Ekomoduset

Jag tänker så här om ekopoesi: det är ingenting nytt; poesin har i alla tider gestaltat människans samspel och brott med naturen. Men läsmoduset är nytt; och det är därför termen behövs och gör nytta.

I min poetik handlar det om att göra det osynliga betydelsebärande, betydelseskapande. Grammatiken, ljuset, kroppen. Det som annars bara finns där, tyst.

Om vi nu lever i en tid där allting håller på att gå åt helvete och alla vet om det, till och med förnekarna, då blir den medvetenheten ett grundläggande existensvillkor, som en ny dimension, och letar sig in i poesin, programmatiskt eller underförstått.

Poesin har alltid varit förkämpe för att tillerkänna naturen röst i all dess olikhet, arters levnadsvillkor, individualitet, ofta med profetisk undertext om att det är vi mänskor som måste ändra vårt liv eftersom vi kan det.

Men nu i början till dom yttersta dagarna blir skulden tydligare, skulden vi ärvt utan att be om det, skulden för dom oförlåtliga ingreppen.

Jag tänker på en dikt i The Ecopoetry Anthology, ”First lessons in beekeeping” av Laura Gray-Street, publicerad på eget förlag 2014. Det är tentativa anteckningar kring upplevelsen av att kompisens bin sökte plats i hennes hår, som doftade av artificiella parfymer. Övningen går ut på att inte bli rädd, att låta dem slicka av apelsinkärnorna i hennes hand. Den slutar:

I can still taste that first kiss
of bees in my hair.

If I could have walked
calmly with them from there to here.

Ett speciellt modus, som sagt. Ett hur det är och hur det borde/skulle ha kunnat vara. Ett för sent. En personlig insikt, nästan en kallelse. Det är klart att det blir poesi av sånt. Det är klart att det blir en viktig del av poesin.

Och kritikens uppgift borde då vara att få med detta. Inte att göra kategoriseringar. Det är inte en ny genre. Det är ett nytt läge.