Jag kom helt opåkallat – eller via sensommarminnen från Nordisk Sommeruniversitet — att tänka på Dorothy Heathcote. Det var Árni Blandon som hade henne som inspiratör och berättade om hennes arbete, så jag skaffade boken Drama as a Learning Medium.

Tekniken är att som gästande dramalärare utgå från skolklassens initiativ, vad det än är, inklusive totalt neggo kommentarer, och sen bygga en berättelse som alla rycks med i.

Jag har aldrig haft nån professionell nytta av boken och antagligen hamnade den hos Myrorna. Men det där löftet om att allt till slut ändå kommer igång rymmer nånting viktigt som tangerar annat jag håller på med.

Inte minst den pedagogiska principen att läraren måste börja där eleverna befinner sig och inte i sin egen lärdom. Protester är en mycket bättre utgångspunkt än teoretiska modeller för att genast hitta fram till grundvalarna, för att sen nå ett samförstånd om vad som ska uppnås tillsammans.

Det har också med intervjuteknik att göra. Nytt material som förs in måste ovillkorligen förankras i vad som hittills sagts. Inte i vad jag har läst mig till eller vad publiken förväntar sig. Och därifrån är steget inte långt till att uppfatta också berättarteknik som en dramaövning där jag egentligen inte har nån koll på hur du reagerar och själv när jag läser din text är jag ofta så jäkla vanartig att du skulle bli häpen.

Dekonstruktion kan det förstås också kallas. Det här var typ 1985. Derrida, Lacan, Baudrillard: Lika mycket lekledare som lärda. Eller för att travestera Bamse: ”Den som är väldigt lärd måste också vara väldigt lekfull.”