Biblioteket

Vi hade samlat ihop till en stor ost, och fruktvin fanns kvar så det räckte. Vi berättade för dom yngre om nittonhundratalet, och om hur det var när allting fungerade. Det låter, sammanfattade en av dem, som om samhället var ett slags maskin. Det är inte alls illa beskrivet, svarade jag och skar en bit bröd: en maskin som ständigt utvecklades och som det alltid fanns färdiga reservdelar till. Kände ni er som en del av maskinen? Ja, i så måtto att det var våra behov som var drivkraften, inte oljan och elektriciteten. Vi mådde som kungar, men var ändå missnöjda, åtminstone vi som tillhörde medelklassen. Nu använder ni ett ord jag inte begriper igen. Medelklassen, hur ska jag förklara: det var vi som inte odlade eller tillverkade grejer eller tog hand om andra. Vi skapade andra slags värden. Fick ni betalt för det? Ja, ibland mindre, ibland mer än alla andra. Vi skrev och läste alla dom här böckerna. Dom som vi absolut inte får elda med? Ja just det, dom ska ni spara, dom måste ni spara, lova mig det nu. Vi får väl se.

Nu var det 2012

Hamnade i dispyt med en fransyska om Systembolaget. Försvarade deras fina urval, men fick backa på den här invändningen: ”Men alla deras viner är så unga! En riktig vinhandlare säljer vinet när det är moget.”

Tog med mig frågan till Vinbutiken. Bad om en bra, mogen Bordeaux. ”Det kan jag inte lova. Det är såna överpriser. Kommer det in nåt bra så går dom åt.”

Och det slår mig när jag tittar i hyllorna att dom flesta grejerna är ju inte färdiga. Förmodligen går det inte att köpa in stora kvantiteter till bra pris annat än alltför tidigt.

Den enda lösningen är alltså att chanslagra. Eller möjligen åka utomlands och handla där det finns provsmakning.

Tänk om Bolaget innanför sitt monopol kunde öppna finsmakarbutiker. Gärna kombinerade med en bokhandel där det går att köpa litteratur från för fem år sen eller äldre.

 

Semikolonintonationen

SemikolonJag hör semikolonen; gör ingen annan det? Satsmelodin går upp, det kommer en liten paus, sen börjar nästa sats på samma ton; därmed har rösten signalerat det hemliga samband som semikolonet underförstår – implikaturen för att använda en term från språkfilosofen Grice. Det finns ett samband att hålla utkik efter, ett tolkande förhållningssätt rekommenderas; även om ingenting explicit har påståtts.

Och eftersom jag hör semikolonen, överanvänder jag dom. En vokal angivelse och inte el logisk. Över huvud taget är jag misstänksam mot att göra språket alltför logiskt; då tappar det en del av sin följsamhet.

Andra som läser hör inte samma sak och går inte upp i språkmelodin; men å andra sidan kanske dom gör det på andra ställen, där jag har satt komma eller punkt: använder semikolonintonationen. Betoningarna och satsmelodin är fria och interpunktionen bara ett hjälpmedel. Kanske vill jag bara säga: låt rösten vara mer fri, kämpa mot den lineära textens monotoni;

Andersen vs. Clas Ohlsson

En jämförelse mellan olika shoppingrullväskor på Roslagsbanan övergick i ett samtal om Lars Ahlin.
– Jag har nog läst allt utom dramerna, sa min medresenär.
– Dom är rätt tråkiga.
– Och så tycker jag inte om när han predikar.
– Ja, det kan bli en del resonemang som mer är som inre processer.
– Men jag har satt min fotnot i litteraturhistorien! På ett seminarium på ABF ställde jag en fråga …
– Var det DU som ställde frågan om Gud?
– Ja, jag frågade …
– … och Lars svarade så här: ”Det är klart att Han inte finns! Han är bortom såna kategorier som existens och icke-existens.”
– Nej, så var det inte alls! Han sa: ”Gud finns i kloaken och i den hängdes rep.” Och det där står i en litteraturhistoria. Det står att det var en äldre man som ställde frågan. En äldre man. Jag är 63 nu, hur längesen var det där?
– I början på nittitalet. Jag skrev ett referat i en tidning.
– Då var jag nånting på tretti.
– Men jag minns en äldre man också. Han frågade väldigt försiktigt ”Är det så att han tror att Gud … finns?” Och då kom det där svaret.
– Nä, det har jag inget minne av. Det fanns bara plats för en fråga efteråt.

Livet en dröm

En lustig aspekt av att bli äldre (57 just nu) och som framstår som exponentiell ju mer jag blickar tillbaka är att dagarna och stunderna blir innehållsrikare men att serien av dagar och år löper allt snabbare.

Fördjupning och acceleration.

Erfarenhet, samlad kunskap och orädsla gör varje upplevelse eller samtal rikare. Jag tror mig kunna hävda att varje timme blir längre, fester och konserter mer givande på grund av att jag själv blivit mycket mera öppen.

Men hastighetsökningen i hågkomsterna måste bero på ett annat sätt att minnas.

Kan det vara så att medan en lär sig fungerar upplevelserna som byggstenar. Alla ”första gången” fungerar som hållpunkter i konstruktionen av personligheten. Sen när en är konstituerad tar igenkännandet över. Det här har jag varit med om förut. Det här är inget farligt. Och därmed lagras minnena på annat sätt, kanske med mindre stress.

Öppenheten som allmänt mål för den personliga bildningen? Givet att en har lyxen att kunna vara öppen och inte förbittrad.

(Det här avser både yrkeslivet och privatlivet och allehanda slags färdigheter.)

Nivåer

Logik, grammatik, teologi, filosofi, musikteori, matematik … alla såna artes liberales kan ha praktisk nytta, det går att göra karriär inom dom, men framför allt gör dom en snabbare, smartare, mera vilddjur – om en inte fastnar i dom och börjar tänka som en del av maskineriet, nån som fastnat för livet i inlärningsstadiet. (Det går alltså att bli dummare också.)

Eller så här: tillämpningen består inte i problemlösning utan jobbar på en instinktiv, ja perceptuell nivå: bildningen har väl däruppe ”kastat bort stegen”, men befinner sig samtidigt kvar därnere i världen. Och så finns det en sublim dimension också, men kanske mest som en dagdröm, eller det att kunna se andras otvetydiga mästerskap, leva sig in i det från sitt håll.

Språket, skriften, logiken blir delar av nervsystemet, interagerande: tankar som viftar och promenerar vilt, färger i världen som är som argument eller fotnoter: upplevelsen av hur själva syntaxen kan ha en kartritande effekt, det där berömda sista kommatecknet som med ens skingrar dimmorna.

Litegrann om min estetik

En yngre släkting fick till födelsedan ärva en Meccanobil. Jag slängde kartongen och instruktionerna som visar vad det ska bli, men lät några delar, såsom motorn, vara halvmonterade. Och la med dom sidor som visar upp själva grundgreppen.

Redan halvdemonteringen var mycket stimulerande. Allt måste göras i rätt ordning med rätt valt verktyg, ibland med irriterande många upprepade små vridgester. Det finns en logik också i hur grejer sitter ihop. En tidsdimension bakåt.

Nu kan det bli vad som helst, utan förebild. Men vad det än blir, blir det nånting som bär sin historia (inklusive nycker och infall) i själva sin konstruktion. Kanske blir det liggande i sin plåtlåda länge. Varje Meccanobit är också värd att skärskåda, eftersom dess abstrakta möjligheter ligger inneboende i konstruktionen och materialet.

Vackrast är egentligen kanske dom genomgående dimensionerna på hålen, skruvarna och axlarna. Allt kan kombineras med allt. Men det blir svårare ju längre arbetet pågår.

Dödsbo

Den som blir så pass dement att lösenorden slutar fungera kan alltid be nån annan att skriva upp dom och logga in i ens ställe; kanske får hen fatta vissa beslut och i en nära framtid kanske till och med rösta. Ja inloggningarna fungerar till och med efter döden, och det finns all anledning att gömma undan avlidna familjemedlemmar med livstidsstipendier som utfaller årligen och kanske till och med fortsätta skriva deras böcker. I princip har alla numera evigt liv så länge inte motsatsen konstaterats, just därför att identiteten är knuten till en hemlig kod och inte till kroppen eller ha ha ha själen. Det här förstärks sen av att den pågående konsumentundersökningen internet ger ständiga tips på vilka preferenser en borde ha, så det finns egentligen inga gränser för den förkovran och personliga utveckling till och med den som är död kan ägna sig åt via ombud så länge det kommer in nya pengar på kontot.

Zoom

I det mättade sidoljuset från den lågt stående solen blir många äldre byggnader vackra och imponerande. Det är som om dom framkallades. Dom blir begripliga. Mer samtida mästerverk får inga såna bonuseffekter.

Jag tänker på ett samtal som matematikern Mandelbrot förde där han nämnde Parisoperan, att den är byggd för att förändras beroende på hur långt bort betraktaren befinner sig, och så att en vandring framåt leder till formförändringar.

Och motsvarande med historien. Ju längre bort en kommer framträder andra mönster, framträder konstruktionen. Eller en ny aspekt på konstruktionen. Eller i ett annat, mer deprimerat ljus. Hur ska vår tids palats te sig om bara hundra år? Kommer dom ens att stå sig? Är dom tillräckligt komplexa för att kunna härbärgera historien?

På avigan

Jag är van att tänka på dikter som helheter (och föreslår ofta att bitar ska tas bort). Men på sistone har jag kommit att tänka på det koncentrerade flödet också. Glimret av språk och associationer i ögonblicket, till exempel vid en uppläsning. Uppmärksamheten blir så vittfamnande.

Överblickandet är ett perspektiv. Och en ganska asketisk övning. Överhörandet är mer omedelbart, oreflekterat, även om det inbegriper sinnena och erfarenheten. Nånting kallar på mig i dikten, musiken …

Att gå in i det aviga. Att bortse från mönstret och ta in materialiteten. Det är inte tolkning. Kanske kan det kallas oöverskådlighetskontemplation.

Stockholm, en vinterresa

Visst kan en reta upp sig på bristande snöröjning på trottoarer och gångvägar, och bli förtvivlad om en har svårt att gå och/eller skjuter barnvagnar eller rullatorer framför sig; men det är ändå spännande att varje steg måste prövas, med avseende på bärkraft, halkighet, och mer allmänt själva puckligheten hos dom många ställen där det inte skottas utan bara plattas till, med en fullständigt oförutsägbar mikrotopografi som följd.

Det inträder ett helt annat modus. En måste börja tänka med fötterna, och får därmed inte tid att tänka på så mycket annat än just det. Blicken planerar; varje steg utvärderar sig självt. Balansen är aldrig självklar utan måste erövras. Och fallandet anteciperas, förmodligen allra bäst genom att låta sig ramla några gånger till att börja med, i övningssyfte.

Not till min föreläsning

Alla tolkningar är språkliga; att kalla en dans eller en målning för en tolkning är bara en tolkning. Därmed inte sagt att det inte finns språk som inte är tolkande.

Detta är kärnan i Benvenistes distinktion mellan semiologi och semantik. Språket är semiologiskt (bygger på tecken) men det kan användas tolkande, till skillnad från alla andra teckensystem: dessa behöver språket för att bli tolkande.

Här, 1968–69, löper hermeneutiken och språkvetenskapen samman. Och projektet får ingen vidare fortsättning.

Översättningsmetaforer

  1. Berget kan bestigas från olika sidor under alla möjliga väderleksförhållanden; men toppen och utsikten är reserverade för nån annan. Själv befinner du dig plötsligt, hur gick det till, på marknivå igen med en slant på fickan, samt några erfarenheter rikare inför nästa uppdrag, och nästa.
  2. Instrumentmakaren har inga synpunkter på vilka toner som ska spelas. Hen har tagit ansvar för klangen men det är givet att instrumentet måste stämmas om inför varje framförande, beroende på temperatur, luftfuktighet och modetrender. Lyssnaren gör det arbetet, kastas mer eller mindre oförberedd in i orkestern just när konserten sätter igång och har en jädra massa skruvar, knappar och pedaler att hålla reda på, men vet lyckligtvis inte om det själv, utan tror sig slumra i godan ro på fåtöljplats.
  3. Han hade som uppdrag att återberätta andra människors drömmar, utan att ens antydningsvis tolka eller kommentera dessa.
  4. Den åldrade karaktärsskådespelarens ostentativa icke-gester.

Bortloggad

Den underliggande fasan för att plötsligt inte komma ut på nätet eller in på kontot eller finna att ens grejer har blivit totalt raderade utan att lämna ett spår gör sig påmind vid minsta mankemang eller störning.

Det är besläktat med dom allra djupaste existentiella erfarenheterna.

Och samtidigt en ingång till att leva sig in i den alltmer utbreda politiska likgiltigheten och uppgivenheten. Känslan av att inte vara inloggad längre på beslutsfattandet och samhällsutvecklingen ligger till grund för utanförskapet både som hot och som accepterat öde. Främlingskapet i en avancerad högteknologi som är vänlig och uppmuntrande på ytan men i grunden grym och oberäknelig i händerna på en makt som det nästan inte går att föreställa sig hur den verkar eller tänker. Eller var den sitter. Kanske redan i nånting bortanförmänskligt.

 

Pusselbit om -ismer

Det är ett återkommande tema hos mig att underkänna alla ord som slutar på -ism därför att dom avlastar mer än dom förklarar; dom frikänner från ansvar och förenklar.

Ändå är det en chock att upptäcka (hos Braudel) vad alla som har studerat ekonomi och politik på riktigt säkert redan visste. Att Marx aldrig använder ordet ”kapitalism” eftersom det inte var uppfunnet än.

Återigen ett exempel på att -ism skapar en pseudoagens, att det mystifierar och mytologiserar, att det är metafysik.

Hur mycket enklare för tanken att follow the money (follow the value) i stället för att tillskriva dom ett slags subjektivitet (via fala ombud).

Hur mycket lättare att andas utan konspirationsteorier i luften. Inget Imperium. Inget ”Krossa!”. Bara utsugningen och dess skönmålningar.

Lustigt nog liknar den här antitankefiguren min kritik mot Dawkins ”den själviska genen”. På ett strukturellt vis, som jag får förklara en annan gång.

Somt föll på hälleberget

En intressant artikel* i Foreign Affairs (Maj/juni-numret 2016) ger en delförklaring till varför alternativ energiutvinning, -återvinning och -besparing kommer fram så långsamt. Det beror åtminstone i USA på ett systemfel. Tanken är sen mycket länge att statligt finansierad grundforskning ska göra upptäckter som utvecklas till produkter av företagen. Men det gör dom inte. Den enda vägen framåt är därför om staten tar på sig rollen som investerare; föredömet är all vardagsteknologi idag som ju är en biprodukt av kapprustningen, där vapnen och systemen verkligen tilläts utvecklas. I en annan ännu intressantare långartikel** i samma nummer hyllas blandekonomin i USA som en av världshistoriens bästa uppfinningar, jämförbar med när fingrarna fick sin tumme.

Världen är kort sagt rik på bra idéer som aldrig implementeras och på eftersinnande historietolkning som åtminstone inte omedelbart ruckar dom rigida tankemönstren bakom dom politiska besluten eller numera rättare sagt marknadsföringskampanjerna.

* The Clean Energy Solution av Varun Sivaram och Teryn Norris
** Making America Great Again av Jacob S. Hacker och Paul Pierson

Muskelmassa och varaglömska

Hittade en vetenskaplig sajt som hävdade att vildlax och norsk odlad lax är samma sak, eftersom dom innehåller samma näringsämnen. Ett typiskt vetenskapligt förhållningssätt: att bryta ner och inte se helheten, samspelet.

Vildlaxen har varit omkring i världen, varit i rörelse, svultit och frossat och tänkt en massa. Och allt det där sitter i smaken och konsistensen. Den odlade har stillastående fullföljt sitt genetiska tillväxtprogram. Och förmodligen tänkt mycket litet.

Just nu under sommaren är det säsong.

Också för det vilda tänkandet. Det som inte utgår från substanserna utan från öppenheten mot varat.