Jag är van att tänka på dikter som helheter (och föreslår ofta att bitar ska tas bort). Men på sistone har jag kommit att tänka på det koncentrerade flödet också. Glimret av språk och associationer i ögonblicket, till exempel vid en uppläsning. Uppmärksamheten blir så vittfamnande.

Överblickandet är ett perspektiv. Och en ganska asketisk övning. Överhörandet är mer omedelbart, oreflekterat, även om det inbegriper sinnena och erfarenheten. Nånting kallar på mig i dikten, musiken …

Att gå in i det aviga. Att bortse från mönstret och ta in materialiteten. Det är inte tolkning. Kanske kan det kallas oöverskådlighetskontemplation.