Skriftspråkligheten gör prosan skriftspråklig, och det är ett problem. Jag tänker på sånt som rättstavningsprogrammens kamp mot stavningen sånt, dom vill ha sådant; men det där är bara på ytan.

Skriftspråkligheten gör att vi skriver som böcker och kapar importen från pratspråket. Inte i replikerna, men i själva prosan.

Prosan börjar i örona. Och pratspråket har andra mönster, flera uppsättningar till och med; och dom är litterärt roligare. Livfullare.

Man hör på en författare eller en översättare vad hen har diat för olika slags språk och kanske fortsätter med det.

Och sen kommer skriftspråket in i det ibland. Som blåssektionen i en symfoniorkester. Eller som samplad, brutish.

Vad jag är ute efter är nog ejentlien nåt slags känslighet. Så som en mikrofon är känslig eller som en fotograf letar upp ljuset för att hitta motivet.

Semikolonet är ett utmärkt exempel; det är egentligen talspråkligt och det är därför det mobbas av skriftspråksnormen.

Prat i radio, uppläst text i radio. Och så nåt slags mittemellan. Det kultiverade pratet med fullständiga meningar. Som på teatern också. Poesin, visst; men det är prosan jag är bekymrad för.

Nu när ljudböckerna är på väg att ta över. Varför inte skriva för dom?