Ramar för meddelandena till omvärlden.

Att göra klart
med grafiska, retoriska och teoretiska medel
vilken typ av undersökning det är som pågår
för att sen kunna flippa ut rejält
i detaljerna.
Källhänvisningar, rättvisande referat,
för att ange att det pågår en dialog
eller att en iakttagelse, ett minne triggrat ett svar.
(Sen kommer andra hänvisningar in som understöd.)

Berättelsen om aforismen, dess kronotop.
Men också själva dess mekanik, inklusive avvikelserna
i olika dimensioner.
Det är det som är ”ramen”.
Vad jag gör med språket
just här.

Kanske också möjligt som kritikform:
vad hen gjorde med språket just där,
inkl avvikelserna.
Situerande och mekaniska karakteristika.

Kritiken som en respons
språk till språk,
med redovisad ram.

Att situera
och lyfta fram mekaniken,
motsägelserna.

Grundantagande (bakom detta med redovisningen):
en text håller inte,
den är en gest
av språk.

Som bemöts med språk,
friläggs med språk.

Ett annat spår: publiceringen.
Att skriva för aktualiteten, dagsfärskt,
massor av bakgrundsantaganden finns med
som faller bort med tiden.
Det blir obegripligt,
eller ett annat slags text.
(Här kommer filologin in
och återupprättar situeringen.)
Eller att skriva responsivt,
med språklig och retorisk behärskning.

En riktning mot en publik, gemensamma erfarenheter,
överenskomna former töjs och utvidgas.

En annan riktning mot en främmande text
eller för den delen ett minne som språkliggörs,
ja en fantasi, en dröm…

Den språkliga avbildningen som grundval för responsen;
den språkliga gesten som avbildar
en annan språklig gest.

Gesten: en lokal skillnad, utan konventioner eller förebilder.
Gesten är unik men lånar parametrar lite varstans ifrån
för att fullända responsen.

Aforismen låter sig inte publiceras
(men kan förstås gå i tryck):
men filologin kan restituera
dess operativa gest,
dess riktning,
vad den avbildar.

Bättre då att själv ge ramen,
inte i den enskilda anteckningen,
men i summan av anteckningar,
att forma en stil
som anger kronotopen:
då blir varje anteckning en övning i den stilen,
stilen som kan tillämpas på diverse grejer,
kanske till och med på samtiden
(som ett bland många möjliga utfall),
samtidigt som varje gest är unik
utifrån sitt föremåls
mekanik och avvikelser.

Ramen (stilen) uppstår i en serie anteckningar
och möjliggör avbildande språkliga gester.

Men det viktiga
(det nya)
är att vara noga med att redovisa utgångspunkten, föremålet
och samtidigt
framhålla att detta är ett språkligt arbete,
inte ett vetenskapligt,
språkligt därför att det jobbar i språket
men också därför att det förvandlar sitt föremål
till språkliga gester:
ett citat, en fördom, referatet av en dröm.

Kanske så här:
Att sluta skriva allmängiltigt
(och söka bifall som snart vittrar bort
från en publik som snart inte lyssnar)
och istället lyfta fram det specifika –

men hela tiden med hänblick
på serien, stilen, ramen,
på att den utvecklas och blir tydligare
som helhet men också i det enskilda fallet:

Aforismen ska kunna lyftas ut ur sitt sammanhang
men ändå fortsätta verka i kraft av sitt språkarbete
fastän med en angiven riktning
(som förstås inte behöver vara sannfärdig
eller oåtkomlig för invändningar).

”Det står i tidningen att …”
”Nietzsche hävdar på ett ställe …”
”När jag la handen runt det iskalla trappräcket mindes jag …”

Såna typer av angivelser
(som naturligtvis inte behöver komma först)
utvidgas till en gest som är både
imiterande och självständig.

Språket i det här språkspelet
är både material, redskap och kraft som riktas framåt:
mekaniken verkar i flera olika tidsdimensioner,
och inte alls bara kausalt.

Språket i form av en gest,
vilken, precis som på scenen,
bara i undantagsfall
bör framhävas, fullbordas.

Och målet är primärt att stå fri
från dagsdebatten,
dess ställningstaganden,
dess kamp om köttslamsorna.

Vad innebär det här
till exempel för den politiska kommentaren?
Att den blir möjlig
genom att reducera också politiken
till språkliga gester,
väl vetandes
att det finns andra dimensioner samtidigt
som språkarbetet inte alls utesluter.

Märk väl! Inte den metafysiska
utsagan att ”allt är språk”,
men ett handhavande av språkets
mimetiska gestik
för historiska syften,
för historieskrivande,
inte för dagskommentarer.

Kanske är anspråket:
allt kan granskas i sin språklighet
av ett språk som självt är gestiskt
men inte i tomma luften,
utan ibland omvandlar världen.

Man tar en dikt
(detta är en handgriplig och bra beskrivning);
man situerar den efter förmåga
(ofta kanske bara antydningsvis)
och därefter vidtar språkarbetet,
som verkar i flera tidsdimensioner
samtidigt:

Att efterbilda originalgesten.

Att fortsätta/utveckla stilen–ramen.

Att ha sikte på framtiden mer än på det flyktiga nuet.

Stabilitet och nyckfullhet.
Allvar och lek.
Övning och improvisation.
Politik och antipolitik.
Estetik och raseri.