En formulering får igång mig i chefredaktörens svar på det kollektiva protestbrevet från kulturpersoner med anknytning till Skåne mot att dubbelpublicering i Sydsvenskan och HD inte ger högre arvode, eftersom det är samma företag.
Protestbrevet och svaret finns på http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/skanes-kulturelit-hall-den-offentliga-debatten-levande/.
Pia Rehnquist skriver:
Vi betalar för utfört arbete (inte per läsare), så jag anser att oron att frilansarna får sämre ekonomisk möjlighet att utföra ett bra arbete är obefogad.
Det är ett halvelegant sätt att glida förbi kärnfrågan, nämligen huruvida det är fråga om återpublicering. Dessutom underförstås det att arvodena skulle vara skäliga.
Men vad är det som fick mig att studsa?
Det är den stupida övertygelsen om att “Vi betalar för utfört arbete”.
Det enda korn av sanning som finns i det påståendet är att det som frilans ibland går att förhandla fram ett högre arvode därför att ett knäck kräver en större arbetsinsats.
Men det förändrar inte sakläget att vad tidningen betalar för är att få publicera skribentens text, med ensamrätt och i flera medier om så är avtalat.
Ersättningen för utfört arbete står skribentens firma för (oavsett om hen har en firma eller är A-skattare) genom att betala ut lön för skrivandet men också för de oändliga förberedelserna: bildning, samtidskoll, nätverkande, egensälj, administration.
Och i det perspektivet är arvodet bara en ynka del av ersättningen. Det är ett faktum att kulturlivets största och sällan tackade sponsorer är upphovsmännen och artisterna. Deras firmor pumpar in pengar i underbetalda projekt, pengar som ofta hämtas från helt andra slags jobb, riktiga jobb med timlön.
Jag får eller tjatar till mig ett uppdrag. Betalningen bestäms av beställarens resurser, ofta definierade i en tariff. Och det finns som sagt ett visst förhandlingsutrymme.
Journalister på mer uppburna sidor än kultursidorna kan förhandla genom att ange arbetstidsåtgång. En “SJF-dag” a cirka 9000 är måttstocken och inbegriper allt det som en vanlig anställning skulle ha gett, i form av arbetsplats, förberedelsetid, social trygghet. Men likafullt är det publiceringsrättigherna som säljs, inte arbetet. Arbetet och kringarbetet kompenseras, men lönen kommer från skribentens firma.
Och det är i det här sammanhanget det sannerligen finns fog för en tvist. Handlar det om återpublicering när samma text publiceras i två tidningar som råkar ha samma ägare? Och, om så är fallet, varför träffas avtalet med en enskild redaktör och inte med huvudbolaget? Formellt sett är det ju fråga om ett slags licensgivning.
Hela kulturbranschen måste kravla sig upp ur diket genom att sluta tänka i A-skatt och definiera inkomsterna som lön. Det är en kvarleva från en helt annan tid, och folk i riktiga branscher blir sjösjuka i ansiktet när dom får höra talas om praxis att först komma överens om ett arvode och sen ”lägga på soc”. Det är grejer som inte alls har med varann att göra. När jag var kulturredaktör kunde det hända att jag skickade tillbaka alltför specificerade räkningar med kommentaren “Jag ger fullständigt fan i om du betalar skatt eller köper knark för pengarna.”
Och om det står klart att allt handlar om upphovsrättsliga ersättningar finns det en bred facklig kamp att föra för att få ut stålar för återpubliceringar och sekundäranvändningar. Pia Rehnquists raljans med “betalt per läsare” (som SDS/HD alltså inte ägnar sig åt) är högst relevant i klick- och nedladdningsverkligheten. Har jag skrivit en text borde jag utöver ersättningen för publicering få mikrobetalt varje gång den läses eller laddas ner. (Nordea 3300 6002257878 John Lennart Svedenmark)
Fångst 