Det är festligt att få använda nåt man kan på nåt man inte kan. Det blir som en tankelek.

Förra veckan var jag på seminarium om indisk musik med Dr. Soma Gosh, en fantastisk sångerska med stor bredd och stor kunskap. Hon satt på en kudde och föreläste och sjöng, omgiven av lika fantastiska musiker och en dansare.

En föreläsningsform som verkligen tilltalade mig. Exemplen växte fram ur beskrivningen så lättsamt och organiskt som det gör när nån verkligen vet vad hon pratar om.

Men vad jag då kunde erfara, tack vare okunskapen, var att den här musiken börjar i käften.

Rösten har två kvalitéer: tonbildning och fonembildning. Obegränsade tonkurvor som faller och stiger och faller. Avgränsade språkljud som snabbt avlöser varann. Och det där pågår samtidigt, oavsett om vi talar eller sjunger.

Tablatrummorna motsvarande tungans och läpparnas idoga, flinka arbete för att skapa sekvenser av språkljud, i synnerhet konsonanter. Ett stråkinstrument som såg ut som ett torn och en liten dragspelsliknande orgel. Jag ska ta reda på vad dom heter sen. Dom var som förlängningar av röstens tonkurvor.

Och danserskan, samma kontrast där. Kroppens svepande rörelser och armarnas och fingrarnas distinkta, säkerligen symboliska gester.

Flöde och segmentering. Som i rösten. Och därtill några skrammelinstrument som gjorde en viktig förstärkande insats.

Scenen var liksom en tal- och sångapparat. Plus att klangerna var enormt raffinerade och välstämda.

Samtidigt som allting också var improviserat. Ragorna har gått i arv, tillskrivs forntidens vise män, har lärts ut i generation efter generation och på sistone upptecknats. Dom består av tonala och rytmiska mönster som man har att hålla sig till, men får göra vad som helst av. Och jag antar att många på papperet tänkbara kombinationer är förbjudna, osköna.

Lite grann som språket det med. Explicita och implicita regler som ändå bara är början till ett enormt antal kombinationer.

I den här käftliknelsen (som alltså blev min ingång till att kunna lyssna) intresserade jag mig särskilt för glidtonerna, fem till antalet, och i indisk musikologisk tradition kallade ”molltoner” (minor notes), vilket känns vilseledande. Jag tyckte dom påminde mest om diftonger!

Tungans och läpparnas obestämda rörelser, som förblir just närmanden, övergångar, och aldrig fullt ut realiseras. Det är ju för övrigt bara hos vissa extrema personer som några fonem alls fullt ut realiseras, det räcker med antydningar om vilka rörelser som pågår, och ”tungans högsta punkt” och andra sätt att beskriva hur olika resonansrum skapas och samverkar förstärks och understöda av rörelser lite varstans i käften, så kallad koartikulation.

Glidtonerna som vridpunkter i en oändlig rörelse av samverkande ljud av olika slag. 

Det icke-specifika, det tillfälligas roll i dom fasta eller stränga strukturerna.