Vi hade samlat ihop till en stor ost, och fruktvin fanns kvar så det räckte. Vi berättade för dom yngre om nittonhundratalet, och om hur det var när allting fungerade. Det låter, sammanfattade en av dem, som om samhället var ett slags maskin. Det är inte alls illa beskrivet, svarade jag och skar en bit bröd: en maskin som ständigt utvecklades och som det alltid fanns färdiga reservdelar till. Kände ni er som en del av maskinen? Ja, i så måtto att det var våra behov som var drivkraften, inte oljan och elektriciteten. Vi mådde som kungar, men var ändå missnöjda, åtminstone vi som tillhörde medelklassen. Nu använder ni ett ord jag inte begriper igen. Medelklassen, hur ska jag förklara: det var vi som inte odlade eller tillverkade grejer eller tog hand om andra. Vi skapade andra slags värden. Fick ni betalt för det? Ja, ibland mindre, ibland mer än alla andra. Vi skrev och läste alla dom här böckerna. Dom som vi absolut inte får elda med? Ja just det, dom ska ni spara, dom måste ni spara, lova mig det nu. Vi får väl se.