Efter jämlikheten kommer ett nytt stadium där staten används för att åter skapa skillnader mellan olika slags människor, ofta med användande av våld. En kan också beskriva det som en kamp mellan att utvidga rättvisan till alla eller reservera den för ett utvalt fåtal.
(Utvidgning av G M Tamás resonemang om ”postfascism” efter en helgs Lars Ahlin-seminarier i Sundsvall.)
Höstdagen var hög och underbar och utsikten från kallbadhusbryggan över Alnön och Sundsvallfjärden alldeles betagande. Ändå låg det en bårhusstämning över alltsammans som förstärktes av dom vissna tistlarna och lupinerna och slyet överallt, utom på dom vårdade tomterna.
Två killar som engagerat sig visade mig och min kompis från Stockholm sommarnöjeområdet Petersvik utanför Sundsvall på dess yttersta. Kommunen har exproprierat alla fastigheterna, rivit dom allra flesta, och dom allra finaste står nu tomma.
Och det är inga vanliga stugor utan arkitektritade trävillor från slutet av artonhundratalet, en utlöpare från Stenstan som byggdes under samma epok, när det fanns hur mycket pengar som helst i omlopp.
Bårhusstämning. Husen som döda. Men tomterna där gräsmattan ända tills nyss hållits efter ekar fortfarande av lekar och stoj från oändliga somrar med gott om tjänstefolk. Ett eko av det goda livet förr, från dom hus som sedermera övergick till KFUM och från dom alldeles vanliga mänskor som bott där på sistone.
Vissna svartblå tistlar i långa processioner. Som ett landskap av Anselm Kiefer. Och så husen. Starka, friska, om än inte alltid heltigenom original, förutom några, som även hade originalmöblerna kvar. Dugliga för minst ytterligare 125 år.
Utanför fastigheterna har bevarandegrupperna satt upp faluröda skyltar med bilder från för och berättelser om husens historia, och därmed även Sundsvalls.
Ett konsortium har utlovat en omlastningsterminal för containrar på just den här platsen. Hela kommunfullmäktige är med på noterna och lovar ohyggliga investeringar medan den ordinarie verksamheten eftersätts. SCA, bygdens stora bolag, har hjälpt till att öka förväntningarna genom att utlova stora ökningar av produktionen i en bransch som globalt går på knäna. Vissa hävdar att det är marken dom vill åt, när det väl visar sig att den där omlastningsterminalen går upp i rök.
Min kritik är dubbel. Dels att det unika hör framtiden till och måste förskonas från all kortsiktighet. Unikt i den bemärkelsen att det här området och dess koppling till historien inte kan ersättas. Dels att kommunpolitik alltmer liknar berättelsen om kejsarens nya kläder. Dom har inga idéer och sitter bara och väntar på att det ska dyka upp några lämpliga skojare med storslagna projekt. I brist på initiativ. Medan rasslet av döda tistlar blandas med sorlet från sommarlekar och kaffekalas.
I en glimt av fantasi medan solen gick ner såg jag en alternativ möjlig framtid för Petersvik. Ett bevarande som skapar en plats där det är möjligt att bara få vara. Bland rikemännen vistades här många framstående konstnärer. För udden är av det slaget att den stimulerar skapandet.
På lite mer än promenadavstånd från centrum en plats där nya idéer kan uppstå, där möten kan hållas i kontrast mot dom vanliga konferensanläggningarnas inrutade fångenskap.Där festivaler för poesin och musik och friluftsmåleri kan anordnas. Men där det också är tillåtet att bara vara, utan att det kostar ett öre, i ett unikt gränsland mellan stad, förort, industri, jordbrukslandskap och natur. Och naturligtvis även ett utmärkt ställe att bo på.
En plats där dom nya sätten att leva kan koncipieras. Dom som vi helt enkelt måste uppfinna för att inte gå under i kortsiktigheten.
En driven litterär eller journalistisk stil – en som simulerar enkelhet – kan föra in häpnadsväckande påståenden eller definitioner som om dom vore självklarheter.
Skillnaden är primär: [p]—[b]. Sen kan den laddas med vadsomhelst: nutid—dåtid ; shia—sunni ; demokrati—terrorism ; privat—offentligt. Den som råder över tolkningarna har ett propagandaövertag; den som överblickar mångfalden av motsägelsefulla tolkningar av en och samma skillnad har ett kunskapsövertag. Som svårligen låter sig kommuniceras. Den som ser både ideologin och vad ideologin används till är liksom namnlös.
Utmärkt bok. Typiskt av Coeckelberghs att hitta den och ge ut den 1973. Tanken är att det fascistiska maktövertagandet blir möjligt när politiken (”maktblocket”) inte längre representerar klassintressena. Sen gör Poulantzas en genomgång av klassintressena i all deras olikhet, med Tyskland och Italien som huvudexempel, och med stor känslighet för vad han kallar ”hela samhällsformationens särdrag”.
Eländigt att Poulantzas valde att lämna den här tillvaron 1979. Hur mycket hade han inte haft att upptäcka idag. Men jag misstänker att han har gjort djupa intryck på postpolitiska tänkare som Rosanvallon. Hursomhelst så håller den för återutgivning, i översättning av Bengt Andersson.
Särskilt camp är det att han refererar till analyserna från Sovjetunionen och inom Komintern på ett kritiskt men respektfullt sätt. Det finns en dialog med deras blindhet. Som var en del av problemet.
Här är förresten hela utgivningen i Partisanbiblioteket. Kanske en e-boksåterutgivning vore meningsfull?
Att bo i en stad
men bli väckt av arkaiska
mistlurar.
När jag blev isländsk översättare var Inge Knutsson den otvetydigt främste, men när jag första gången fick träffa honom så fanns det ingen högdragenhet utan bara ett ”välkommen in i det här jobbet, som inte är så bra betalt och mycket slit, men det är ju det här vi är bra på”. Dessutom så var Inge charmerande allergisk mot allting som var fint och högtidligt och kunde göra miner på mottagningar som sa ungefär ”vi överlever nog det här också, och sen kan vi sitta och snacka bort ett par timmar”.
Nu när han är borta efter att ha varit sjuk länge, men ändå jobbat in i det sista, så saknar jag honom. Jämsides med vanvördigheten fanns hos Inge en grundmurad respekt för litteraturen och för den välstämda, enhetliga stilkonsten. Vi möttes i det allvaret, även om vi hade olika estetik därför att vi representerade två olika generationer. Och jag ångrar att jag aldrig kom åt att hälsa på honom i Knisslinge. Det känns som att vi hade mycket kvar att prata om, i synnerhet om i vilken grad översättaren får göra avtryck i texten.
Många av dom främsta isländska författarna har han givit en svensk version som kommer att hålla för många omtryck. Jag vill särskilt framhålla hans förmåga att sida upp och sida ner hålla lågan vid liv i Gudbergur Bergssons intensiva prosa. Hans Laxness lämnar heller ingenting övrigt att önska vad beträffar klurighet. Och Inges lyriköversättningar visade att han själv var diktare, om än det egna skrivandet fått stå tillbaka för översättandet.
Jag vill tacka dig så mycket för sällskapet, och för det här samförståndet kring litteraturens inre stillhet. Som du skriver i din gendiktning av Snorri Hjartarsons ”Svanar”, med målerisk vokalmusik:
Dunkelt lugnvatten
krusas av
djuptsimmande svanartysta
kanhända sjunger
de inte meraaldrig mer
för mig.
Det är festligt att få använda nåt man kan på nåt man inte kan. Det blir som en tankelek.
Förra veckan var jag på seminarium om indisk musik med Dr. Soma Gosh, en fantastisk sångerska med stor bredd och stor kunskap. Hon satt på en kudde och föreläste och sjöng, omgiven av lika fantastiska musiker och en dansare.
En föreläsningsform som verkligen tilltalade mig. Exemplen växte fram ur beskrivningen så lättsamt och organiskt som det gör när nån verkligen vet vad hon pratar om.
Men vad jag då kunde erfara, tack vare okunskapen, var att den här musiken börjar i käften.
Rösten har två kvalitéer: tonbildning och fonembildning. Obegränsade tonkurvor som faller och stiger och faller. Avgränsade språkljud som snabbt avlöser varann. Och det där pågår samtidigt, oavsett om vi talar eller sjunger.
Tablatrummorna motsvarande tungans och läpparnas idoga, flinka arbete för att skapa sekvenser av språkljud, i synnerhet konsonanter. Ett stråkinstrument som såg ut som ett torn och en liten dragspelsliknande orgel. Jag ska ta reda på vad dom heter sen. Dom var som förlängningar av röstens tonkurvor.
Och danserskan, samma kontrast där. Kroppens svepande rörelser och armarnas och fingrarnas distinkta, säkerligen symboliska gester.
Flöde och segmentering. Som i rösten. Och därtill några skrammelinstrument som gjorde en viktig förstärkande insats.
Scenen var liksom en tal- och sångapparat. Plus att klangerna var enormt raffinerade och välstämda.
Samtidigt som allting också var improviserat. Ragorna har gått i arv, tillskrivs forntidens vise män, har lärts ut i generation efter generation och på sistone upptecknats. Dom består av tonala och rytmiska mönster som man har att hålla sig till, men får göra vad som helst av. Och jag antar att många på papperet tänkbara kombinationer är förbjudna, osköna.
Lite grann som språket det med. Explicita och implicita regler som ändå bara är början till ett enormt antal kombinationer.
I den här käftliknelsen (som alltså blev min ingång till att kunna lyssna) intresserade jag mig särskilt för glidtonerna, fem till antalet, och i indisk musikologisk tradition kallade ”molltoner” (minor notes), vilket känns vilseledande. Jag tyckte dom påminde mest om diftonger!
Tungans och läpparnas obestämda rörelser, som förblir just närmanden, övergångar, och aldrig fullt ut realiseras. Det är ju för övrigt bara hos vissa extrema personer som några fonem alls fullt ut realiseras, det räcker med antydningar om vilka rörelser som pågår, och ”tungans högsta punkt” och andra sätt att beskriva hur olika resonansrum skapas och samverkar förstärks och understöda av rörelser lite varstans i käften, så kallad koartikulation.
Glidtonerna som vridpunkter i en oändlig rörelse av samverkande ljud av olika slag.
Det icke-specifika, det tillfälligas roll i dom fasta eller stränga strukturerna.
Og i det øyeblikket kritikken erstattes av velvillig litteraturomtale, er kritikksjangeren død.
Frode Helmich Pedersen gör i Norsk litterær årbok 2015 en intressant genomgång av den norska litteraturkritikens status. Utrymmet krymper i dagstidningarna på grund av att litteraturkritik ger få klick, och det införs, t ex i Bergens tidende, ett betygssystem, som Pedersen tolkar som en sentimentalisering, inspirerad av bokbloggarnas utrymme för hämningslös bejakelse.
I det läget måste kritiken börja fundera över sin egen roll och sin historia. Pedersen tecknar en bred bild, men utgår från två nyliga fall där författare (Dag Solstad och Tore Renberg) har bemött kritiker som inte förstått att uppskatta deras böcker. Renberg står sig tämligen slätt, men Solstads analys gör intryck på Pedersen. Den går ut på att kritiken av idag inte förmår bedöma litterär konst som i sin inre form ägnar sig åt målmedvetet antikapitaliskt arbete. Så att litteraturen behandlas som en produkt och inte som ett motståndsarbete.
Den tanken återkommer i det som är kärnan i Pedersens artikel, nämligen att kritiken är för positiv och därför inte förmår tala om vilka nyutkomna böcker som är läsvärda, eller ens vilka som är tråkiga. Som exempel beskriver han panelsamtal kring allmänt hyllade böcker, där det visar sig att ingen av deltagarna kan uppbjuda nån som helst entusiasm. Vissa böcker har alltså skyltats upp oförtjänt, därför att alltför många kritiker har varit alltför snälla, kanske av hänsyn. Pedersen fortsätter citatet härovan så här:
Det hører bestemt ikke til kritikerens oppgaver å bedrive coaching overfor forfattere som ennå ikke har hentet ut sin fulle potential.
Hans övergripande poäng är att det statistiskt sett bara kommer ut ett halvdussin bra litterära böcker varje år, och att det borde vara kritikerkårens uppgift att känna igen dem och peka ut dem, ”med det lesende publikum for øye”.
Jag kan uppskatta detta ”borde”. Och jag tror också att det är vad som sker, fast först efter några år, när tankekollektivet har hunnit läsa ikapp och prata ihop sig. Jag får nästan aldrig mina tips via tidningar längre, utan via samtal. Inklusive dom där ögonblicken när en känslomässig eller tankemässig skiftning eller skevning i en (positiv eller negativ) recension berättar nånting för mig, sätter mig på spåren.
Den omedelbara bedömningen av skönlitteratur är kanske omöjliggjord, urmodig? Så att dom publicerade kritiska texterna, i olika fora, framför allt är bidrag till ett uppstartande, mer eller mindre specialiserat samtal, som i sin tur, på sikt, kan skilja agnarna från vetet, och där den nya teknologin möjliggör nästan obegränsade länkningar – vad Magnus William-Olsson ofta benämner transkritik?
Jag vill också säga nånting om coachning. Jag tycker om att peka ut det i ett verk som pekar vidare. Formella lösningar, paradoxer eller teman som berikar det litterära systemet. Ibland kan jag tvärtom välja att gå i polemik med aspekter av ett verk för att kasta ljus över dess inre dynamik. Det är ett slags coachning. Att locka fram det bästa, det nya, helst med oväntad lyhördhet.
Ett sånt kritiskt grepp är en intervention, som kanske förändrar bilden av ett författarskap, men som framförallt medverkar till att rucka det litterära systemet.
Så hur ska samhällsuppdraget genomföras att så tidigt som möjligt göra det urval som publiken behöver? Till exempel dom många privata läsecirklar som är i stort behov av pålitliga lästips (och ofta inte påträffar dom i tryck, vare sig hos kritiska eller läsningsälskande spalter).
Jag tror att biblioteken kan spela en enormt viktig roll för att snabba upp samtalet. Genom sin pågående verksamhet, men också som noder som länkar ihop det kritiska samtalet. Skulle det få att knyta reaktioner och översikter till katalogen, så att den inte bara rymmer bok- och mediebeståndet, utan även samtalet, och detta med ambitionen att vara snabb? Skulle inte detta kunna vara en roll för biblioteken: den kritiksammanfattande verksamheten – kanske till och med verkställd av avlönade kritiker?
Det är flygbombningarna som har gjort stora delar av Syrien obeboeliga och drivit tiotals miljoner människor på flykt och berett marken för islamistiska maktövertaganden på lokal nivå.
Det är tack vare flygbombningarna – en förstörelse av det mest blinda och primitiva slag – som Assadregimen fortfarande sitter kvar vid makten.
Världshistorien saknar motsvarigheter till en härskare som på detta sätt och med dessa resurser ödelagt sitt eget land och bekrigat sitt eget folk. Till och med de allra galnaste romerska kejsarna kommer i helvetet att framstå som amatörer vid sidan av Bashar al-Assad. Till och med den Homs-födde Heliogabalus.
En ”no fly zone” är därför ett rimligt förslag, men vem ska genomföra det, när Ryssland, som oavlåtligt har försett den syriska regimen med krigsmateriel och nu även med truppunderstöd, kan blockera varje beslut hos FN? Dessutom finns en tvekan hos världssamfundet, eftersom det skulle vara att avsätta Bashar al-Assad att hindra honom från att bomba sönder städer.
Därigenom är ”no fly zone” mest en symbolfråga. Dess konkreta genomförande skulle bestå inte i proklamationer utan i taktiska flygangrepp som slog ut hela Syriens flygflotta, inklusive de helikoptrar som släpper trotyltunnor över folkmassor.
Ändock är ”no fly zone” mer än en symbolfråga, eftersom bombningarna så oförnekligen är den allra främsta orsaken till det mesta av lidandet.
Debatten borde grundas mer i detta enkla, fruktansvärda samband, istället för att snävas in till geopolitiska analyser av ett ”inbördeskrig” som egentligen bara pågår i de strategiska områdena längs Medelhavskusten. Att diskutera folkmord som om det vore politik är ett slags förnekelse, en form av skönmålning. Det handlar om Baath-partiet mot folket, med vilka medel som helst. Med vilka medel som helst.
Tillvaron är full av “tecken och under” och dom allra flesta går oss förbi och dom vi inte uppfattar kan vi inte förklara, ens för oss själva. Kanske antyda, för närstående. Det handlar om att en annan ordning gör sig påmind mitt i den ordning som råkar råda. Tecknen är alltså lika kontingenta som dom oreflekterade försanthållanden som bär upp en kultur eller en gemenskap. Undren upphäver inte naturlagarna utan stannar just vid antydningar om nånting mycket bättre. Glimtar av ett helt annat ljus, men ändå inte utifrånkommande. Signifianter med öppet innehåll, med öppenheten som innehåll.
Den tyskspråkige, Koreafödde filosofen Byung-Chul Han kom för några år sen ut på svenska med en märklig essä om hur vi stressar oss till utmattning genom att bli våra egna omisskunnsamma arbetsgivare. Den boken, Trötthetssamhället, ger nycklar till diskussioner både om livsmening och ökade sjukskrivningstal. Uppföljaren om den digitala revolutionen, I svärmen, var också både barsk och läsvärd.
Vällästa, vackra böcker från Ersatz. Omslag Håkan Liljemärker, formgivning och översättning Ola Wallin.
Nu kommer en tredje volym, Eros agoni, lika läckert formgiven som dom två tidigare. Men här tar Byung-Chul Hans essäistik sig vatten över huvudet.
På ett sätt är den en pendang till dom två tidigare böckerna. Den handlar om hur mötet med den andre kan kullkasta våra liv och få oss att ompröva och söka nya riktningar. Och det är det mötet som kallas Eros, och bland annat exemplifieras av kärleken. Problemet är att Byung-Chuls bild av denna goda katastrof är mycket mer schematisk än han vill erkänna.
Det märks inte minst i hans bristande handlag när han refererar andra tänkare, men ofta ger en alltför skev bild av deras poänger eller av komplexiteten i deras resonemang. Det gäller Hegel, det gäller Agambens begrepp ”det nakna livet”, och det framkommer i sånt som påståendet att närheten mellan Eros och Logos hos Platon ”har knappt uppmärksammats”.
Det finns ju en referatets etik som är nära besläktad med kärleksrelationens krav. Att ta in den andra i hennes olikhet, en kan säga i hennes historiska skriftlighet. Vilket inte utesluter kritik, men knappast ger utrymme för att påpeka förbiseenden av det-och-det. Vilket Byung-Chul Han alltför ofta hemfaller till. Zizek har en liknande ovana.
Ändå är det förstås en högst njutbar bok som sätter tankarnas hjul och begärets vilsenhet i rullning, och ger många goda vidaretips. Inte minst är närläsningen av Heideggers kärleksbrev till sin fru både respektfull och kreativ. Jag tror på stor framgång för Byung-Chul som populär civilisationskritisk tänkare och det finns mycket mer att översätta. Kan man önska sig en pocket med dessa tre hittills utkomna? Jag tror nämligen egentligen att det som i detta sammanhang kallas Eros visserligen har fått formen av en väldigt abstrakt negativitet men samtidigt liksom underförstått etablerar en aning om ett gott liv att eftersträva, byggt på omsorgsfullt erkännande –på mer noggrann läsning av varandra.
Joanna och Hanna framför konferensanteckningarna.
På väg för att köpa spiskummin träffade jag på en popupkonferens i en butikslokal på Ringvägen. Temat har varit ”reparationer” och det är Konstfacks kurs Organising Discourse som tagit hit en holländare, Joanna, för att berätta om den nya trenden med reparationscaféer i Holland, 300 stycken finns det numera, där dom som kan laga saker lär upp folk som behöver få saker lagade. Läs mer på sajten repairsociety!
På väggarna i butiken satt det mindmaps och listor och idénotisar som sammanfattade dom senaste dagarnas diskussioner, och på ett stort bord låg allehanda verktyg för folk som behövde komma in och laga nånting. Men det där pågår bara till klockan 16 idag lördag.
Ett nyttigt samtal fick jag om glädjen och nyttan med att laga grejer, och kunde bidra med egna erfarenheter. Reparationer är ju ett sätt att ta tillbaka makten från konsumtionstvånget! Jag skrev så här på väggen: ”En renoverad möbel blir en familjemedlem.”
Jag borde även ha bidragit med lite etymologi. ”Laga” är ett så fantastiskt verb, som betyder ungefär ”återställa till den naturliga ordningen”. Samma rot som lag (i juridisk bemärkelse) och det isländska ”lag” som även betyder ”melodi”.
Läs även berättelsen om dammsugarreparationen!
Kritik som form, och därför överförbar. Nånting lever inte upp till sina egna premisser. Ingenting lever upp till sina egna premisser. Det finns alltid en diskrepans, och den är intressant, och den behöver inte basuneras ut heller. Franska revolutionen på Haiti ställde frågor om medborgarskap som är för alltid relevanta också i helt andra sammanhang, typ lönekamp eller varför inte romaner med tvetydiga kärleksbudskap som Ahlins Din livsfrukt. Och hela desinformationsflödet förstås. Vilka utesluts ur räkningen?
Fångst 