. För det andra sätts samhällets moraliska kompass ur spel, så att det inte längre går att lita på institutionernas oförvitlighet. Bristen på vägledning skapar ett slags korruption, där moraliska ställningstaganden, till exempel för allas lika värde, plötsligt blir en privatsak, ett undantag.

Och dom två i samverkan: ondskan och likgiltigheten, kan skapa en strömvirvel som raserar hela samhället. Vi ser runtom i världen exempel på stater som blir onda, så till den grad att demokratins och de mänskliga rättigheternas landvinningar omintetgörs.

Jag får en allt starkare känsla av att tillhöra en minoritet inringad av å ena sidan brutalitet å andra sidan likgiltighet; en minoritet som inte alls har nån självklar vi-känsla, eftersom samhällsidealen har monterats ner från samhällets centrum, dom har blivit ord som kan betyda vadsomhelst och rättfärdiga vadsomhelst – för att istället förvisas till den enskildes privata moraliska omdöme.

Mina ideal lever i exil inom mig och vill snarast ha kontakt med andra i samma situation.

Det är det postpolitiska tillståndet. Hat kan ge en vänner och tillfällig livsmening. Men för tron på samhällsbygget som utjämnare och rättviseskapare finns det just nu inget självklart medlemskort, ingen gest som samlar. ”Vänster” betyder ingenting längre, när kampen inte längre står mot en ”höger” utan mot likgiltigheten, och mot risken för att ondskan ska sippra in underifrån, manifesterad i hat mot dem som befinner sig allra längst ner.

Men ”socialism” betyder fortfarande nånting. Även om ordet just nu kanske är misskrediterat och framför allt inte riktigt tas på allvar så har det stora chanser att återupprättas. Det föreligger en paradox som är en stor utmaning: Hur gick det till när viljan att bygga ett samhälle för alla förvandlades till en privat åsikt? Hur kan vi återfå det kollektiva handlaget för att tillsammans skapa samhällsförändring till det allmännas bästa, och restaurera det som så snabbt har raserats? Med historisk medvetenhet, med klar blick för vad som fungerat och vad som gått fel i tidigare försök till samhällsbyggen.

Så här dan efter ett valresultat som ser ut att komma att förlama hela landet ser jag två uppdrag som hänger samman: Att definiera samhällets orättvisor. Att återuppväcka tron på att samhällsbygget kan reparera dom, efter nyliberalismens härjningar.

Nyliberalismen är likgiltigheten, som i sin tur hotar att släppa in ondskan. Och motkraften är att vilja åstadkomma nåt nytt, med hänblick på historien men utan att återfalla ner i kategorier som kanske blivit obsoleta eller meningslösa. En förnyad socialism, som inte genast behöver placeras in på partiskalan, men som är likgiltighetens motsats, och som tror på samhällsbygget i former som vi delvis känner, delvis inte ens ännu kan tänka oss.

Med vänskapshälsningar,