Fåglar och språk

Igår blev jag presenterad för Nötväckan, den enda fågeln i Sverige som kan krypa nerfören trädstam. Eller snarare ringla, såg det ut som i kikaren. Den gav mig nya idéer om en pågående undersökning av hur ord inom ett visst erfarenhetsfält migrerar mellan språken och till slut blir så vanliga att ingen utom möjligen poeterna och filosoferna lägger märke till deras ursprung. Senare på kvällen, i samband med min undersökning, fann jag att när Jesus åberopar ordspråket (Lukas 4:23) ”Läkare, bota dig själv”, borde det snarare stå ”hjälp dig själv”, eftersom verbet therapeuo går tillbaka på substantivet therapon, som snarast betyder ”hjälpreda” eller till och med ”slav”. När Platon använder verbet i dialogen Gorgias har Jan Stolpe översatt det med ”behandla”.

Jämförelsen med fåglarna är alltså att språkets subtiliteter låter oss förstå hur olika folk tänkte i andra kulturer om grejer som vi tar för självklara, och på så vis öppna för meditationer över hur vi själva tänker kring ord som ”terapeut”. Hen har ju inte patienter utan klienter. Vad är dom hierarkiska relationerna, i mötet och gentemot arbetskamrater och i institutionerna? Vem är subjekt och vem är objekt? Alla såna frågor blir svårbesvarade och intressanta (och svaren ytterst varierade) just tack vare ingången via språket.

Gudarna

Skillnaden mellan kulturjournalistik och sportjournalistik är att den konstnärliga händelsen alltid inträffar för allra första gången, stiftar sina egna regler, gör om det förflutna. Historik och formkurvor är på sin höjd pedagogiska hjälpmedel. Såvida det inte handlar om ett konstnärskap som fastnat i förutsägbar upprepning, förstås.

Och dom minnesvärda idrottsögonblicken liknar sällan varann.

Dom är ädelstenar i tiden.

Ickelinjär tid

Jag tog extralektioner i kemi därför att periodiska systemet var så vackert, liksom kolmolekylerna. Långt senare fastnade jag också för dependensgrammatiken, som beskriver satsstruktur i form av valenser. Läraren Harte var under en och en halv meter lång och en riktig tuffing som smakade av saltsyrelösningen istället för att göra mätningar. En dag tog han mig avsides och frågade vad jag hade tänkt bli. Jag trodde att jag skulle få beröm och mumlade vet inte. Clown! Jag tycker du ska bli clown! Du skojar ju alltid till det! Jag vet inte än om det var ett gott råd eller ett slags kritik. Det visste nog inte Harte heller, rådet var spontant, och på nåt sätt en respons på mitt intresse. Men finns det inte en likhet mellan humor och kontrollerade kemiska reaktioner? Nånting med timing – en tid som inte är kronometerns utan bygger sin egen logik. Och för all del själva livsloppet också. Kunskaper och färdigheter kan komma till nytta på helt oväntade vis. Minnen dyka upp. Skämtsamheter likt nobla viner fördjupas och förädlas.

Efter att ha skickat in ännu en romanöversättning och diskuterat översättningskritik i flera sammanhang

Skönlitteraturen består av språk. Ordet går runt, perspektivet växlar, ofta har själva uttryckssätten huvudrollen. Att översätta är därför att orkestrera. Tempon, rytmer, styrka. Visshet och osäkerhet och fabulering (när själva språket far iväg av sig självt och röjer hemlig ångest). Varje mening måste tillfrågas: Vem säger detta? Talar hen sanning? Vet hen vad hen pratar om? Vad finns det för kringassociationer? Vilka ord uttalas med ett maliciöst tonfall?

Novell

En stor spyfluga satt på rutan och undersökte den fläck som uppstod när jag i förrgår smällde en annan lika stor spyfluga. Jag öppnade fönstret och släppte ut den i sensommaren.

Under kartan

Ju mer tiden på jorden går desto väldigare ter sig min okunskap. Jag klamrar mig fast vid det lilla jag kan — det är härdigt, det växer än — och stirrar ner i avgrunden eller rättare sagt in i håligheterna under fasta marken … som mest verkar ha bestått av ord på tunt sprött nött papper.

Skaparkriser

Ensamlek är konstens grundvillkor. Sen måste den ta sig sociala former och går därvidlag ofta helt vilse. Och måste återerövras under tystnad. Med nåt slags intuition. Från lek till spel tillbaka till lek. Kanske på liknande sätt som yttre tal blir inre tal som sen i bästa fall omsätts i yttre tal på ens egna villkor. Såna där kretslopp. Som inte låter sig överblickas.

Det svåra ger det enkla

Jag tycker om att läsa sånt som går mig en bit över huvudet eller som jag inte riktigt bottnar i.

Det gör mig bättre på att skriva enkelt.

Man kan säga att jag omsätter oförståelsen i språk.

Biblioteket

Vi hade samlat ihop till en stor ost, och fruktvin fanns kvar så det räckte. Vi berättade för dom yngre om nittonhundratalet, och om hur det var när allting fungerade. Det låter, sammanfattade en av dem, som om samhället var ett slags maskin. Det är inte alls illa beskrivet, svarade jag och skar en bit bröd: en maskin som ständigt utvecklades och som det alltid fanns färdiga reservdelar till. Kände ni er som en del av maskinen? Ja, i så måtto att det var våra behov som var drivkraften, inte oljan och elektriciteten. Vi mådde som kungar, men var ändå missnöjda, åtminstone vi som tillhörde medelklassen. Nu använder ni ett ord jag inte begriper igen. Medelklassen, hur ska jag förklara: det var vi som inte odlade eller tillverkade grejer eller tog hand om andra. Vi skapade andra slags värden. Fick ni betalt för det? Ja, ibland mindre, ibland mer än alla andra. Vi skrev och läste alla dom här böckerna. Dom som vi absolut inte får elda med? Ja just det, dom ska ni spara, dom måste ni spara, lova mig det nu. Vi får väl se.

Nu var det 2012

Hamnade i dispyt med en fransyska om Systembolaget. Försvarade deras fina urval, men fick backa på den här invändningen: ”Men alla deras viner är så unga! En riktig vinhandlare säljer vinet när det är moget.”

Tog med mig frågan till Vinbutiken. Bad om en bra, mogen Bordeaux. ”Det kan jag inte lova. Det är såna överpriser. Kommer det in nåt bra så går dom åt.”

Och det slår mig när jag tittar i hyllorna att dom flesta grejerna är ju inte färdiga. Förmodligen går det inte att köpa in stora kvantiteter till bra pris annat än alltför tidigt.

Den enda lösningen är alltså att chanslagra. Eller möjligen åka utomlands och handla där det finns provsmakning.

Tänk om Bolaget innanför sitt monopol kunde öppna finsmakarbutiker. Gärna kombinerade med en bokhandel där det går att köpa litteratur från för fem år sen eller äldre.

 

Semikolonintonationen

SemikolonJag hör semikolonen; gör ingen annan det? Satsmelodin går upp, det kommer en liten paus, sen börjar nästa sats på samma ton; därmed har rösten signalerat det hemliga samband som semikolonet underförstår – implikaturen för att använda en term från språkfilosofen Grice. Det finns ett samband att hålla utkik efter, ett tolkande förhållningssätt rekommenderas; även om ingenting explicit har påståtts.

Och eftersom jag hör semikolonen, överanvänder jag dom. En vokal angivelse och inte el logisk. Över huvud taget är jag misstänksam mot att göra språket alltför logiskt; då tappar det en del av sin följsamhet.

Andra som läser hör inte samma sak och går inte upp i språkmelodin; men å andra sidan kanske dom gör det på andra ställen, där jag har satt komma eller punkt: använder semikolonintonationen. Betoningarna och satsmelodin är fria och interpunktionen bara ett hjälpmedel. Kanske vill jag bara säga: låt rösten vara mer fri, kämpa mot den lineära textens monotoni;

Andersen vs. Clas Ohlsson

En jämförelse mellan olika shoppingrullväskor på Roslagsbanan övergick i ett samtal om Lars Ahlin.
– Jag har nog läst allt utom dramerna, sa min medresenär.
– Dom är rätt tråkiga.
– Och så tycker jag inte om när han predikar.
– Ja, det kan bli en del resonemang som mer är som inre processer.
– Men jag har satt min fotnot i litteraturhistorien! På ett seminarium på ABF ställde jag en fråga …
– Var det DU som ställde frågan om Gud?
– Ja, jag frågade …
– … och Lars svarade så här: ”Det är klart att Han inte finns! Han är bortom såna kategorier som existens och icke-existens.”
– Nej, så var det inte alls! Han sa: ”Gud finns i kloaken och i den hängdes rep.” Och det där står i en litteraturhistoria. Det står att det var en äldre man som ställde frågan. En äldre man. Jag är 63 nu, hur längesen var det där?
– I början på nittitalet. Jag skrev ett referat i en tidning.
– Då var jag nånting på tretti.
– Men jag minns en äldre man också. Han frågade väldigt försiktigt ”Är det så att han tror att Gud … finns?” Och då kom det där svaret.
– Nä, det har jag inget minne av. Det fanns bara plats för en fråga efteråt.

Livet en dröm

En lustig aspekt av att bli äldre (57 just nu) och som framstår som exponentiell ju mer jag blickar tillbaka är att dagarna och stunderna blir innehållsrikare men att serien av dagar och år löper allt snabbare.

Fördjupning och acceleration.

Erfarenhet, samlad kunskap och orädsla gör varje upplevelse eller samtal rikare. Jag tror mig kunna hävda att varje timme blir längre, fester och konserter mer givande på grund av att jag själv blivit mycket mera öppen.

Men hastighetsökningen i hågkomsterna måste bero på ett annat sätt att minnas.

Kan det vara så att medan en lär sig fungerar upplevelserna som byggstenar. Alla ”första gången” fungerar som hållpunkter i konstruktionen av personligheten. Sen när en är konstituerad tar igenkännandet över. Det här har jag varit med om förut. Det här är inget farligt. Och därmed lagras minnena på annat sätt, kanske med mindre stress.

Öppenheten som allmänt mål för den personliga bildningen? Givet att en har lyxen att kunna vara öppen och inte förbittrad.

(Det här avser både yrkeslivet och privatlivet och allehanda slags färdigheter.)

Nivåer

Logik, grammatik, teologi, filosofi, musikteori, matematik … alla såna artes liberales kan ha praktisk nytta, det går att göra karriär inom dom, men framför allt gör dom en snabbare, smartare, mera vilddjur – om en inte fastnar i dom och börjar tänka som en del av maskineriet, nån som fastnat för livet i inlärningsstadiet. (Det går alltså att bli dummare också.)

Eller så här: tillämpningen består inte i problemlösning utan jobbar på en instinktiv, ja perceptuell nivå: bildningen har väl däruppe ”kastat bort stegen”, men befinner sig samtidigt kvar därnere i världen. Och så finns det en sublim dimension också, men kanske mest som en dagdröm, eller det att kunna se andras otvetydiga mästerskap, leva sig in i det från sitt håll.

Språket, skriften, logiken blir delar av nervsystemet, interagerande: tankar som viftar och promenerar vilt, färger i världen som är som argument eller fotnoter: upplevelsen av hur själva syntaxen kan ha en kartritande effekt, det där berömda sista kommatecknet som med ens skingrar dimmorna.

Litegrann om min estetik

En yngre släkting fick till födelsedan ärva en Meccanobil. Jag slängde kartongen och instruktionerna som visar vad det ska bli, men lät några delar, såsom motorn, vara halvmonterade. Och la med dom sidor som visar upp själva grundgreppen.

Redan halvdemonteringen var mycket stimulerande. Allt måste göras i rätt ordning med rätt valt verktyg, ibland med irriterande många upprepade små vridgester. Det finns en logik också i hur grejer sitter ihop. En tidsdimension bakåt.

Nu kan det bli vad som helst, utan förebild. Men vad det än blir, blir det nånting som bär sin historia (inklusive nycker och infall) i själva sin konstruktion. Kanske blir det liggande i sin plåtlåda länge. Varje Meccanobit är också värd att skärskåda, eftersom dess abstrakta möjligheter ligger inneboende i konstruktionen och materialet.

Vackrast är egentligen kanske dom genomgående dimensionerna på hålen, skruvarna och axlarna. Allt kan kombineras med allt. Men det blir svårare ju längre arbetet pågår.

Dödsbo

Den som blir så pass dement att lösenorden slutar fungera kan alltid be nån annan att skriva upp dom och logga in i ens ställe; kanske får hen fatta vissa beslut och i en nära framtid kanske till och med rösta. Ja inloggningarna fungerar till och med efter döden, och det finns all anledning att gömma undan avlidna familjemedlemmar med livstidsstipendier som utfaller årligen och kanske till och med fortsätta skriva deras böcker. I princip har alla numera evigt liv så länge inte motsatsen konstaterats, just därför att identiteten är knuten till en hemlig kod och inte till kroppen eller ha ha ha själen. Det här förstärks sen av att den pågående konsumentundersökningen internet ger ständiga tips på vilka preferenser en borde ha, så det finns egentligen inga gränser för den förkovran och personliga utveckling till och med den som är död kan ägna sig åt via ombud så länge det kommer in nya pengar på kontot.