Og i det øyeblikket kritikken erstattes av velvillig litteraturomtale, er kritikksjangeren død.

Frode Helmich Pedersen gör i Norsk litterær årbok 2015 en intressant genomgång av den norska litteraturkritikens status. Utrymmet krymper i dagstidningarna på grund av att litteraturkritik ger få klick, och det införs, t ex i Bergens tidende, ett betygssystem, som Pedersen tolkar som en sentimentalisering, inspirerad av bokbloggarnas utrymme för hämningslös bejakelse.

I det läget måste kritiken börja fundera över sin egen roll och sin historia. Pedersen tecknar en bred bild, men utgår från två nyliga fall där författare (Dag Solstad och Tore Renberg) har bemött kritiker som inte förstått att uppskatta deras böcker. Renberg står sig tämligen slätt, men Solstads analys gör intryck på Pedersen. Den går ut på att kritiken av idag inte förmår bedöma litterär konst som i sin inre form ägnar sig åt målmedvetet antikapitaliskt arbete. Så att litteraturen behandlas som en produkt och inte som ett motståndsarbete.

Den tanken återkommer i det som är kärnan i Pedersens artikel, nämligen att kritiken är för positiv och därför inte förmår tala om vilka nyutkomna böcker som är läsvärda, eller ens vilka som är tråkiga. Som exempel beskriver han panelsamtal kring allmänt hyllade böcker, där det visar sig att ingen av deltagarna kan uppbjuda nån som helst entusiasm. Vissa böcker har alltså skyltats upp oförtjänt, därför att alltför många kritiker har varit alltför snälla, kanske av hänsyn. Pedersen fortsätter citatet härovan så här:

Det hører bestemt ikke til kritikerens oppgaver å bedrive coaching overfor forfattere som ennå ikke har hentet ut sin fulle potential.

Hans övergripande poäng är att det statistiskt sett bara kommer ut ett halvdussin bra litterära böcker varje år, och att det borde vara kritikerkårens uppgift att känna igen dem och peka ut dem, ”med det lesende publikum for øye”.

Jag kan uppskatta detta ”borde”. Och jag tror också att det är vad som sker, fast först efter några år, när tankekollektivet har hunnit läsa ikapp och prata ihop sig. Jag får nästan aldrig mina tips via tidningar längre, utan via samtal. Inklusive dom där ögonblicken när en känslomässig eller tankemässig skiftning eller skevning i en (positiv eller negativ) recension berättar nånting för mig, sätter mig på spåren.

Den omedelbara bedömningen av skönlitteratur är kanske omöjliggjord, urmodig? Så att dom publicerade kritiska texterna, i olika fora, framför allt är bidrag till ett uppstartande, mer eller mindre specialiserat samtal, som i sin tur, på sikt, kan skilja agnarna från vetet, och där den nya teknologin möjliggör nästan obegränsade länkningar – vad Magnus William-Olsson ofta benämner transkritik?

Jag vill också säga nånting om coachning. Jag tycker om att peka ut det i ett verk som pekar vidare. Formella lösningar, paradoxer eller teman som berikar det litterära systemet. Ibland kan jag tvärtom välja att gå i polemik med aspekter av ett verk för att kasta ljus över dess inre dynamik. Det är ett slags coachning. Att locka fram det bästa, det nya, helst med oväntad lyhördhet.

Ett sånt kritiskt grepp är en intervention, som kanske förändrar bilden av ett författarskap, men som framförallt medverkar till att rucka det litterära systemet.

Så hur ska samhällsuppdraget genomföras att så tidigt som möjligt göra det urval som publiken behöver? Till exempel dom många privata läsecirklar som är i stort behov av pålitliga lästips (och ofta inte påträffar dom i tryck, vare sig hos kritiska eller läsningsälskande spalter).

Jag tror att biblioteken kan spela en enormt viktig roll för att snabba upp samtalet. Genom sin pågående verksamhet, men också som noder som länkar ihop det kritiska samtalet. Skulle det få att knyta reaktioner och översikter till katalogen, så att den inte bara rymmer bok- och mediebeståndet, utan även samtalet, och detta med ambitionen att vara snabb? Skulle inte detta kunna vara en roll för biblioteken: den kritiksammanfattande verksamheten – kanske till och med verkställd av avlönade kritiker?