Vad vi ser är en tolkning, ett ”jaha”, ofta förankrat i språket.

En bofink. En Schjerfbeck.

Den inre bokföraren blir nöjd.

Det finns två vägar ut ur det där.

Det ena är att bli berörd av att nånting inte stämmer. Framför allt i en tavla. Den behöver bearbetas. Med hjälp av annat i själen som inte heller stämmer.

Det andra är att stanna upp och gå in i materialet. Färgerna, formerna, klangerna.

Utan ord. Eller med orden bara som odugliga mätinstrument som förkastas.

Det tar tid. Den inre bokföraren blir sur och vill gå vidare till nästa bofink.

Hermeneutiken kallar, utifrån Hegel tror jag, det enkla registrerandet för Erlebnis, ”upplevelse”. Och uppstannandet för Erfahrung, ”erfarenhet”. Engelskan har samma ord för bägge, experience, vilket ger dom grava kognitiva problem.

Tanken är att erfarenheten förändrar nånting inom en. Också rent anatomiskt. Nervsystemet modifieras. Nästa upplevelse blir annorlunda. Och relationen till språket kompliceras. Den inre bokföraren får svagare inflytande.

Tydligast är det här om en äger ett konstverk. Det är sig aldrig likt.

Eller en älsklingsdikt.

Eller bofinken.

Jag tog extralektioner i kemi därför att periodiska systemet var så vackert, liksom kolmolekylerna. Långt senare fastnade jag också för dependensgrammatiken, som beskriver satsstruktur i form av valenser. Läraren Harte var under en och en halv meter lång och en riktig tuffing som smakade av saltsyrelösningen istället för att göra mätningar. En dag tog han mig avsides och frågade vad jag hade tänkt bli. Jag trodde att jag skulle få beröm och mumlade vet inte. Clown! Jag tycker du ska bli clown! Du skojar ju alltid till det! Jag vet inte än om det var ett gott råd eller ett slags kritik. Det visste nog inte Harte heller, rådet var spontant, och på nåt sätt en respons på mitt intresse. Men finns det inte en likhet mellan humor och kontrollerade kemiska reaktioner? Nånting med timing – en tid som inte är kronometerns utan bygger sin egen logik. Och för all del själva livsloppet också. Kunskaper och färdigheter kan komma till nytta på helt oväntade vis. Minnen dyka upp. Skämtsamheter likt nobla viner fördjupas och förädlas.

Jag tycker om att läsa sånt som går mig en bit över huvudet eller som jag inte riktigt bottnar i.

Det gör mig bättre på att skriva enkelt.

Man kan säga att jag omsätter oförståelsen i språk.

Att slänga alla utgångna
sedlar presentkort tillgodokvitton
i pappersinsamlingen.

Vi hade samlat ihop till en stor ost, och fruktvin fanns kvar så det räckte. Vi berättade för dom yngre om nittonhundratalet, och om hur det var när allting fungerade. Det låter, sammanfattade en av dem, som om samhället var ett slags maskin. Det är inte alls illa beskrivet, svarade jag och skar en bit bröd: en maskin som ständigt utvecklades och som det alltid fanns färdiga reservdelar till. Kände ni er som en del av maskinen? Ja, i så måtto att det var våra behov som var drivkraften, inte oljan och elektriciteten. Vi mådde som kungar, men var ändå missnöjda, åtminstone vi som tillhörde medelklassen. Nu använder ni ett ord jag inte begriper igen. Medelklassen, hur ska jag förklara: det var vi som inte odlade eller tillverkade grejer eller tog hand om andra. Vi skapade andra slags värden. Fick ni betalt för det? Ja, ibland mindre, ibland mer än alla andra. Vi skrev och läste alla dom här böckerna. Dom som vi absolut inte får elda med? Ja just det, dom ska ni spara, dom måste ni spara, lova mig det nu. Vi får väl se.

Få saker är lika bildande som att höra en klok person retirera från sin övertagna, absoluta kunskap till ett mer handfast påstående. En skulle kunna hävda att detta är essäns form, och den essäistiska vetenskapens.

Skönhet är det som får en att stanna upp.

En jämförelse mellan olika shoppingrullväskor på Roslagsbanan övergick i ett samtal om Lars Ahlin.
– Jag har nog läst allt utom dramerna, sa min medresenär.
– Dom är rätt tråkiga.
– Och så tycker jag inte om när han predikar.
– Ja, det kan bli en del resonemang som mer är som inre processer.
– Men jag har satt min fotnot i litteraturhistorien! På ett seminarium på ABF ställde jag en fråga …
– Var det DU som ställde frågan om Gud?
– Ja, jag frågade …
– … och Lars svarade så här: ”Det är klart att Han inte finns! Han är bortom såna kategorier som existens och icke-existens.”
– Nej, så var det inte alls! Han sa: ”Gud finns i kloaken och i den hängdes rep.” Och det där står i en litteraturhistoria. Det står att det var en äldre man som ställde frågan. En äldre man. Jag är 63 nu, hur längesen var det där?
– I början på nittitalet. Jag skrev ett referat i en tidning.
– Då var jag nånting på tretti.
– Men jag minns en äldre man också. Han frågade väldigt försiktigt ”Är det så att han tror att Gud … finns?” Och då kom det där svaret.
– Nä, det har jag inget minne av. Det fanns bara plats för en fråga efteråt.

En lustig aspekt av att bli äldre (57 just nu) och som framstår som exponentiell ju mer jag blickar tillbaka är att dagarna och stunderna blir innehållsrikare men att serien av dagar och år löper allt snabbare.

Fördjupning och acceleration.

Erfarenhet, samlad kunskap och orädsla gör varje upplevelse eller samtal rikare. Jag tror mig kunna hävda att varje timme blir längre, fester och konserter mer givande på grund av att jag själv blivit mycket mera öppen.

Men hastighetsökningen i hågkomsterna måste bero på ett annat sätt att minnas.

Kan det vara så att medan en lär sig fungerar upplevelserna som byggstenar. Alla ”första gången” fungerar som hållpunkter i konstruktionen av personligheten. Sen när en är konstituerad tar igenkännandet över. Det här har jag varit med om förut. Det här är inget farligt. Och därmed lagras minnena på annat sätt, kanske med mindre stress.

Öppenheten som allmänt mål för den personliga bildningen? Givet att en har lyxen att kunna vara öppen och inte förbittrad.

(Det här avser både yrkeslivet och privatlivet och allehanda slags färdigheter.)

Logik, grammatik, teologi, filosofi, musikteori, matematik … alla såna artes liberales kan ha praktisk nytta, det går att göra karriär inom dom, men framför allt gör dom en snabbare, smartare, mera vilddjur – om en inte fastnar i dom och börjar tänka som en del av maskineriet, nån som fastnat för livet i inlärningsstadiet. (Det går alltså att bli dummare också.)

Eller så här: tillämpningen består inte i problemlösning utan jobbar på en instinktiv, ja perceptuell nivå: bildningen har väl däruppe ”kastat bort stegen”, men befinner sig samtidigt kvar därnere i världen. Och så finns det en sublim dimension också, men kanske mest som en dagdröm, eller det att kunna se andras otvetydiga mästerskap, leva sig in i det från sitt håll.

Språket, skriften, logiken blir delar av nervsystemet, interagerande: tankar som viftar och promenerar vilt, färger i världen som är som argument eller fotnoter: upplevelsen av hur själva syntaxen kan ha en kartritande effekt, det där berömda sista kommatecknet som med ens skingrar dimmorna.