På avigan

Jag är van att tänka på dikter som helheter (och föreslår ofta att bitar ska tas bort). Men på sistone har jag kommit att tänka på det koncentrerade flödet också. Glimret av språk och associationer i ögonblicket, till exempel vid en uppläsning. Uppmärksamheten blir så vittfamnande.

Överblickandet är ett perspektiv. Och en ganska asketisk övning. Överhörandet är mer omedelbart, oreflekterat, även om det inbegriper sinnena och erfarenheten. Nånting kallar på mig i dikten, musiken …

Att gå in i det aviga. Att bortse från mönstret och ta in materialiteten. Det är inte tolkning. Kanske kan det kallas oöverskådlighetskontemplation.

Dialektik

Körschemat på poesifestivalen kraschade exponentiellt, och för att stanna kvar i stämningen låste jag in mig med dom tre översatta dikter jag skulle framföra. Men då flög fan i mig. Jag bestämde mig för att läsa upp en av dom på min barndomsdialekt (sydnorrländskt stadsmål) och jobbade om den:

skanning001

Det kändes jättebra, precis som hela uppläsningen. En dikt är polyfon också i den bemärkelsen att den innehåller många möjliga röster, precis som ett partitur kan spelas på tiotusen olika sätt. Jag var inte en kopia bredvid författaren utan en konstnär i egen rätt.

Regler och desambigueringsstrategier

Det är är formellt fel, men alla förstår. Det hade varit ännu mer korrekt med ”dess” men samtidigt lite underligt:

sin subjekt.jpg

Många hävdar bestämt att det finns en regel för hur ”sin” etc ska användas; men jag är inte lika säker. Subjektet i svenskan är inte alltid självklart, särskilt i komplexa satser. Det handlar mest om att vara varsam och undvika missförstånd.

Beskrivningen går att vända på. Att svenskan, liksom t ex tyskan, har en extra strategi för att framhäva att det är objektet som åsyftas, nämligen att använda ett vanligt possessivt pronomen istället för ”sin” etc. Och det är en specialgrej, ungefär som ”denna” i skriftspråket.

Men många av språken omkring oss har inte den möjligheten. Det krävs ofta ganska omständliga angivelser för att syftningen ska bli den avsedda. Islänningar är till exempel hopplösa och använder reflexiva pronomen precis hur som helst. Ändå förstår alla nästan alltid.

Varför tjatar jag om det här? Därför att jag tycker det finns en perspektivskillnad. Att hänvisa till en regel (som en hört talas om i skolan) ger falsk auktoritet, särskilt som den är svår att tillämpa utifrån enbart grammatiska kriterier. Men att påpeka att det finns ett tricks för att göra klart vad en menar, och se till att mottagaren fattar, det är mycket mera konstruktivt.

Det är skillnaden mellan att göra fel och att vara otydlig. Med tillägget att det är fullt möjligt att göra rätt men ändå vara otydlig.

 

Stockholm, en vinterresa

Visst kan en reta upp sig på bristande snöröjning på trottoarer och gångvägar, och bli förtvivlad om en har svårt att gå och/eller skjuter barnvagnar eller rullatorer framför sig; men det är ändå spännande att varje steg måste prövas, med avseende på bärkraft, halkighet, och mer allmänt själva puckligheten hos dom många ställen där det inte skottas utan bara plattas till, med en fullständigt oförutsägbar mikrotopografi som följd.

Det inträder ett helt annat modus. En måste börja tänka med fötterna, och får därmed inte tid att tänka på så mycket annat än just det. Blicken planerar; varje steg utvärderar sig självt. Balansen är aldrig självklar utan måste erövras. Och fallandet anteciperas, förmodligen allra bäst genom att låta sig ramla några gånger till att börja med, i övningssyfte.

Tack, Ingibjörg

En av dom stora nordiska diktarna har lämnat oss. Men storheten hos Ingibjörg Haraldsdóttir kommer så lätt bort på grund av hennes dikters anspråkslöshet. Först när jag fick tillfälle att översätta, först för Lyrikvännen, sen för Nordiska rådets pris, uppfattade jag till fullo samklangen mellan form och existens, ljudens exakthet. Sen dess finns den alltid med mig.

Ingibjörg pluggade i Moskva, och översatte sedermera många ryska klassiker. Senare hamnade hon på Kuba, som återkommer i många av hennes dikter. Men det är den inre uppgörelsen som är så stark, i diktsamlingar som Kvinnans huvud och Vart än det bär. Ingibjörg använde diktens form för att ställa dom där frågorna som inte har nåt annat svar än ”Jag vet inte, jag har bara levat.”

Det passar väl att publicera den minnesdikt hon skrev till en diktarväninna. Och tända ett ljus:

ib-for-dig