Jag tycker mycket om att gå och handla mat. I utlandet finns bland sevärdheterna jag absolut vill se också jättesupermarkets, saluhallar och slaktare. Och jag går dit för att titta mer än för att köpa. Det är kunskapen jag vill åt. Kunskapen. Alltid överallt betalar jag hellre mer till nån som kan sina saker: en mindre bit välomhändertagen ost istället för en plastig brietårta. Men det är saligt tillfredsställande att göra riktiga fynd också.

Redan tidigt kunde mamma skicka iväg mig till Boijas livs med en lista, jag ser dom stora bokstäverna framför mig: MJÖLK GRÄDDE JOGERT JOS. Jag fick också hänga med och till exempel välja rätt bit grillad rostbiff, lagom röd inuti, skuren i lagom tunna skivor. Men matlagningen fick jag lära mig själv, senare. Och att få ut så mycket som möjligt för lite pengar. Men ändå ha råd med det godaste kaffet.

Nu när jag inte är rik men har ekonomi som låter mig välja obehindrat är jag fortfarande väldigt kräsen, och kan gå en kilometer minst extra till en affär som har Kunskapen (och därmed ofta också bättre priser). Jag roar mig också med att jämföra dom olika kedjorna och hur dom har förändrats av den moderna logistiken.

ICA är en katastrof, förutom några Maxi som är stora nog att ha självbestämmande. Urvalet är så centralstyrt att det blir en överraskning att hitta svenska grönsaker till och med på sommarn, eller andra lokala produkter. Jag vet inte riktigt vad som hände. Farbror Manfred jobbade åt dom (på Hakonbolaget) medan dom ännu bara var en samarbetsorganisation. Nu är allting toppstyrt av datorer, vilket var en av anledningarna till att Torgny slog igen butiken i Vettershaga.

Konsum har också changserat och blivit alldeles för medelklassigt och dyrt. Förlåt: Coop heter det ju. Jag känner mig inte tilltalad av deras sortiment längre, även om Änglamark är ett hyvens påfund, åtminstone vad beträffar grönsaker och specerier.

Mitt hjärta finns istället hos Hemköp, och deras avläggare Willys. Redan mamma var djupt imponerad av Antonia Ax:son Johnson, så socialdemokrat hon var; fortfarande kan jag säga på skämt hemma att ”dom här har Antonia lagat”.

Där finns det kunniga urvalet i dom allra flesta gondolerna, där finns pålitliga lågprismärken och ibland helt galna extrapriser, så att jag kan komma hem med 20 burkar passerade italienska tomater. Men det handlar ävenledes om en stämning (baslägret är Skanstull, övriga butiker i landet känner jag mig också hemma i). Kassörskorna är hjälpsammare och roligare, både killar och tjejer och äldre – och jag tror att det delvis beror på att kunderna är mycket roligare, mer arbetarklass.

Sen är det en fest att göra utflykter till förortsbutiker och -marknader, till affärer från främmande kök eller till riktiga nördställen. Saluhallar är jag litegrann misstrogen mot, eftersom priserna kan vara så orimligt höga, men samtidigt är det nästan bara där en kan träffa på en riktig slaktare.

Men allra roligast är kanske att köpa direkt från odlaren/uppfödaren, eller via system som Bondens marknad eller lådorna med beteskött. Här gör det ingenting att det kostar dyrt, precis som jag tänker med färsk fisk, att dom höga priserna ger rejält betalt åt alla i leverantörskedjan.

För det är ju den fackliga aspekten också. Butikskedjornas prispress, i synnerhet dom ”egna” varorna, får imperialistiska återverkningar genom att tillverkningen industrialiseras och flyttas till allt billigare länder. Gunnar och Malin Klingzell Brulin på Mål&Medel har beskrivit det där ingående.

Att handla etiskt är den stora utmaningen, och går ofta hand i hand med känslan för kvalitet. Min oförskämda lyx är ju att jag har så förbaskat gott om tid att jag kan hamna i meditiativa tillstånd framför hyllorna, framför det fantastiska utbudet av grejer överallt ifrån, som bara blir rikare och rikare: inte minst genom att gamla och fjärran råvaror som dinkel åter kommer till heders och gör världen större än nånsin. Världen är en mångfald, skulle Badiou säga.