Vad är en författare? (Foucault), en helt annan fråga än Vem är författare? /och inte!!!/ och svaren mångfaldiga: alla sätt som finns att använda utsägelsepositionen som gymnastikredskap, och inget av dom fel. Ja det är en specifik fråga till varje dikt eller bok men med ett undflyende svar om det ska vara nån mening med alltihopa.

Att gå in i en given utsägelseposition och sen inte dekonstruera den det blir ingen rolig match att se på och ungefär det enda man kan kritisera en författare el läsare för.

Men ordet utsägelseposition och diskursdimensionen alldeles nödvändiga för att kunna mäta skeendena och förväxlingarna. Rätten att inte bara vara en litterär konstruktion. Prerogativet att hitta på ett eget hopp från trampolinen och få det uppkallat efter sig. Eller helt missförstås.

Utsägelsen är som mötet mellan kroppen (den biologiska, den av samhället formade) och gravitationen (kropp i bemärkelsen nånting med massa), med tilläggsinstruktionen att fallet må förlängas. Eller förvrängas. Eller förträngas. (Osv.)

Om nu nån säger titta på MÄJ eller medföljande säger och riggar det titta på HÄNNE, då är det liksom inte en utsägelse längre, och ofta inte ens ett fall. Dom håller sig seglande uppe i luften hitom plinten med hjälp av personlig utstrålning och vet inte om –det skulle kunna förstöra förtrollningen att väcka dom – att självbelåtenheten är ett självmål, det är att trampa igenom trampolinen.