Här tre längre recensioner av Bo Carpelan från tre olika årtionden, samtliga från uppdrag som svensk gästrecensent. De två första i radions Jag läste häromdagen…, den sista i Ny Tid.

Urwind (1993)

Året har 52 veckor. Om man lägger till den vecka när allting börjar om igen året därpå blir det 53.

Antikvariatsbokhandlaren Daniel Urwind är 53 år. Barnen har flyttat hemifrån, frun givit sig av utomlands, och han tycker rent objektivt att hans liv är misslyckat.

Under det år hustrun är över som gästforskare i Amerika skriver han en bok med 53 numrerade kapitel, aldrig avsända brev till henne som är borta, ett i veckan, samtidigt ett för varje år i hans liv – en framåtskridande dubbelprojektion.

I presens meteorologiska, emotionella och oniriska rapporter från det uppflammande och snart mörknande året. I imperfekt minnen och drömmar från 1940 till 1992, kronologiskt uppträdda, men lika mycket huller om buller i en motsägelsefull konstruktion av lycka och tristess, spegelbilder och vrångbilder, omtagningar och monster; sunda förnuftets råd om hur livet bör levas varvade med dolska tecken från spökvärldar.

Hans liv passerar förbi. Inte dom aldrig vunna officiella utmärkelserna, men den inre kronologin. Det skrivande jaget klistrar upp formande möten och väsentliga intryck i ett imaginärt herbarium med så många arter att själva jaget försvinner vilse.

Metaforen för denna mångfaldighetsupplevelse är hyreshuset, och alla dess innevånare – levande och döda, verkliga och drömda – med flera mellanliggande realitetsschatteringar. Det är som i psykoanalysen, det spelar ingen roll vad som är sant eller inte – det viktiga är att nåt berättas och kan laddas med mening, sättas in i intrikata samband.

Daniel Urwind har bott hela sitt liv i samma sekelskifteskåk nånstans i Helsingfors. Hissar, trappor, gårdar, vindar, skyddsrum förenar dom olika uppgångarna, vars lägenhetsdörrar – likt en adventskalenders luckor – är fyllda med människoöden, ett helt spektrum av möjliga livshållningar. En efter en åldras dom och dör.

Man kan med viss grovhet sätta likhetstecken mellan detta hus och Daniel Urwind själv.

Den metaforen är då ingen romankonstruktion, utan en naturlig konsekvens av att han aldrig upplevat nåt annat. Livet satte honom där. Dessa arkitektoniska detaljer, dessa människor att identifiera sig med – eller avsky – det var det alfabet som gavs honom för att bilda en personlighet. Huset är nu skådeplats för hans nattliga drömmar – och frågan är om inte livet-i-huset för honom helt och hållet är en dröm, att det – med en allvarlig vits – är ett drömyrke att vara åldrande antikvariatsbokhandlare.

Tiden är abstrakt, drömmarna slingrar och växer, endast avdöendet är konstant. Huset avfolkas, därför att dom nya hyresgästerna inte får plats i Daniels dröm. Mänskorna runt honom försvinner och tomheten brer ut sig. Och i denna tomhet skriver han varje vecka saker som faller honom in. För ingen. Interlokutörerna är döda eller bortresta och finns bara i minnet och drömmen. Då blir den litterära stilen därefter. Urwind är en spännande men krånglig memoarförfattare, det är ofta svårt att förstå vad han vill visa, han ställer ut sällsynta själsinnehåll i ett skyltfönster ingen ska komma och titta i. En makaber flygdröm här, ett stiliserat minnesfragment där, medmänskoporträtt, små essäer…

Men han förmår inte separera ut det han berättar från sig själv. Därför blir berättelserna ansatta av självömkan, och lider av ett slags klumpig poänglöshet.

Ibland är det rent tråkigt därför att det knyter ihop sig. Framförallt drömmarna spårar ur och blir oöverskådliga. Prosan överlag är inte dålig men liksom överbelamrad med suddiga outsagdheter.

Dom här små anmärkningarna på hur romangestalten Daniel Urwind formulerar sig i sin ensamhet – dom vänds till beröm när man begrundar dom på deras plats i konstverket, Bo Carpelans roman. Denne Urwind, lägenhetsinnehavare, antikvariatsbokhandlare, make, far, drömmare och hågkommare är en intensiv bekantskap vars misslyckade liv med glimtar av skönhet och narcissistiska berättelser om stämningar och drömmar i – är djupt meningsfullt.

För det första genom att själva minnesakten är så stark och suggestiv: På ett abstrakt plan, bortom dom konkreta intryck som format hans liv. Jag får samma upplevelse som med Proust: att själva hågkomstens form väcker upp besläktade processer i mig, så att mina 33 levnadsårs högst privata samling av hyreshus och skönhetsstunder och tokstollar aktiveras och blandar sig i läsningen. Minnets magnetiska kraft.

Vidare laddas Urwinds anteckningar genom det ockulta inslaget. (Alla goda romaner har, påstår jag, ett esoteriskt plan, där dom yttre händelserna har innebörder som dom agerande på sin höjd är vagt medvetna om.) Boken ger tydliga hintar om att det finns sidoexistenser jämsides med huvudhandlingen – verkligheten. Andra dimensioner, synkronicitet, eller vad man ska kalla det.

I bokens utmarker kryllar skymtande budbärare och hemliga tecken – och vad dom och dom ymniga drömmarna beträffar verkar det som om Daniel Urwind inte riktigt har lust att ta in vad det okända vill honom.

Kanske att hans så kallade misslyckande ligger mest i att han funnit sig i det liv och den position som tilldelats honom. Han bara noterar det främmandes närvaro utan att hörsamma dess kallelse.

Och förmodligen ska man inte ta honom på orden när han i räkenskapens stund evaluerar sitt liv till noll. Hans aparta iakttagelseförmåga ger, trots den stilistiska valhäntheten, en historisk tyngd åt boken. Miljöerna och stämningarna är på riktigt. Samtidshistorien finns gediget inarbetad, utan att det alls blir rekvisitashow. Kriget och skyddsrummen. Skolan och kärleken. Den stilla borgerliga tillvaron. Dagens generationsfrämlingsskap. Åldrande, sorg och död.

Slutligen är boken ett bildningsmonument, över ett visst slags bildning. Urwind är oerhört beläst och alltid beredd till estetiska jämförelser. Det finns en grym ironi i att hans referenser inte motsvaras av hans uttrycksförmåga. Boken är i explicit dialog med en hel kortlek av gamla och moderna mästare inom flera konstarter, men det är nånting som fattas.

Delvis hans misslyckade liv, om det nu är misslyckat, men också en tydlig signal om att esteticismen är ett överståndet och katalogiserat projekt. Det finns inga hjältar längre som gör sina liv till ren form: en Mozart, en Cézanne, en Kafka.

Genom att förse den grundläggande ekvationen Rummet X Tiden med dom kända termerna Huset X Åren har Bo Carpelan skapat en bestående romangestalt, vars misslyckandemyt är hans storhet, men som också exemplifierat en samtida utstötningsprocess. Urwinds undantagstillvaro är en aspekt på det tryckta ordets och tankereflexionens marginalisering. Han tillhör dom utrotningshotade.

Det gör inte Bo Carpelan. Romanen om Urwind är både nånting att beundra och att använda sig av: ett samtidsdokument med en massa trådar till viktiga grejer. Och en maning till var och en att bryta upp innan det är försent.

Diktamina (2003)

Diktaminas allra första dikt inleds med en tidsangivelse:

När svalan i blixtrande flykt sig kastar mot himlen

Det handlar om det ögonblick när den annalkande aftonen anmäler sig. Vilket ju också kan översättas till livet som helhet, i enlighet med alla gängse poetiska konventioner. Lite längre ner heter det: ”Redan har någon / där bortom viken tänt sin lampa i fönstret.” Och alla förstår vi vad det betyder, på ett annars svårformulerat symboliskt plan … därmed inte sagt att Bo Carpelan förfaller till tom symbolism, för det gör han aldrig: lampan är minsann en lampa också, högst verklig: men i dikten blir den budbärare för stämningar långt utöver sin egen lysande förmåga.

Jag säger ”stämningar” för det handlar om unika och komplexa relationer som Carpelans dikter bjuder in sina läsare till att vara med om att dela. Boken innehåller 59 dikter som påminner – tematiskt och estetiskt – väldigt mycket om varandra. Livsdagens annalkande slut hamras ut till långa versrader som sammantaget bildar en konklusion av nöjd men drabbad livsinsikt. Fast varje dikt är ny, överraskande, oberäknelig. Som när en ensamvandring i decembersnöstorm ger upphov till följande storhetsvansinniga tanke:

han är det stora havets bläckmusik och snöorkester,
ett gällt crescendo följt av långsam tystnad.

Känslan ansluter sig till bokens andra formuleringar av existensens ögonblicklighet – jag tänker ofta att filosofen Heidegger skulle ha trivts väldeliga med att få ägna en föreläsning…stermin åt Carpelans diktning –, och de ganska så dunkande jamberna – tamTAM tamTAM tamTAM – understryker överdriften. Men så upptäcker man ett litet bus som punkterar alltsammans och släpper lös helt andra krafter: som när tappen går ur tunnan. Ordet ”bläckmusik” är nämligen felstavat, med full avsikt förstås, det står ”ä” istället för”e”. ”han är det stora havets bläckmusik /B L Ä C K/ och snöorkester”: så mässingsblåsarensemlen virvlar genast bort och istället möter läsaren mitt i snöstormen ett moln av bläckfiskbläck – alternativt att ordet ”bläckmusik” ska ses som en övergripande kommentar till Carpelans långtgående formvilja, den här tendensen i hans dikter att nästan vara musikaliska partitur: fast observera, och det är viktigt: bara nästan. För han har ett kraftspel mellan klassiska mönster och personliga avvikelser som alltid blir väldigt känsligt och intressant, inte minst i en sån här samling som nästan lyckas försona sig med döden.

Om vi återvänder till den första dikten finns redan där ett bra exempel på livgivande avvikelse. Den första raden etablerar ett versmönster så kraftfullt att till och med ordföljden måste rätta in sig i ledet och bli artonhundratalsmässig, för att inte tala om att den inledande bisatsen sträcker sig över tre långa rader:

När svalan i blixtrande flykt sig kastar mot himlen
och inne bland trädens skuggor de älskande ser
aftonen djupna och havet med tystnad mängas,
står i den milda brisen jordens mörker och väntar
nattens kyla.

Så kommer efter denna språkfontän en helt annan sammanfattning, som med sin lakonism och sin språknärhet övertygar på ett helt annat sätt. Två ord:

Tiden stillnar.

Därefter den där lampan på andra sidan viken, och till slut en sammanfattning, mer didaktisk, men med en brutal vits på svalans flykt och livets flyktighet:

Snart
är åter en dag i det flyktiga livet över.

Den här stilblandningen – den här bläckmusiken – känns oerhört verkningsfull, som en syntes av klassicism och modernism, som en söm mellan det allmängiltiga och det alldeles egna. Svalan är ett emblem, lampan är en personlig kallelse – ja nästan en tro –, karakteristiken av livet som ”flyktigt” blir ett filosofiskt påstående: men den nakna tvåordsformuleringen känns oerhörd i sin språkliga kraft och den drar resten med sig, den blir centrum i diktens virvel:

Tiden stillnar.

Ett liknande kraftspel återfinn i en helt annan dikt, om en mycket mindre seren fågel, nämligen koltrasten. Här finns klassicismen närvarande som ett slags (aldrig riktigt fullbordad) fabel. Haltande versrader och tjattriga språkklanger kommer nämligen och lägger sig i genrebilden, fyller på med negativa känslor av avund och otillräcklighet. Det börjar och slutar i ganska traditionell blankvers, men normalraderna är mycket längre och ostyrigare än så, plus att hela tiden tränger upprördheten på med extremt irriterande vokaler (i synnerhet /i/ blir jobbigt) och stötande ordupprepningar.

En koltrast skvattrar upprörd på staketet
en dag i mars, blickar än hit, än dit,
kan inte koncentrera sig, höjer sin gula näbb,
sänker den, är misstänksam, försöker sig på att sjunga
men ur gapet hörs ingenting! Jag hörde den sjunga
i januari! Sång är synbarligen aldrig mödolös
om någon tror det, och sviker i snålkall motvind.
Koltrasten tiger efter en ogin vinter,
tar osäkra steg, försöker blåsa upp sig, patetiskt!
Påminner vagt om någon välbekant, minns inte vem,
flyger tyst bort, lämnar ett litet tomrum.

Men naturligtvis har det här ornitologiska nervvraket sin självklara plats i den stora helheten, likaväl som svalan eller Livet med stort L. För Diktamina är verkligen en helhet. Alla medverkande bildar tillsammans en levnadsstämning besläktad med de grekiska gravinskriptionerna eller deras amerikanska släkting: rösterna från kyrkogårdskullen i Edgar Lee Masters’ Spoon River-antologin. Koltrasten ”flyger tyst bort, lämnar ett litet tomrum”, men den har ändå varit med om underverket att ha levat.

Fast störst av allt är kärleken, och så även i den här boken. I det korta mittpartiet kommer ett ”jag” och ett ”du” in och vittnar om en tvåsamhet så stark att döden kommer att framstå som närmast omärklig, därför att dom har varann. I kärleksförklaringar, minnesbilder och små sällsamma kortdramer uppstår ett slags helighet, ja det är som om de redan befunne sig i det varma huset på andra sidan viken, varifrån lampan lyste så välkomnande. I följande hexameterbesläktade meditation upphöjs en vanlig snötäckt gata till ett tecken, till en föraning om himlen.

Du, vi har levat så länge tillsammans att dagarna talar
genom oss, samtidigt, som om vi delade samma längtan
och såg timmarna gå framför sin skugga, såg snön falla
som silvriga kronblad från det väldiga himmelsträdet.
Det är inte möjligt att detta kan upphöra, plånas ut,
gångstigen, gatan är gemensam och lyser så ljus i natten.
Tidens och årens skiftningar följer oss som förtrogna vänner
och barnen kommer och går, där är snön och de svarta träden
och allt som snart förvandlas till hög, väntande himmel.

Efter kärleksdikterna börjar den långa nedstigningen. Diktjaget, som förhöll sig objektiv till dem han porträtterade i den första avdelningen för att sen blomma ut på toppen av kärleken, det diktjaget genomvandrar ett slags lång uppgörelse, stannar vid olika stationer fyllda av starka känslor, ibland till och med våld. (Koltrasten är en av de många han möter och beblandas med.) För det är inte lätt att ta avsked, det innebär mer smärta än jubel att till slut kunna säga, utan att det blir retorik:

Allt berör honom denna nära dag.

Mot natten (2010)

Intighet och fåfängligheters fåfänglighet har alltid stått Bo Carpelans verklighetssinne nära, men i den sista diktsamling han själv sammanställde innan sin död 2011 är perspektivförskjutningen ändå anmärkningsvärd. Det närliggande så litet och förvridet inför det stora bortom, i väntan på det ofrånkomliga slutet, att effekten blir närmast kubistisk. Det lilla som finns kvar i synfältet – en gata, ett träd, en hand – får groteska proportioner och grov tydlighet. Eller som det heter i slutet av dikten ”Sorg”:

/…/
Såsom i livet
det fjärran belägna osynligt
men dock där,
det närstående handfast ogripbart,
och i det sedda lågmält
sorg, att tvingas lämna
allt detta.

En av orsakerna till detta förvridna intryck är att syntaxen är ovanligt upplöst i dessa sena dikter. Inte bara fragmenterad och full av lakuner, utan meningarna hänger ofta inte ihop – även om det känns så. Som i de citerade raderna ovan.

Det som bär är istället versen, ofta sapfiska eller alkaiska rader, ibland tudelade, som bildar stomme. Det vill säga en tvåtaktig rytm som ibland bryts upp och får extra energi av nån extra stavelse: ”Hón betráktade hánden sóm höll bóken” (min läsning utmärkt med accenter).

Ofta avslutas dikterna i ett slags ritardando, där raderna är mer upplösta och kortare, så att också själva metriken blir en berättelse om att embarkeringen till intet är nära förestående, som i den märkliga ”Tillräckligt”, som liksom verkställer upplevelsen av att ha gått från att leva till att vara en som har levat, via en ovanlig torktvättsliknelse (djupfrysta våta lakan), med hjälp av ett nästan bullrigt inrim (kölden–sköldar); men framför allt på grund av den nästan svindelframkallande tempoväxlingen i sista radens insikt:

Nu är jag ensam,
har sett tillräckligt
av yttre ting, ser nu
själarna hängda på tork
i kölden, som sköldar,
är en av dem.

Det finns också ännu kortare dikter, där de grekiska rytmerna bara finns svagt närvarande, som en antydan. Till exempel den som är nästan emblematisk för hela samlingens tema kring de ojämförliga proportionerna mellan det närliggande och det okända, ”Vinden”:

Vinden
en våg i ett enda träd
talar där, inom mig

ett tecken
att natten är nära.

Vinden har här en förmedlande uppgift; den ”talar” genom att skaka om trädet, talar till den som har förmåga att förstå. Ett annat slags återkommande budbärargestalt är ”den okände” som likafullt väl kan vara han själv, fördubblad i den separation från livet som här pågår.

Och naturligtvis har barndomen en påträngande närvaro, ofta i måleriska återgivningar av sinnesintryck från de kommande åren som ingenting betyder för nån annan, men som plötsligt dyker upp, också som ett slags bud: ”en mörkblå klänning, / en morgon i juni, i motljus, / en svalka främmande / för de vuxna”.

Jag kan inte tillräckligt om Carpelans biografi för att veta bakgrunden, men ett annat tema som fogar sig till de övriga är dikter om avsked och änklingstånd, skrivna i ett dunkel där skillnaden mellan här och borta, mellan levande och död, mellan jag och du – till och med mellan han och hon förbleknar.

För det är vad som slutligen inträffar i dessa skymningsskisser: själva orden deltar i den pågående identitetsförlusten och är inte längre sig själva. Eller åtminstone inte vad de vanligen är i umgängesspråket, i den ordnade syntaxen, i litteraturen. Nej, varje ord ruskas om av en övermäktig vind och blir skrämmande. För här finns inte en gnutta tröst att få. Det är det för sent för.

John Swedenmark