Som modernitetskramare är jag väldigt förtjust i Stockholmsutställningen 1930. Det var som att dom var ett annat samhälle på spåren, som var mer lokalsamhälleligt än centralistiskt, och i nära släkt med folkbildningen.

Sen spelar det in att pappa åkte ner och tittade också, nitton år gammal. Jag hörde honom aldrig berätta, men det finns ett vykort, jag skäms med bortångat frimärke.

Dokumentationen som finns efter den korta sommarblomningen är långtifrån heltäckande, men nu har ett gäng från Chalmers i Göteborg med datorhjälp rekonstruerat byggnaderna utifrån ritningar, teckningar och foton. Det hela visas på Konstakademien i Stockholm till och med söndag den 21.

Och jag blir fascinerad av själva modellbygget med, dom råa materialen, inga färger. Ett väldigt speciellt sätt att se. Det fanns gott om skyltar med vidrör ej, och det behövdes; egentligen ville jag förvandlas till en liten pappgubbe och kliva omkring i moderniteten.

Det finns en bok också, den köpte jag förstås: