En gång går hav över landen

Julgransplundringen på det anrika förlaget Atlantis i fredags var en minnesvärd upplevelse. Dom ska flytta till mindre lokaler och sålde ut det enorma referensbiblioteket, som innefattar hela utgivningen men också klassiska praktverk från Allhem.

Allt (nästan) kostade 20 kr. Det var svårartad trängsel runt bord och hyllor, särskilt som alla bar sina fynd på vänster arm (eller hamstrade i ett hörn. Böcker jag aldrig vetat om att dom existerar. Däremot svårare att hitta en bestämd titel i röran (även om jag plockade ihop hela Rabelais).

Men det viktiga för mig var en ny attityd i samlandet. Förr hade jag kunnat köpa allt som var intressant, och kunde dessutom bära fler kilo. Nu hade jag ett mål, Rabelais, och i övrigt bara sånt som går in i mina aktuella projekt.

Mitt arkitekturprojekt fick särskild påfyllning, vilket var oväntat eftersom det ännu är ganska odefinierat. Jag vet att det är en idé på gång, men andras sakkunskap är ju så överväldigande…

Ta Kaj Nymans avhandling från Nordplan 1980 om Arkitekturens språk, ett mycket tidigt exempel på konstnärlig forskning. Han förmedlar sin yrkeserfarenhet via en filosofisk teori och alltsammans blir ytterligt läsbart. Och jag hade ingen aning om att detta fanns.

Förmodligen bekostades upplagan av universitetet och spreds sen inte särskilt mycket till bokhandlar. Så som i väldigt hög grad är fallet än i dag. Böcker som redan fått finansiering löper stor risk att bli fjärrvärme rätt snart.

Nu hamnade den hos mig. Och kan komma till nytta. Många andra gjorde säkert liknande fynd. Vilket inte hindrade att alla underförstått var överens om att alltsammans var ytterligt sorgligt.

Sverige är ett katastrofland när det gäller lagerhållning av böcker. På grund av bristen på återförsäljare som inte bara prånglar ut det allra senaste på grund av dyr butiksyta. Men också på grund av avskrivningsreglerna: en bok är värdelös så fort den kommit ut.

Dom som kan hålla stora lager är dom som har stora jämnvarma lokaler ute på landsbygden och säljer via internet. Men dit kommer ju aldrig nån in, vad jag vet. Och därmed utesluts möjligheten att göra fynd.

Världen

Konferensen skulle äga rum i ett nytt hus, Veröld, rest till förra presidenten Vigdís ära. Jag letade mig fram i universitetsområdet. Och vilket hus! Ritat av Kristján Garðarsson och Haraldur Örn Jónsson för att rymma språkundervisning samt det institut som Vigdís, född 1930, fortfarande leder, och som studerar utrotningshotade språk världen över, på uppdrag av UNESCO. Mer om det institutet i en annan post. Här bara några snapshots. Och ett ord om namnet:

Isländskan har minst två ord för ”värld”: heimur och veröld. Heimur är platsbestämt (samma ord som ”hem”) medan veröld är tidsbestämt och ursprungligen betyder ”människornas tidsålder”, det vill säga går tillbaka på en uråldrig cyklisk historiesyn. Att under det namnet studera språkens utveckling är otroligt snillrikt!

Och här några interiörbilder från när Olöf visade runt. Trapphuset dominerar och den dominerande röda väggen rymmer tolkstudior. Utanför finns en fungerande amfiteater:

Huset visar också två utställningar om Vigdís gärning:

veröld5veröld6

Citatet utvecklar det faktum att ordet för ”människa” är detsamma som ordet för ”man”.

Arkéer

Jag drömde om näringskedjor och vaknade med frågan om vad som är det allra minsta.

Drömmen var en bearbetning av insikten att vi upphovspersoner — med vissa undantag — tjänar så lite på vårt arbete att det inte går att försörja sig på.

Allra minst är arkéerna: termen är en förkortning av ”ärkebakterier”, men dom räknas inte som bakterier längre, utan som en tredje grupp … vare sig eukaryoter (djur växter svampar) eller bakterier. Dom förökar sig genom replikering (”asexually”); men det är en definitionsfråga om dom lever eller ej. Svenska Wikipedia formulerar frågan fumligt fint:

Det finns arkéer som ”lever” i avfall från kärnreaktorer. Forskare antar att de har lyckats utveckla ett skydd mot joniserande strålning, som i vanliga fall skulle förstöra DNA:t och döda cellen. Exakt vad de skulle kunna leva av är osäkert men det finns inga andra arter där som konkurrerar med dem om näringen. Man vet inte ens om de är aktiva eftersom alla metoder för att identifiera arkéer innebär att man dödar cellen och då är det svårt att veta hur aktiv den var innan identifieringen. Det troliga är att de befinner sig i en form av dvala och därför inte behöver någon näring.

Arkéerna utvinner energi ur ickeorganiskt material eller ur solljuset. En sort omvandlar väte till metan i tarmen. Det finns en klassifikation utifrån vad dom lever av: ljus, kol, kväve, svavel …

Deras roll för andra livsformer visar sig allt större ju mer forskningen framskrider.

Dom första arkéer som upptäcktes var dom som lever där inget annat kan leva: extremofilerna. Men överallt påträffas nu normalofiler som samexisterar med eukaryoter och bakterier.

Nån borde skriva en dikt om det här.

Nu var det 2012

Hamnade i dispyt med en fransyska om Systembolaget. Försvarade deras fina urval, men fick backa på den här invändningen: ”Men alla deras viner är så unga! En riktig vinhandlare säljer vinet när det är moget.”

Tog med mig frågan till Vinbutiken. Bad om en bra, mogen Bordeaux. ”Det kan jag inte lova. Det är såna överpriser. Kommer det in nåt bra så går dom åt.”

Och det slår mig när jag tittar i hyllorna att dom flesta grejerna är ju inte färdiga. Förmodligen går det inte att köpa in stora kvantiteter till bra pris annat än alltför tidigt.

Den enda lösningen är alltså att chanslagra. Eller möjligen åka utomlands och handla där det finns provsmakning.

Tänk om Bolaget innanför sitt monopol kunde öppna finsmakarbutiker. Gärna kombinerade med en bokhandel där det går att köpa litteratur från för fem år sen eller äldre.

 

Varuformen

Författarna etc. begravs levande i sina porträttbilder.

Det är en grym sed men så fungerar det kollektiva minnet. Särskilt i en tid där förpackningen är viktigare än grejen, där ordet ”karaktär” blivit ett slags löfte om lättkonsumerade stereotypier.

Sen dekoreras porträttbilderna med ett florilegium av apokryfiska legender, roliga anekdoter och halvkvädna visor — så att dom inte ska ha en chans att rymma.

För att rädda dom måste vi ta oss in i deras böcker, lyssna till deras inspelade röster.

Möta den osäkerhet och motsägelsefullhet som är den vacklande grundvalen för deras konst, ända in i språkets minsta beståndsdelar.

Det där är själva definitionen på att läsa.

Svart kvadratKanske borde ett bildförbud diskuteras.

Heidenstam och Fröding som moln, som vädersystem. Tillgängliga endast under bar himmel.

Tentativ frilansfinansieringshistorik

Dagstidningar var länge en jäkla bra affär. Prenumerationsintäkterna bekostade utbärningen, lösnummerförsäljningen var en vinstaffär. Produktionen, med hur många anställda som helst, bekostades av annonsintäkterna, och det rasade in vinster. Folk var ju hungriga på nyheter och som stora upplagorna lockade annonsörerna. Artiklarna kunde vara jättelånga och betalades hyggligt.

Sen efter andra världskriget, delvis med konkurrens av radio och därefter teve, uppstod en situation där många tidningar slogs ut. Det blev företagsekonomiskt viktigt att ha ett gott anseende, och det var så dom stora kultursidorna kom till: som ett öppet debattforum vars framgångar skänkte hela blaskan kulturellt kapital. Och fortfarande gick det att försörja sig som frilansare: många arbetade på fasta kontrakt.

Det här fortsatte in på 1990-talet, men upplöstes på grund av flera samverkande förändringar. Det viktigaste var kanske att minskade intäkter och nytt managementtänk tvingade fram rationaliseringar och sammanslagningar till storkoncerner, samtidigt som digitaliseringen revolutionerade hela produktionsprocessen och avskaffade en stor mängd yrken på alla nivåer, både grafiska arbetare och administrativ personal. Tryckerierna moderniserades och centraliserades. Dagstidningarna var nu inte lika självklara vinstmaskiner längre och annonseringen flyttade till andra kanaler som direktreklam, tevereklam och till slut internet och sociala medier.

I början var journalisterna dom som klarade sig bäst även om dom fick överta fler sysslor samtidigt som produktivitetskraven ökade. Men till slut kom avskedandena också inne på redaktionerna, och tidningarna övergav sina pampiga, egenfinansierade kåkar eller flyttade in på en av våningarna och hyrde ut resten. Samtidigt frystes frilansarvodena och har i princip inte ökat sen dess – i absoluta krontal räknat. Arvodet för en litteraturrecension var 1995 på dom flesta storstadstidningar 2000 spänn, och ligger idag snarare lägre. Därtill kommer att själva frilansbudgeten krympte år från år, så att dom kvarvarande anställda tvingades producera mer och mer text, vilket innebär en kvalitetssänkning och/eller en inriktning på mer lättsmälta ämnen.

Det finns alltså en brist på bra egenproducerat material och inga pengar att köpa in det för. För vissa tidningar på papper och på webb är det fortfarande viktigt med sånt kvalificerat material, och en lösning är omprioriteringar bland dom anställda (det blir ett slags bonus att få ägna sig åt att skriva på arbetstid); men det vanliga är att ursäktsmumlande köpa in till underpris, kanske i förhoppningen att skribenten fått pengar nån annanstans ifrån (stipendier, externfinansiering). Tidningarna har också en inre konkurrens, eftersom dom kvalificerade artiklarna, med undantag för några oförutsebara succéer, har ett mycket tamare klickmönster och därför inte säljer lika mycket internetannonsering.

Det hör till saken att allt fler tidningar, och i synnerhet dom som ägs av annonssajter, internt definierar sig som webbtidningar och ser papperstidningen som ett skyltfönster som aldrig riktigt bär sig. Samtidigt som dom alltså behöver dom kvalificerade texterna för att behålla sitt kulturella kapital.

Problemet idag är dels hur det långsamma skrivandet ska finansieras, dels hur det ska spridas. Pengarna måste in utifrån, kanske med offentlig finansiering eftersom god journalistik och essäistik är en gemensam nytta som kommer hela samhället till del. Men det är också distributionen som måste reformeras. Att få slippa tävla med dom snabba klicknyheterna. Att skapa en ram av långsamhet och eftertanke som också inbegriper läsaren.

Jag tror att dom kvalificerade texterna måste få understödja varandra inbördes, så att det går att hitta texter som har med varann att göra. Nån form av avgränsad katalog som kan komma med smarta förslag, byggda på taggning, innehållsord och allas sökhistorik. Marknadens konkurrens ersättas av bildningens samarbete.

I förlängningen kanske samma urval skulle kunna kopplas till ännu oanade finansieringsformer som gör det möjligt att få skrivtid, i utbyte mot fri publicering efteråt – kanske inklusive en mellanform där dom reguljära tidningarna betalar en spottstyver (=samma som idag) för rätten till förhandspublicering. Alla frilansare vet att det är hopplöst att skriva ”på spek” numera – risken är stor att alla bara tackar nej till en redan färdig artikel.

Den stora undersökningen

En aspekt av 1968-revolten var institutionskritiken inifrån. Hur kan marxismen förändra vårt yrke, vårt universitetsämne? Allra mest akademiskt lyckat i Göteborg, där själva den historiska bakgrunden till svensk humaniora inventerades,bland annat i en antologi.
Alltså en syn på institutionerna som föränderliga och därför moraliskt analyserbara. Inte det dumma hatet som staten som kommer från höger, och sen blev dogm under nyliberalismen.

Jag tänker i förlängningen av dessa undersökningar på Bo Rothsteins forskning, på Mary Douglas essä How institutions think, på Bourdieus Sur L’état och på en massa andra böcker jag inte har läst.

Och jag tänker på det här i hettan av en plötsligt uppkommen vrede över hur beställarsamhället depraverar alla samhällsfunktioner. Stat & Kommun anordnar inte längre, Stat & Kommun upphandlar. Och det blir billigare, i kronor räknat. Men dom moraliska värdena är avskaffade. Och rättvisan.

Vilken kraft skulle det inte finnas i en kollektiv, folkbildningsbaserad genomgång av beställarsamhällets konsekvenser, i fas med det goda ”tillitsarbete” som regeringen förtjänstfullt ägnar sig åt top-down!

Alla kan ju berätta om hur mycket sämre det har blivit. Och alla förstår det utom beställarna.

Resultatet torde bli att institutionerna inte är institutioner längre, utan nåt slags mäklare.

Föreningsliv

Allt (??) packat och klart för årsmöte. Återstår att handla avtackningsblommor. Imorrn konstituerande styrelsemöte där dom nya ska få överblick på hur allt funkar – arbetet i det tysta.

I år firar jag 40 år som föreningsmänniska (det började i schackklubben) och kan numera skriva protokoll medan vi pratar och ansökningar på bussen hem. Men är ändå inte fullärd.

Jag hör talas om föreningar som måste lägga ner därför att det inte finns några yngre som vill sitta i en styrelse. Dom dör ut helt enkelt.

Jag är inte så nördig att jag kallar föreningsteknik och formalia vackert. Men det har skärpt min syn på demokrati. Genomskinlighet i den meningen att medlemmarna får en bild av vad som har hänt men inte hur det genomfördes.

Ungefär som en ritning.

Däremot undviker jag maktkamper så långt det går. Dom är ickekonstruktiva. Energi som hade kunnat användas till att göra grejer går åt till att diskutera vad som borde göras eller inte borde ha gjorts eller logotyper.

Samtidigt vet jag att maktkamper är nödvändiga, och att dom måste föras enligt föreningsteknikens procedurer. Det är här dom riktiga föreningsrävarna kan briljera.

Maktkamper är nödvändiga därför att dom tvingar fram ett avgörande och i bästa fall skapar en ny tydlighet. Och dom kan vara planerade eller spontana, eller nånting mittemellan.

Föreningen är en organism. Och det rekryteras alldeles för få trädgårdsmästare. Och tiden i det postmoderna samhället har blivit alldeles för knapp. Alla mänskor är så upptagna att långsiktig planering kommer i andra hand eller rättare sagt uppstår i efterhand när saker och ting har gått på tok på grund av dålig framförhållning.

Föreningsliv. Med känslan av sammanhang som nödvändig ingrediens.

En ytterligare anledning till att dra in yngre i det här är att föreningen fungerar som en motvikt mot politiken. Där är ingenting tydligt. I synnerhet inte beträffande vad riksdagsvalen handlar om. Ett rejält medborgerligt årsmöte vore grejer!

För det finns ju rötter, om vi nu ska tänka evolutionistiskt. Samhället som vi tänker oss det är modellerat på föreningen eller sällskapet (société) i motsats till kungamaktens priviliegiestyrning. Det är alltså till och med samma ord.

Yngling, flicka: tag en förtroendepost, gör nytta & lär dig massor! Inte minst besinning.

Exklusivt och inklusivt

Kritiken mullrar alltmer mot att staten tar ut ”marknadshyror” av sina egna institutioner och på så vis roffar tillbaka stora delar av dom beviljade anslagen till universitet, museer, skolor. Men kritiken får aldrig nåt svar. Det här är ett system som har blivit så inarbetat att det inte är möjligt att diskutera.

Just stumheten är filosofiskt intressant. Den pekar på nånting väldigt fundamentalt, bortom demokratin och maktdelningen. Den enda instans som formellt sett skulle kunna ha nånting att invända är väl Riksrevisionen, men så vitt jag vet (har inte kollat) knystar dom inte alls. Och aldrig att den här frågan skulle kunna få status inom partipolitiken!

Stumheten säger att finanstänkandet har makten över politiken på ett sätt som är nästan osynligt. Den säger också mer konkret att offentliga verksamheter som kräver mycket space är nerprioriterade utan att nån fattat beslut om det. Det hela skulle kunna beskrivas som en selektiv värdenerskrivning. Tusen kronor till kultur är bara typ femhundra i handen.

Rummen för att göra nånting tillsammans devalveras på bekostnad av rummen där saker och ting säljs. Dom krymper. Dom upphör. Fastighetsägare hittar bättre hyresgäster. Lyxaffärer som exponerar exklusiviteten.

När ska inklusiviteten åter börja få åtnjuta dom småpengar vi behöver? Inte förrän det står klart att statsbudgeten fifflar med olika slags valutor.

Författarskap och följdskrifter

ahlingreenebroschyrer

Två gammeldags förhållningssätt till litteraturkritik. 1945 samlade Tiden valda delar av recensionerna av Ahlins Min död är min till ett litet häfte. 1950 gav Norstedts ut ett annat litet häfte med två essäer som puffar för Graham Greenes författarskap.

Jag gissar att den primära gruppen var bokhandelsmedhjälparna, att dom fick broschyrerna gratis för att kunna uppmärksamma dom här författarskapen. Ahlins därför att hans storhet var omtvistad redan från början. Greene därför att han behövde etableras. Erik Lindegren skriver en pompös introduktion; Thorsten Jonsson åker till London och gör en subtil intervju full av hemligheter.

Det känns som att den här formen av unika presentationer idag skulle kunna funka på Internet, och få långvarig uppmärksamhet. Att få dom att funka är mest en formgivningsfråga, och svårigheten att synka med sökmotorer och kanske bibliotekskataloger.

Och så förstås detta att vem ska betala för jobbet och för texterna.

Jag kan inte riktigt förklara vad det är jag far efter. Kanske helt enkelt en kritisk intervention som stiftar sina egna ramar, inklusive att det är förlaget som står som avsändare, men vid sidan av den ordinarie reklamen. Därför att det som omtalas redan har massor av kulturellt kapital.

Många småförlag satsar idag både pengar och prestige på att ge ut långa serier av dom egna favoritförfattarnas böcker. Bakhåll är kanske det främsta exemplet. Det skulle gå att tänka sig nån form av uppbackning …

Och nu medan jag skrev kom jag på varför jag blev så nostalgisk. Det handlar om att med aktiva medel göra ett författarskap rättvisa, framhålla ett författarskaps särart utifrån litterära kvaliteter, göra författarskapet och inte författaren till grundelement i det litterära systemet, höja sig över den enskilda utgivningen.

Så om presentationer av författarskap, och av mottagandet av författarskap, görs till ett möjligt val i marknadsföringen får det också litterära konsekvenser. Man kunde tänka sig en genre. Och som alltid tänker jag att översättarna skulle kunna spela en mycket mer aktiv roll, både som introduktörer och som kännare av främmande litteraturer.

Men vad ska genren kallas? (Följdskrifter är ett fint gammalt begrepp.) Kan den i all sin spretighet samlas under ett tak på webben och därmed inte vara utlämnad åt Googles nyckfullhet? Och återigen: vem vill betala?

I mataffärer

Jag tycker mycket om att gå och handla mat. I utlandet finns bland sevärdheterna jag absolut vill se också jättesupermarkets, saluhallar och slaktare. Och jag går dit för att titta mer än för att köpa. Det är kunskapen jag vill åt. Kunskapen. Alltid överallt betalar jag hellre mer till nån som kan sina saker: en mindre bit välomhändertagen ost istället för en plastig brietårta. Men det är saligt tillfredsställande att göra riktiga fynd också.

Redan tidigt kunde mamma skicka iväg mig till Boijas livs med en lista, jag ser dom stora bokstäverna framför mig: MJÖLK GRÄDDE JOGERT JOS. Jag fick också hänga med och till exempel välja rätt bit grillad rostbiff, lagom röd inuti, skuren i lagom tunna skivor. Men matlagningen fick jag lära mig själv, senare. Och att få ut så mycket som möjligt för lite pengar. Men ändå ha råd med det godaste kaffet.

Nu när jag inte är rik men har ekonomi som låter mig välja obehindrat är jag fortfarande väldigt kräsen, och kan gå en kilometer minst extra till en affär som har Kunskapen (och därmed ofta också bättre priser). Jag roar mig också med att jämföra dom olika kedjorna och hur dom har förändrats av den moderna logistiken.

ICA är en katastrof, förutom några Maxi som är stora nog att ha självbestämmande. Urvalet är så centralstyrt att det blir en överraskning att hitta svenska grönsaker till och med på sommarn, eller andra lokala produkter. Jag vet inte riktigt vad som hände. Farbror Manfred jobbade åt dom (på Hakonbolaget) medan dom ännu bara var en samarbetsorganisation. Nu är allting toppstyrt av datorer, vilket var en av anledningarna till att Torgny slog igen butiken i Vettershaga.

Konsum har också changserat och blivit alldeles för medelklassigt och dyrt. Förlåt: Coop heter det ju. Jag känner mig inte tilltalad av deras sortiment längre, även om Änglamark är ett hyvens påfund, åtminstone vad beträffar grönsaker och specerier.

Mitt hjärta finns istället hos Hemköp, och deras avläggare Willys. Redan mamma var djupt imponerad av Antonia Ax:son Johnson, så socialdemokrat hon var; fortfarande kan jag säga på skämt hemma att ”dom här har Antonia lagat”.

Där finns det kunniga urvalet i dom allra flesta gondolerna, där finns pålitliga lågprismärken och ibland helt galna extrapriser, så att jag kan komma hem med 20 burkar passerade italienska tomater. Men det handlar ävenledes om en stämning (baslägret är Skanstull, övriga butiker i landet känner jag mig också hemma i). Kassörskorna är hjälpsammare och roligare, både killar och tjejer och äldre – och jag tror att det delvis beror på att kunderna är mycket roligare, mer arbetarklass.

Sen är det en fest att göra utflykter till förortsbutiker och -marknader, till affärer från främmande kök eller till riktiga nördställen. Saluhallar är jag litegrann misstrogen mot, eftersom priserna kan vara så orimligt höga, men samtidigt är det nästan bara där en kan träffa på en riktig slaktare.

Men allra roligast är kanske att köpa direkt från odlaren/uppfödaren, eller via system som Bondens marknad eller lådorna med beteskött. Här gör det ingenting att det kostar dyrt, precis som jag tänker med färsk fisk, att dom höga priserna ger rejält betalt åt alla i leverantörskedjan.

För det är ju den fackliga aspekten också. Butikskedjornas prispress, i synnerhet dom ”egna” varorna, får imperialistiska återverkningar genom att tillverkningen industrialiseras och flyttas till allt billigare länder. Gunnar och Malin Klingzell Brulin på Mål&Medel har beskrivit det där ingående.

Att handla etiskt är den stora utmaningen, och går ofta hand i hand med känslan för kvalitet. Min oförskämda lyx är ju att jag har så förbaskat gott om tid att jag kan hamna i meditiativa tillstånd framför hyllorna, framför det fantastiska utbudet av grejer överallt ifrån, som bara blir rikare och rikare: inte minst genom att gamla och fjärran råvaror som dinkel åter kommer till heders och gör världen större än nånsin. Världen är en mångfald, skulle Badiou säga.

Att skapa utrymme för improduktivt arbete

Många – allt fler – kämpar i sitt yrkesliv mot administrationen.

Dels därför att den stjäl tid. I brist på personal läggs kontinuerligt arbetsuppgifter som redovisning och dokumentation över på specialisterna.

Men framför allt därför att den på ett självgående sätt maxar produktivitetskraven så att själva verksamheten riskerar att förändras.

Yrken som kan betraktas som konster (i vid bemärkelse, gr. technä) finner sig kringskurna. Och administrationen är ett av skärverktygen. Liksom arkitekturen, dom öppna planlösningarna.

Folk som inte begriper verksamheten har makten över den. Så kan man också beskriva läget. Därmed blir produktivitetsökning det enda målet.

Civilministern Ardalan Shekarabi har tagit upp kampen med det här under slagordet ”tillit”, som handlar om ett återupprättande av yrkeserfarenhetens status och möjligheter. Det är riktigt spännande att följa honom på Facebook.

Men vad som behövs är att improduktiv tid skrivs in i schemana. Tid för förkovran, tid för eftertanke och samtal, tid för att följa intuitionen till nya jaktmarker.

Ett stipendium har en sån effekt. Det här skrivs på sån tid.

Och överallt finns fiffiga chefer med ett förflutet i själva verksamheten. Vissa av dom kan fortfarande göra omdispositioner för att skapa avlönad, improduktiv tid. Andra befordras och genomgår en läskig personlighetsförändring.

Dom fiffiga cheferna gör sin plikt inte genom att lyda utan genom att trixa. Symbolisk är kopieringskassan som aldrig går in i bokföringen. Besökarna/kunderna betalar för kopiering och utskrifter och det blir riktigt mycket pengar, som kan användas till grejer som det absolut inte går att få pengar för uppifrån.

Nån borde skriva en bok om trixandets moral i motsats till fifflandets. Att aktivt töja på regelverket för verksamhetens skull, inte för att berika sig själv, stoppa i egen ficka.

Men allt det här kompliceras av outsourcningen som blir alltmer utbredd. Det går inte att betala en icke anställd för att förkovra sig. Det går inte att skriva ”tänkte på detta hela helgen och drömde till och med fram en lösning” i en faktura. Dom enda som klarar sig är dom som är så etablerade att dom kan ta betalt per jobb och inte per timme.

Lönearbete är till sitt väsen utsugning, som leder till utarmning därest inte ny kraft, nya råvaror fylls på från annat håll. Till exempel i form av pengar. Kanske i form av medborgarlön/basinkomst.

Och så folkbildningen förstås. Den är samhällsbärande på ett sätt många inte riktigt begriper. Jag återkommer till den.

Idrottssommar (EM, OS)

Jag kan uppskatta idrotten: den långvariga övningens och obestämda väntans möte med tillfälligheterna, över ribban, skruvad upp i krysset som en bild av viljan.

Men har för långsam sinnesuppfattning för att förstå vad som egentligen händer. Behöver repriser och förklaringar, gärna med inslag av mekanik och kaosforskning.

För vetenskapen kan inte förklara vad som har hänt eller ska hända, bara hjälpa oss att förstå hur.

Jag kan också varmt uppskatta massuppslutningen kring ett lag eller juniorernas hängivna identifikation med en Mästare långt bort – där sker en fjärröverföring av kraft!

Energin växer (ja uppstår) genom att samlas i en riktning.

Det är en vacker och stabil satsning att en så rätt stor del av stats- och kommunbudgeten fortfarande används till moderna byggnader och personal med olika slags viktiga kunskaper för att hjälpa vanligt folk att hålla igång eller satsa på att slå personliga rekord. Det viktiga där är att alla har råd att delta, så att det inte uppstår ett mönster av utslagning. Men alltmer glunkas det att dom konkurrerar med affärsföretagen och ska bort.

Det är sin tid en ska satsa, inte sina pengar.

Men jag står inte ut när evenemanget blir huvudsaken, när inramningen tar över, när alltsammans träder in i ett underhållningsmodus och ställer prestationen i skuggan av den individuella narcissismens ögonblick.

Segern som ett värn mot besvikelsen, inte som frukten av ett långdraget förberedelsearbete, inte som blixtnedslag med gudarna själva bland allmänheten uppe på ståplatsläktaren.

Målet kommer till dig; precis som den rätta formuleringen, den goda idén, den oväntade enkla lösningen.

Haltura

Ryskan har ett speciellt ord för onödigt, meningslöst, illa utfört och ogenomtänkt arbete utan själ: haltura. Sergej Kartsevskij noterar dess ökade förekomst i en serie artiklar tidigt 20-tal om språkliga förändringar efter revolutionen.

Särskilt användbart blev ordet för intellektuella och författare i statlig tjänst. Lidija Ginzburg har skrivit en hel essä i ämnet.

Och vad väl det skulle passa in i dagens kritik av det tomma arbetet, med Roland Paulsen och Tiqquns Teorin om Bloom. Det borde snarast lånas in i svenskan. Men måste få den rätta fonetiska tyngden. Ett viktigt poetiskt översättningsarbete.

Detta lärde jag mig på CBEES ryskt20tal-seminarium på Södertörn. Jag gick dit för att prata språkteori och gick därifrån mycket klokare. Som vanligt.

Utifrån och inifrån

Mycket som kallas kritik riktas mot institutioner, detaljerat eller svepande. Institutionerna tolkas som avsändare av det dom sänder eller ställer ut eller trycker eller visar.

Det är alltså ofta museet eller teatern etc som analyseras och bedöms. Media av idag har tilldelat dom huvudmannaskapet. I värsta fall blir det ingen analys alls utan bara galareferat av evenemanget.

Och även mediakritiken, detaljerad eller svepande eller konspirationsteoretisk, har den där formen av att tolka en avsikt. The intentional fallacy.

Institutionskritik är jätteviktigt. Hur institutionerna växer fram, som implementeringar av reformer eller folkrörelser. Hur dom förstelnas och kan bli repressiva eller skendöda. Kritik i bemärkelsen att dom inte lever upp till sitt syfte eller sitt namn. Ideologikritiska analyser, maktanalyser.

Men allt detta måste utgå från funktionssättet. Det räcker inte med en enkel avsändare–mottagare-modell.

Institutionen har ingen egen vilja. Men den kan och bör vara full av inre konflikter. Det är dom som borde uppmärksammas.

Jag vill se en bifurkation av kulturjournalistiken. Hålls dessa saker isär kan dom också korsbefrukta varann.

• Institutionskritik i samarbete med mediologer, sociologer, företagsekonomer. Oberoende, ej på institutionernas villkor.
• Hermeneutisk kritik som riktar sig mot verken, projekten. Återupprättande av läsning och tolkning.

Återupprättande av kritikern, den subjektive. Och framhävande av en närmast vetenskaplig granskning av maktförhållandena runt kulturen. Men att dom två sakerna hålls isär.

Därför att maktanalyser av konstverk leder till reduktionism.

Korollarium: Ett av konstverkens kännetecken är att dom befinner sig i produktiv eller repressiv konflikt med sin institution. Men det där är en del av verket, och en uppgift för tolkningen. Som i sin tur blir mycket behjälpt om institutionerna är tydligt analyserade. Jag tänker främst på Bourdieus bok om Manet.

Eftertankar till Kritiklabbets hearing 14 maj

Det kritiska subjektet är ett subjekt i kris. Det är dess yrke. Det redovisar förändringar i världen genom att genomgå dom. I form av prosa, eller på annat sätt. Estetiska innovationer, nya tänkesätt, nya perspektiv på historien. Maktförskjutningar.

Yrke: Kritiker. Jag redovisar förändringar. Och jag vill ha betalt för det ibland: prosan är min seismograf och den måste underhållas, liksom allt fler möjliga former för kritik. Dans, t ex. Dansaren som subjekt i kris.

Prosa: Redskap för förändring. I själva sin uppbyggnad. Att ställa det undanskuffade jämte det etablerade. Att ständigt revidera sig själv. Den inre dialogen (i prosan, inte i själen).

Maktförskjutningar: Kritikern skapar kriser genom att inta en annan position eller genom att ändra kurs, därtill tvingad av mötet med nånting nytt. Drabbad.

Seismografliknelsen håller inte eftersom den står stabilt.

Varat är relation

Mark C Taylor höll en fascinerande forskarsjälvbiografisk föreläsning på Teologiska Högskolan i Bromma förra veckan. En av dom grejer som fastnade särskilt var hur han kopplade ihop teologi och finansialisering. Guds död och avskaffandet av guldmyntfoten under Nixon. Allting blir sen bara ett flöde.

Det enda felet med framställningen var att Taylor var så pessimistisk om framtiden. Gav intryck av att helst vilja fly till sin hobby att göra enorma metallskulpturer av berömda filosofers handskrivna versaler. Samtidigt som han bekände sig till en Hegeltolkning som sammanfattades i slagordet BEING IS RELATIONAL.

En ville invända: Men det pågår ju en massa relationella grejer överallt som gör livet värt att leva. Såna här seminarier till exempel.

BalenciagaEfteråt gick mina tankar till en jättelång artikel i London Review of Books, om pengar, av John Lanchester.

Han ger en bred historik, men poängen är att nya former av transaktioner håller på att göra bankerna överflödiga. Poängen med bitcoins är att en kan identifiera sig och göra säkra pengatransaktioner som dokumenteras för alltid. Halva Kenyas BNP går numera från mobiltelefon till mobiltelefon.

Det uppstår nya former för tillit. Och även för bedrägerier; det vet vi här i hemmet.

Den här grundläggande relationen att jag köper nånting av dig, ett par nötta Balenciagasneakers, och alla blir glada. Eller jag tar lite av mitt överflöd och köper nån annan lite frihet. Det kanske inte behöver ske inom ramen för kapitalismen. Det kanske har en teologisk dimension som ginge att förstärka.

I deklarationstider

En journalist och författare, det här var länge sen, började måla också. Och på utställningen var priserna satta efter materialkostnad och timlön. Tavlorna blev alltså jättedyra!

Den principen är som ett konstverk i sig. Som om hen vore anställd hos sig själv.

Sen när en blir berömd konstnär är det ju en annan sak, och vissa kan till och med hyra in ett gäng tomtenissar i verkstan.

Verket har ett pris, som bestäms av i vilka kanaler det säljs. Översättare får t ex tio öre per tecken för själva leveransen, och därefter ibland en del upphovsrättsersättningar.

Men det är betydligt svårare att ta betalt för kvalificerat arbete per timme. Särskilt när så mycket arbetstid går åt till att som det verkar göra ingenting alls. Eller repa.

I brist på stämpelklocka blir varje timberäkning en kompromiss, särskilt i samband med undervisning. ”Vi sätter upp tio timmar” är en vanlig formulering, där två sätt att mäta tid i pengar synkroniseras.

Gratisgigen hör också till helhetsbilden. En fiffig kulturarbetare i norr har börjat skicka fakturor för sina gratisjobb med full specifikation och 100% rabatt.

Det så att säga fattas ett par kolumner i kulturarbetarnas bokföring.

Och en diskussion om mervärde. Nånstans utanför min räckvidd skapar mitt arbete rörelseresultat nån annanstans. På outgrundliga vägar. Som vara, ibland, men framför allt i form av energi. Ett föredrag för den goda sakens skull på ett litterärt jubileum glädjer för stunden men har också långsiktig inverkan utanför min kontroll. I en kaosdimension.

Och den här lilla anteckningen. Jag får inget betalt, mitt kulturella kapital får kanske en omärklig boost, publiceringen kostar så gott som ingenting. Men den höjer BNP, på ett sätt som är fullständigt outgrundligt.

…o min årtull, jag sliter dig taktfast

”Digitalisering” är ett lika obsolet ord som ”datamaskin”. Visserligen bygger lagring och distribution på binär kod, ”ettor och nollor”; men det är inte det som har skapat en omvälvning jämförbar med den industriella revolutionen. Det är spridningen och uppkopplingen som har förändrat allt i grunden: ekonomin, arbetsdelningen, kunskapen, medborgerligheten. Den underliggande teknologin är intressant och begriplig för ett fåtal och själva ordet ”digital” fördunklar för oss andra vad den nya teknologin har gjort med oss, snarare än att förklara. Allt finns tillgängligt dygnet runt, världen över, utan andra mellanled än en automatiserad uppkoppling. Och det är dom som har makt över spridningen och över vad som finns åtkomligt som har initiativet: i jämförelse med andra och med avseende på styrningen av kapital, arbete och information. ”Digital” skulle kunna vara ett relevant ord i sammanhanget därför att det har med ”finger” att göra och på så vis belyser disproportionen mellan vad som kan utträttas med fingrarna på en pekskärm eller ett tangentbord och dom rörelser av kapital och arbete som därmed sätts igång. Eller att mänsklighetens samlade vetande och skapande snart ligger bara ”ett par klick bort”. Digitalisering handlar om en ny form av härskande vars system och möjligheter vi alla ännu bara är i färd med att lära oss, samtidigt som mycket av det vanliga livet försiggår som vanligt, om än uppkopplat mot omvärlden på annorlunda sätt. Dom nya maktförhållandena måste granskas ur ett maktperspektiv. Deras teknologiska grundval är en bisak i jämförelse med under vilka nya former vi människor samverkar med varann – och att spelreglerna har ritats om.

Företagande och empowerment

Subtopia i Botkyrka, med sina jättelokaler och sina väl inarbetade former för samarbete både mellan människor och konst–affärsliv-kommunalpolitik. Dom ordnade ett seminarium för att celebrera en liten bok som presenterar inkubatorn KLUMP: ett generöst coachingsystem som hjälper folk att utveckla och genomföra sina idéer och få ut dom på en marknad.

Seminariet lockade många slags människor, från konstnärer till nyfikna kulturbyråkrater. Och i panelen fanns lyckade entreprenörer och forskare som har koll på utvecklingen, inte minst David Karlsson.

Kort sagt var det alldeles för gott om idéer till och med för det jättestora ”Loftet”. Särskilt när alla skulle speedsammanträda i smågrupper kring mångförgrenade frågor.

Ändå – och det var kanske planen – konkretiserades mängden av intryck i en bestämd känsla av vad som håller på att hända: hos Subtopia men också allmänt på en arbetsmarknad som har förändrats i grunden.

Nämligen att konstnärer och andra har fått större makt över att definiera vad dom själva håller på med och större kontroll över hur det färdiga resultatet sprids och säljs.

En konstnär sa: ”Jag hade kontrakt. Men dom ville göra om mig. Eller dom ville att jag skulle göra samma sak en gång till. Då startade jag mitt eget bolag istället.”

Vi konstnärer, enligt Pier Luigi Sacco, sån han presenterades av David Karlsson. Förr levde vi på allmosor och uppdrag. Sen blev vi en del av en industri som tjänade en massa pengar: vi var som anställda. Nu kan vi ta kontrollen mer, särskilt som politikerna insett att konst är en viktig affärsnäring (som sysselsätter många) och en viktig del av den politiska omstarten i en hopplös tid.

subtopiaseminarium001

Att bli företagare innebär således empowerment. Särskilt om man har många som jobbar under samma villkor att samarbeta med, och vara bra på olika saker.

Eller som Edith Södergran sa i en liknande stämning, i dikten ”Mysteriet”:

Leksaker äro alla människor.
Leksak var jag själv i går.
I dag är jag den som öppnar mysteriet.
Jag vill att alla skola komma till mig,
jag vill att alla skola höra hur mitt hjärta slår.
Eld och blod och framtidens smörjelse skålen I mottaga ur mina händer.
Hela mänskligheten vill jag viga åt framtiden.
Mina flammande rader skall varje barn läsa.
Jag skall omvända alla till en heligare gud.
All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös kvast, all litenhet vill jag hånande döda.
Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud vill jag stinga med mitt svärd.
O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig.
Du skall icke vila
innan jorden är en trädgård, där gudarna drömma vid underbara bägare.

Flaskpost och fetischer

 

Digitalisering innebär inte nödvändigtvis spridning
Snarare tvärtom

Vi befinner oss fortfarande på flaskpoststadiet
Även om meddelandet når fram till fler än bara en
Kanske

Vi måste börja tillverka fetischer
Varor som är gratis
Men som lockar till köp
Endast så kan vi på sikt
Börja tjäna pengar igen

Vi måste börja tänka på förpackningen
För det är förpackningen folk läser
Åtminstone till en början
Innan dom öppnar
Sig

Spridning – diffusion
Idén är sin förmedling
Tiden blir kortare och kortare
Misstänksamheten växer
Hos fackfolk och allmänhet

Begäret efter den här texten
Att det är just den du söker efter
Att det är just den du borde söka efter

Eller på genrenivå
Exempelvis litteraturkritiken
Stil Omdöme Kunskap – JA!
Men också strävan efter reaktionen
”Jaså det är DET HÄR som är litteraturkritik!”
Hjälper upp hela branschen

Det är ett annorlunda arbete
Men det är vad vi alltid har hållit på med
Men nu är mängden av flaskposter en så stor virvel på oceanen
Att du knappast lär komma att få syn på den här
Fula

Att överlista Google (optativ)

Besökte intressant seminarium om tidskrifter i veckan. Bäst går det för dom som blandar olika medier och även ordnar evenemang. Det uppstår en samverkan både i produktion och distribution.

Nu tänker jag: Borde inte kulturen (och även den politiska debatten) proaktivt ägna sig åt sån samverkan, på bred front?

Internet är uppbyggt kring sälj och konkurrens; men vi är många som hellre söker efter fakta och fördjupning, vilket ofta lyckas – efter viss sortering. Men skulle inte det där gå att underlätta?

Tänk om det funnes en kultursökmotor, en legitimerad taggning som bara finge användas av vissa sajter (hur nu sånt begränsas rent tekniskt) genom ett slags medlemskap: tidskrifter, kultursidor, etermedier, bloggar, bibliografier, lexika, arrangörer av kulturevenenmang … Då skulle en sökning ge en lista med hög relevans.

Sökresultaten i sig skulle kunna sparas och ge information till kommande användare, t ex genom att det går att betygsätta dom föreslagna länkarna. Jag ser framför mig (men har ingen teknisk lösning) hur besläktade sökningar skulle kunna bli en växande nod, där det även vore möjligt att lägga in tilläggsinformation och till och med kommentarer. Idealt att det funnes redaktörer som hade som jobb att vårda dessa noder.

Framför allt tror jag att existensen av en K-taggning (Kultur, Kritik …) skulle uppmuntra (till anslag) till uppläggning av texter och video- eller ljudclips från förr, så att forna tiders dokument blir del av vårt levande minne.

Slutligen skulle K-taggningen kunna integreras med existerande bibliotekskataloger, i bägge riktningar, för den som väljer att så söka.

Frilansfattigdomen är en samhällsfattigdom

Kent Werne har skrivit en som alltid gedigen rapport om frilansjournalisternas villkor idag. Den bygger både på statistik och på välformulerade citat – anonyma eftersom ingen vill träda fram offentligt.

Arvodena sjunker i reda pengar, det blir allt svårare att försörja sig och den trygghet som hör till en anställning (pensionsinbetalningar, semester, fortbildning) hamnar på undantag hos de flesta.

Werne argumenterar för att det här är hela journalistkårens angelägenhet, och att Journalistförbundet därför borde vara mer aktivt. En personlig erfarenhet jag gärna hade sett mera framlyft är att minskad frilansbudget sätter större press på dom kvarvarande anställda. Frilansmaterial och redaktionellt material är kommunicerande kärl, och ännu mer i en tid när mycket mer text ska produceras i olika medier.

Man kan också lyfta frågans angelägenhet för hela samhället. Det finns inga pengar att köpa text för och därmed blir resultatet sämre och ytligare. Samtidigt som många medier premierar genomströmning snarare än fördjupning.

Pengarna måste komma nån annanstans ifrån. Från staten, tycker jag, gammaldags som jag är. De enda som sticker ut i Wernes material är branschtidningar, organisationstidningar och fackförbundspress. Dom betalar fortfarande i dom flesta fall drägligt.

Och det tror jag inte bara beror på att gamla principer och hederskänsla lever sig kvar. Utan även på att det handlar om publikationer som inte konkurrerar med andra om läsarens uppmärksamhet, och därmed kan rikta sig till hens nyfikenhet och intelligens.

Rapporten Frihetens pris finns att ladda ner på SJF:s hemsida. Där kan man också se seminariet där rapporten presenterades den 5 november.

Här börjar samtidens samtal?

Og i det øyeblikket kritikken erstattes av velvillig litteraturomtale, er kritikksjangeren død.

Frode Helmich Pedersen gör i Norsk litterær årbok 2015 en intressant genomgång av den norska litteraturkritikens status. Utrymmet krymper i dagstidningarna på grund av att litteraturkritik ger få klick, och det införs, t ex i Bergens tidende, ett betygssystem, som Pedersen tolkar som en sentimentalisering, inspirerad av bokbloggarnas utrymme för hämningslös bejakelse.

I det läget måste kritiken börja fundera över sin egen roll och sin historia. Pedersen tecknar en bred bild, men utgår från två nyliga fall där författare (Dag Solstad och Tore Renberg) har bemött kritiker som inte förstått att uppskatta deras böcker. Renberg står sig tämligen slätt, men Solstads analys gör intryck på Pedersen. Den går ut på att kritiken av idag inte förmår bedöma litterär konst som i sin inre form ägnar sig åt målmedvetet antikapitaliskt arbete. Så att litteraturen behandlas som en produkt och inte som ett motståndsarbete.

Den tanken återkommer i det som är kärnan i Pedersens artikel, nämligen att kritiken är för positiv och därför inte förmår tala om vilka nyutkomna böcker som är läsvärda, eller ens vilka som är tråkiga. Som exempel beskriver han panelsamtal kring allmänt hyllade böcker, där det visar sig att ingen av deltagarna kan uppbjuda nån som helst entusiasm. Vissa böcker har alltså skyltats upp oförtjänt, därför att alltför många kritiker har varit alltför snälla, kanske av hänsyn. Pedersen fortsätter citatet härovan så här:

Det hører bestemt ikke til kritikerens oppgaver å bedrive coaching overfor forfattere som ennå ikke har hentet ut sin fulle potential.

Hans övergripande poäng är att det statistiskt sett bara kommer ut ett halvdussin bra litterära böcker varje år, och att det borde vara kritikerkårens uppgift att känna igen dem och peka ut dem, ”med det lesende publikum for øye”.

Jag kan uppskatta detta ”borde”. Och jag tror också att det är vad som sker, fast först efter några år, när tankekollektivet har hunnit läsa ikapp och prata ihop sig. Jag får nästan aldrig mina tips via tidningar längre, utan via samtal. Inklusive dom där ögonblicken när en känslomässig eller tankemässig skiftning eller skevning i en (positiv eller negativ) recension berättar nånting för mig, sätter mig på spåren.

Den omedelbara bedömningen av skönlitteratur är kanske omöjliggjord, urmodig? Så att dom publicerade kritiska texterna, i olika fora, framför allt är bidrag till ett uppstartande, mer eller mindre specialiserat samtal, som i sin tur, på sikt, kan skilja agnarna från vetet, och där den nya teknologin möjliggör nästan obegränsade länkningar – vad Magnus William-Olsson ofta benämner transkritik?

Jag vill också säga nånting om coachning. Jag tycker om att peka ut det i ett verk som pekar vidare. Formella lösningar, paradoxer eller teman som berikar det litterära systemet. Ibland kan jag tvärtom välja att gå i polemik med aspekter av ett verk för att kasta ljus över dess inre dynamik. Det är ett slags coachning. Att locka fram det bästa, det nya, helst med oväntad lyhördhet.

Ett sånt kritiskt grepp är en intervention, som kanske förändrar bilden av ett författarskap, men som framförallt medverkar till att rucka det litterära systemet.

hur ska samhällsuppdraget genomföras att så tidigt som möjligt göra det urval som publiken behöver? Till exempel dom många privata läsecirklar som är i stort behov av pålitliga lästips (och ofta inte påträffar dom i tryck, vare sig hos kritiska eller läsningsälskande spalter).

Jag tror att biblioteken kan spela en enormt viktig roll för att snabba upp samtalet. Genom sin pågående verksamhet, men också som noder som länkar ihop det kritiska samtalet. Skulle det få att knyta reaktioner och översikter till katalogen, så att den inte bara rymmer bok- och mediebeståndet, utan även samtalet, och detta med ambitionen att vara snabb? Skulle inte detta kunna vara en roll för biblioteken: den kritiksammanfattande verksamheten – kanske till och med verkställd av avlönade kritiker?