Det är flygbombningarna som har gjort stora delar av Syrien obeboeliga och drivit tiotals miljoner människor på flykt och berett marken för islamistiska maktövertaganden på lokal nivå.

Det är tack vare flygbombningarna – en förstörelse av det mest blinda och primitiva slag – som Assadregimen fortfarande sitter kvar vid makten.

Världshistorien saknar motsvarigheter till en härskare som på detta sätt och med dessa resurser ödelagt sitt eget land och bekrigat sitt eget folk. Till och med de allra galnaste romerska kejsarna kommer i helvetet att framstå som amatörer vid sidan av Bashar al-Assad. Till och med den Homs-födde Heliogabalus.

En ”no fly zone” är därför ett rimligt förslag, men vem ska genomföra det, när Ryssland, som oavlåtligt har försett den syriska regimen med krigsmateriel och nu även med truppunderstöd, kan blockera varje beslut hos FN? Dessutom finns en tvekan hos världssamfundet, eftersom det skulle vara att avsätta Bashar al-Assad att hindra honom från att bomba sönder städer.

Därigenom är ”no fly zone” mest en symbolfråga. Dess konkreta genomförande skulle bestå inte i proklamationer utan i taktiska flygangrepp som slog ut hela Syriens flygflotta, inklusive de helikoptrar som släpper trotyltunnor över folkmassor.

Ändock är ”no fly zone” mer än en symbolfråga, eftersom bombningarna så oförnekligen är den allra främsta orsaken till det mesta av lidandet.

Debatten borde grundas mer i detta enkla, fruktansvärda samband, istället för att snävas in till geopolitiska analyser av ett ”inbördeskrig” som egentligen bara pågår i de strategiska områdena längs Medelhavskusten. Att diskutera folkmord som om det vore politik är ett slags förnekelse, en form av skönmålning. Det handlar om Baath-partiet mot folket, med vilka medel som helst. Med vilka medel som helst.