Månad: juli 2018

Typokoreografi

faaangst Poesi, Pubiceringsformer, Scen

Min dansante vän tror att dansen låg till grund för poesin, inte metrikens noteringar. ”Riktiga fötter, inte versfötter.”

Han har naturligtvis rätt. Men hur ska vi kunna rekonstruera det kollektiva framförandet ur den tryckta dikten?

Sången är mellanledet, framförd stillasittande eller upprättstående. Men ändå med riktiga fötter i.

Den skriftliga poesin samplar dansinslag. Den citerar kroppen. Men det går inte att röra sig rytmiskt regelbundet till den. Eller?

Kanske fridansen, framförd framför åskådare efter lång ihärdig övning, ska lyftas in som jämförelse till den fria versen och det på ett mer aktivt vis?

”Fallandets diskurs.”

Från tystnad till tystnad.

*

Går det att med hjälp av pauser klangmönster rytmer återge dikten en mer genomförd kroppslighet?

Inte enbart uppläsningens tid, om än aldrig så dramatiserad och välmodulerad.

Kanske i samspel med en musik.

Dansen sån den gestaltas i musiken, dess andra dotter. Återkomsten till samma plats efter en regelbunden men komplex omväg. En mer eller mindre intrikat cirkel. (Motsvarighet : strofen.)

Det är tystnaderna som måste in bland typerna. För att komma bort från uppläsningens estetik.

Hypoglossio diskio

faaangst Översättning, kulturekonomi, mat

nicoretteAtt övergå från snus till smaklösa nikotintabletter är fantastiskt tråkigt. Det började med en månad på Island där  snus jämte begagnade seldon är det mest förbjudna. Ingen kan riktigt förklara varför, men det är alltså av nationell vikt. En smitta som ska hållas borta.

Återkomsten till portionssnus väckte sen alla dåliga effekter, till att börja med försämrad kondition. Då bestämde jag mig för att hålla fast vid tabletterna.

Det är att ersätta begär med behov (som sen kan fasas ut). Det är att ersätta en last med en vana (som sen kan tyna bort). Och det är som sagt fantastiskt tråkigt.

Vad som försvinner är själva upptrappningen. Som i sin tur hänger samman med yttre eller inre stress. I förlängningen finns alltså även en ambition att i ännu högre grad bemöta deadlines och plötsligt uppkomna kaos med tålmodighet och inte med en kämpainsats.

Det kan komma att leda till andra slags subglossala texter också. Mindre inspirerade och mer genomarbetade. Såna som jag själv tycker om att läsa. Vi får se!

Dessa blodfyllda historier om vårt folk

faaangst Poesi, Samhällsdebatt

Årets skönlitterära bok är antagligen kavalkaden över samiska öden i den svenska historien, Ædnan av Linnea Axelsson. Den slog ner från ingenstans med en träffsäkerhet som gör att den redan från början känns som ett viktigt bidrag till den svenska litteraturen och till den koloniala självrannsakning som måste bli av.

Men en annan nyutkommen diktsamling förtjänar att nämnas i det sammanhanget, även om den än så länge bara har givits ut i mycket begränsad upplaga och inte finns i handeln.

Spelemansfanten

Håkan Bergstedt har företagit sig att skildra tattarnas erfarenhet utifrån en av deras mest framstående representanter, dragpelaren Carl Jularbo (som förstås själv använder t-ordet jämte andra uttryck som ”dinglare” och ”fant”). Han för ordet boken igenom och gestaltar både stolthet över sitt ursprung och osäkerhet inför det faktum att framgången på sätt och vis har gjort honom till ett slags främling, med burons levnadssätt – den fastboende bonden, som han är uppfostrad att förakta och ställa upp som sin motpol.

Just den där tveksamheten skapar ett  vackert vemod boken igenom. Karl Karlsson summerar sitt liv och är inte säker på vilka måttstockar som gäller. En osäkerhet som gör att hågkomsterna blir lärostycken utan självklar sensmoral – och därmed ger mycket att fundera över.

Ingående beskrivs hur det dåliga ryktet fungerar förtryckande och deklasserande; och i kontrast mot detta stoltheten över de goda skick och seder han uppfostrats till, snygghet och hjälpsamhet.

Vi var hänsynslösa fräcka tilltagsna
lurade skjortan av folk
saknade medmänsklighet – – –

Så sades – lögn!
Fråga  de gamla i fattigstugan –
de tog emot oss!
De visste att vi delade
det lilla vi hade
med bröder och systrar i nöden.

En annan konflikt som pejlas på djupet är den mellan å ena sidan rädslan för att uppslukas av välfärdssamhället och å andra sidan den sen långliga tider nödvändiga strategin att synas och höras så lite som möjligt – vilket kan få till konsekvens att traditionen bryts:

När det blivit folk av barnen –
då
skulle de få höra vilka de var – – –

Men då ville de inte lyssna – – –

Med detta hänger också samman igenkännandets glädje. Många dikter handlar om hur språk, musik och små detaljer i uppförandet ger besked om en samhörighet fanter emellan som definierar om hela situationen.

Sången tystnade
men när jag ropte ”Lattjo giat!”
brast de ut i skratt
och bjöd mig slå följe – – –

Litteraturlistan på slutet är imponerande och rymmer både vetenskap och förtal, liksom många av citaten ger prov på förtal förklätt till vetenskap. Men framför allt vimlar boken av smakprov på den egna kulturen: språket, sångerna, slagfärdigheten (”dessa blodfyllda historier / om vårt folk”). En lustig detalj är förkärleken för det storsvenskaste av alla verk: Tegnérs Frithiofs saga.

Att jag inledde med att hänvisa till Linnéa Axelssons Ædnan hänger samman med att det är väsentligt att bägge berättelsesamlingarna är författade på känslig frivers, så som väl redan  torde framgå av citaten. Den fria versformens förmåga att rytmisera talet och skapa kontraster och sammanhang är en nödvändig förutsättning för det här breda berättandet och för att språk och samhällshierarkier ska kunna samexistera på boksidan och på så vis bli överblickbara.

Håkan Bergstedt: Spelemansfanten. Karl Karlssons i Jularbo hemliga memoarer
Författares Bokmaskin, Stockholm 2018

Chi mi aveva chiamato lì?

faaangst kulturekonomi, Poesi, Pubiceringsformer

Litteraturen har förmågan att drabba, blixtlikt som förälskelsen och ihärdigt som kärleken. Och det är helt oförutsägbart vilken text eller snutt det blir. Och går inte att riktigt förklara för nån annan förutom kanske via abstrakta ord som skönhet och djupsinne. Och det behöver inte handla om särskilt märkvärdiga grejer heller. Jag brukar tänka på en Pasolinirad i samband med fenomenet: ”Vem var det som kallade på mig där?”

Men själva drabbadheten går att dela. Jag tolkar nån annans upplevelse utifrån min upplevelse. Kan ofta bli rätt kul samtal, över alla möjliga gränser.

L. byggde gemenskaper och institutioner kring den här drabbadheten. Och han lät dom institutioner han förestod genomsyras av den. Personlig uppmuntran, samtalskvällar, seminarieserier, resor. Med outsinlig öppenhet och jämlikhet. När jag tänker på honom nu är det ordet ”Välkomna” som dyker upp. I pluralis förstås. Välkomna. Ett ord som bara kan besvaras med ett annat ord som hör till samma sfär: ”Tack”.

(Kort minnestal 180727)

Till vanartighetens lov

faaangst Pubiceringsformer, Scen

Jag kom helt opåkallat – eller via sensommarminnen från Nordisk Sommeruniversitet — att tänka på Dorothy Heathcote. Det var Árni Blandon som hade henne som inspiratör och berättade om hennes arbete, så jag skaffade boken Drama as a Learning Medium.

Tekniken är att som gästande dramalärare utgå från skolklassens initiativ, vad det än är, inklusive totalt neggo kommentarer, och sen bygga en berättelse som alla rycks med i.

Jag har aldrig haft nån professionell nytta av boken och antagligen hamnade den hos Myrorna. Men det där löftet om att allt till slut ändå kommer igång rymmer nånting viktigt som tangerar annat jag håller på med.

Inte minst den pedagogiska principen att läraren måste börja där eleverna befinner sig och inte i sin egen lärdom. Protester är en mycket bättre utgångspunkt än teoretiska modeller för att genast hitta fram till grundvalarna, för att sen nå ett samförstånd om vad som ska uppnås tillsammans.

Det har också med intervjuteknik att göra. Nytt material som förs in måste ovillkorligen förankras i vad som hittills sagts. Inte i vad jag har läst mig till eller vad publiken förväntar sig. Och därifrån är steget inte långt till att uppfatta också berättarteknik som en dramaövning där jag egentligen inte har nån koll på hur du reagerar och själv när jag läser din text är jag ofta så jäkla vanartig att du skulle bli häpen.

Dekonstruktion kan det förstås också kallas. Det här var typ 1985. Derrida, Lacan, Baudrillard: Lika mycket lekledare som lärda. Eller för att travestera Bamse: ”Den som är väldigt lärd måste också vara väldigt lekfull.”

Under kartan

faaangst Ekopoesi, Kort, Samhällsdebatt

Ju mer tiden på jorden går desto väldigare ter sig min okunskap. Jag klamrar mig fast vid det lilla jag kan — det är härdigt, det växer än — och stirrar ner i avgrunden eller rättare sagt in i håligheterna under fasta marken … som mest verkar ha bestått av ord på tunt sprött nött papper.

Äkta vara

faaangst mat

Det allra mesta (räknat i liter) av det som säljs som öl borde inte få kallas öl. Det har inte genomgått den nödvändiga mognadsprocessen och är därför heller inte färdigt att tas upp av kroppen. Mäsk vore ett rimligare namn.

Det allra mesta (räknat i liter) av det som säljs som vin har inte heller genomgått den nödvändiga mognadsprocessen. Det är druvsaft med alkohol, färgämnen och smakämnen.

Det allra mesta av det som säljs som bröd är egentligen ugnsbakat klister. Det har inte upplevt det långvariga mötet med mikroorganismerna och är således inte redo för människokroppen.

Det allra mesta av det som bjuds ut som kunskap borde inte få kallas kunskap. Det måste genast utsättas för sanningsprövning utifrån vars och ens erfarenhet av vad som är rimligt. Härvidlag spelar den föregivna kunskapens ålder eller status ingen roll. Dom flesta dumheter är av uråldrigt datum och känns igen på att dom gör anspråk på att ge enkla förklaringar på svåra, labila sammanhang.

Sanningen smakar alltid lite underligt precis som ett bra vin eller en bra formulering. Och lever upp och utvecklas av kontakten med luftens syre. Det där sista är en metafor för dialogen. Vi behöver bryta bröd och dela vin med andra för att utvecklas och göra nytta i den stora samhällskroppen. Den solitära människan är som en burk Pripps Blå.